onsdag 10 januari 2018

Hur hamnade vi här?

I januari 2008 bodde vi fortfarande i  "Storstad", som i den här bloggens barndom var mitt kodnamn på Malmö. (Vilket ni säkert har räknat ut för länge sedan.) Vi bodde i en 3,5-rumslägenhet nära Möllevångstorget, och för första gången i livet kände jag att jag var redo för hus. Jag kan bara säga att hus i Malmö med omnejd var galet dyra redan på den tiden, och eftersom vi inte ville skuldsätta oss upp över öronen övergick husplanerna ganska snart till planer på ett fritidshus. Gärna ett som man kunde vistas i året runt.


Varken maken eller jag hade någon som helst anknytning till "Glesbygd" (som ligger i den nordöstra utkanten av Skåne, vilket ni säkert också redan har räknat ut), mer än att vi brukade köra igenom byn när vi körde till Ryd i Småland (som maken har familjeanknytning till). De gånger svärmor var med i bilen så kommenterade hon alltid att hon tyckte det såg så charmigt och välordnat ut här. Och det gjorde det ju. Någonstans där började ett frö att gro. Dessutom kändes naturen väldigt nära, vilket var viktigt för min man. 


Jag hängde mycket på Hemnet på den tiden, och det tog inte lång tid för mig att upptäcka vad man faktiskt fick för pengarna i den här delen av Skåne. Det är nästan lite pinsamt att erkänna det, men Solhäll var bara det andra huset vi tittade på.  Det hade stått tomt i över 1,5 år, men maken och jag klev in i det skruttiga huset och bara bestämde oss: "Det här tar vi!" Spontanitet var bara förnamnet, och det var nog en och annan som tyckte att vi var helt galna. Men eftersom prislappen var galet låg, och eftersom det inte handlade om ett permanentboende utan ett fritidshus, så kände vi att vi inte hade något att förlora. Vi lade ett bud och var husägare några timmar senare. Och så började vår kärlekshistoria med Solhäll.


Det som var tänkt att bli ett fritidshus blev så mycket mer. I två år pendlade vi fram och tillbaka mellan Malmö och Solhäll så gott som varje veckoslut. Vi jobbade i stan om vardagarna, men så fort det blev fredag kastade vi oss i bilen och körde de 12 milen upp till "Glesbygd". När det var dags att återvända till stan på söndagkvällen kändes det tyngre och tyngre för varje gång, och när vi hade hållit på så i 2,5 år fattade vi beslutet att flytta hit permanent. Det har vi aldrig ångrat!


Under 10 år har det hänt mycket med Solhäll. Idag är vårt skruttiga lilla hus inte fullt så skruttigt. En hel del renoveringar har det blivit genom åren, men stugkänslan finns fortfarande kvar. När vi flyttade hit permanent var jag rädd att den där känslan av total förälskelse skulle försvinna, men det har den inte gjort. Snarare tvärtom! "Dig får de bära ut med fötterna före!" sa vår hantverkare skämtsamt en gång, och han hade så rätt.


Vi flyttade från en lägenhet på 85 kvadratmeter till ett skevt litet hus på 76, vilket man väl ändå får kalla downsizing. Det är ett faktum att vi aldrig hade köpt det här huset om vi hade vetat att vi skulle bo här permanent. Tänk vilken tur att vi inte visste det!

8 kommentarer:

  1. Ni har gjort lite som jag - flyttat från Storstan till fritidshuset! Enda skillnaden för mej är att jag inte kunde bo i mitt torp. Hade lite utbyggnadsplaner, men insåg att det skulle bli för omfattande. Men att flytta till Glesbygd har jag inte heller ångrat! Ni har då verkligen ryckt upp det gamla huset och jag kan tro att ni verkligen har jobbat för att få det så fint och inbjudande, som en liten pärla! För att inte tala om trädgården! Så kul att läsa om och att följa era projekt!
    Kram
    Lisa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så roligt att du läser min blogg, Lisa! Din blogg var en av de allra första jag hittade till här i "Blogglandia", när jag började blogga för 9 år sedan. Nog känns det som att vi har följts åt under åren som gått och som att vi delar liknande erfarenheter, både av flytt, trädgård, gamla hus och körsång! 💚

      Radera
  2. Jag som är född "glesbygdsbo" har aldrig riktigt fattat denna urbaniseringsvåg. På landet finns ju allt vad man behöver och en stad kan man alltid pendla till - om behovet av människogytter blir övermäktigt:) Roligt att ni trivs!
    Skorpan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ibland önskar jag att jag hade fattat det där bra mycket tidigare i livet... 😊

      Radera
  3. Ni har gjort som många drömmer om. . . att lämna storstan för landet! Men så mycket ska klaffa med jobb, skola och dagis. . . så det förblir en dröm! Ert hus ser jätte mysigt ut och härligt att det blev ett permanentboende! :-)
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, naturligtvis är det inte så lätt att flytta hur som helst. Men både maken och jag har turen att ha yrken som innebär att vi är "flyttbara".

      Radera
  4. Kul att läsa om eran flytt från storstsad till glesbygd! Men jobbar ni ännu inne i storstad eller har ni hittat närmare arbeten? Annars blir det lång körning varje dag kan jag tänka!
    Har nu läst lite tillbaka, och ser att din farmor har lämnat detta jordeliv, vid en aktningsvärd ålder! Men lika sorgligt ändå förstås, och en saknad! Varm kram till dig!
    /Gunilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kramen! 💚
      Både maken och jag har bytt jobb sedan vi flyttade hit permanent. Han har i och för sig ändå en bit att köra till jobbet, men själv jobbar jag i grannkommunen någon mil bort.

      Radera

Jag blir så glad för att du vill lämna en kommentar!