tisdag 17 januari 2012

Att komma hem

När vi köpte Solhäll vintern 2008 var aldrig planen att vi skulle flytta hit permanent. Då levde vi stressiga liv i "Storstad" och behövde ett ställe att åka till för att koppla av på helger och lov; en slags "retreat". Och nog blev det en retreat allt, så till den milda grad att hjärtat värkte av längtan tillbaka varje gång vi åkte härifrån. 

Drömmen om att bo här permanent började gro ganska tidigt, men sommaren 2010 gjorde vi slag i sak. Det kändes så självklart att det var Solhäll som var hemma på riktigt, och mentalt sett hade vi lämnat lägenheten i stan för länge sen. Jag minns att jag tänkte tanken att känslan kanske skulle förändras när livet i "Glesbygd" blev vardag, med allt vad det innebär, men så har det faktiskt inte blivit. 

Den skeva gamla smedsbostaden är fortfarande vår lilla retreat, och jag blir alldeles varm i magen så fort jag svänger in på uppfarten. Solhäll är definitivt hemma!


14 kommentarer:

  1. Vad härligt att ha hittat "hem"! "Home is where your heart is" säger man ju, och det stämmer verkligen.
    //Ulrika

    SvaraRadera
  2. Jag förstår precis hur du menar! Det är ju exakt det som hänt mej! Jag har pendlat till torpet i 15 år, för mej tog det längre tid, men det hade mycket med jobbet att göra förstås! Jag trivs också otroligt bra med vardagen här på landet! Så skönt det är!!!

    Kul att kommenterandet funkar nu!
    Kram
    Lisa

    SvaraRadera
  3. Så underbart att känna så. Jag tror faktiskt inte alls att alla känner så för sitt hem. För många är nog deras boende mest en plats att förvaras på. Tyvärr!

    Jag trivs utmärkt och mitt hem är min borg. Många pratar om att när barnen är utflugna ska de flytta någon annanstans. Så känner inte jag.

    Kram!

    SvaraRadera
  4. Så härligt att du har hittat hem! :o)

    Kram

    SvaraRadera
  5. Skönt! Man känner nog när man valt rätt!!

    SvaraRadera
  6. Hej
    så underbart att ni fltyttade och att du känner likadant fortfarande.
    ha det så gott
    kram
    sandra

    SvaraRadera
  7. Jag är glad för er skull att ni hittat hem! Men vem skulle inte gilla att bo i/på Solhäll? Bara namnet lockar ju...

    Tusen tack för awarden!

    PS Sambon hälsar ;)
    Kram Tamara

    SvaraRadera
  8. Härligt att känna så!!

    Kram från Australien♥

    SvaraRadera
  9. Solhäll kan man inte lämna, det hörs ju direkt på namnet...och bilderna i din blogg fyller i resten!
    Jag får nöja mig med en liten inspirerande sneakpeak då och då, men det räcker långt! Ni har ett fantastiskt litet hus, tag väl hand om det!
    Kram
    Sussi

    SvaraRadera
  10. Jag vet precis hur det känns...det var exakt samma sak här!!Det är liksom själen i huset som har talat till en...
    Ha det så gott, och tack för gratulationen och kommentaren om min bild på amaryllisen!!
    Kram kram

    SvaraRadera
  11. Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag har också den känslan varje gång jag svänger upp på grusvägen och ser Skogslyckan på kullen!
    Kram Pia

    SvaraRadera
  12. Vilken underbar känsla det är, att ha hittat "hem"!
    Kram Lotta

    SvaraRadera
  13. Jag letar fortfarande men jag har hopp! Man ska nog känna direkt att det är rätt när man stiger in i huset, då håller det! Tror vi var lite för snabba när vi köpte detta, det ligger inte tillräckligt lantligt för mig. Men om vi inte köpt det så hade det inte blivit nåt hus på länge för 2008 ändrade ju bankerna lånevillkoren och där satt vi med en hyresrätt. Så det var nog bra ändå! Och man kan ju flytta igen.

    Kramar på dig!!!

    SvaraRadera

Jag blir så glad för att du vill lämna en kommentar!