"Ett jävla solsken"

I nästan en hel månad har jag gjort sällskap med Ester Blenda Nordström på bussen till och från mitt jobb. Jag talar naturligtvis om huvudpersonen i biografin "Ett jävla solsken" av Fatima Brenner, som vann Augustpriset som årets bästa fackbok 2017. Det var ett välförtjänt pris, kan jag säga!

Pressbild från Bokförlaget Forum

Det känns som om jag är sist på bollen i hela Sverige med att läsa den här boken, som jag köpte på Bokmässan redan förra året, men som sedan har blivit liggande i min böcker-jag-ämnar-läsa-inom-en-hyfsat-snar-framtid-hög på nattduksbordet. Nu under sommaren föll det sig så att jag hamnade på utställningen om Ester Blenda på Skarhults slott, och efter det kände jag att det verkligen var dags att ta mig an boken om hennes liv. 

Ester Blenda Nordström liknar ingen annan, och hennes liv liknar ingen annans. Hon bröt verkligen normer inom journalistiken, bland annat genom att "wallraffa" som piga långt innan begreppet ens fanns. Som svenskt sändebud under finska vinterkriget tog hon sig fram på skidor i snöstorm, för att undsätta svältande människor, och efter en snabbkurs i finska språket arbetade hon ett halvår som lärarinna för en grupp samebarn i Lappland. Hon stred för kvinnlig rösträtt med Elin Wägner, och hon skrev föregångarna till både Pippi Långstrump och Madicken. Hon festade med kändisar som Evert Taube, Anders Zorn och prins Eugen, och hon reste runt i Sydamerika och Japan. Liggandes gömd på en balk undertill och med fara för sitt eget liv, tjuvåkte hon på tåg genom USA, och för att kunna delta i en flerårig expedition på Kamtjatka-halvönhon ingick hon ett skenäktenskap. Mängder av män trollbands av henne, men själv älskade hon samma kvinna hela livet igenom. Att någon som Ester Blenda faktiskt har funnits, överträffar verkligen dikten. 

Bild från Wikipedia

Man kan inte annat än vara imponerad av Fatima Brenners arbete med att dokumentera Ester Blenda Nordströms liv. Det är en enorm mängd källmaterial hon har gått igenom, och jag läste någonstans att boken tog fyra år att skriva. Berättartekniken är både saklig och inlevelsefull, och genom Fatimas ord blev Ester Blenda så levande för mig där på bussen. 

Pressbild från Bokförlaget Forum. 

Många recensenter har beskrivit den här boken som en riktig "bladvändare", men för mig tog det faktiskt ganska lång tid att lära känna Ester Blenda. Hon hade så många olika sidor och gjorde så många olika saker att jag var tvungen att portionera upp boken för att hinna smälta allt. Men för varje sida växte fascinationen över denna makalösa kvinna, och för varje dag i hennes sällskap drabbade hon mig mer och mer. Nu när vi inte kommer att ha följe på bussen längre, kommer jag definitivt att sakna henne. Kanske får hon åka med några rundor till i allafall, så att avskedet inte blir så abrupt. Hon kan ju alltid tjuvåka, liggandes gömd i min väska, hihi!