Blommande mirabell

Och plötsligt bara händer det. Mirabellträdets knoppar brister ut i blommande lovsång, från en dag till en annan. Förvisso lite trevande och försiktigt än så länge, men ändå. Som jag älskar det där trädet!

Trädet står rotat allra längst ner vid den låga stenmuren, som utgör tomtgräns mot grannarna på baksidan. Det växer inåt åt vårt håll med två stammar i en rejäl böj. Det är så charmigt, på något vis. Man vill liksom bara sitta i den där böjen och dricka sockerdricka och känna livet i sig.

När blommorna slår ut ännu mer, blir hela trädkronan ett enda fluffigt vitt moln, men än så länge glädjs jag åt det lilla. Förra året ser jag på bloggen att trädet blommade först en vecka in i april, så nog är våren tidigare i år. Hoppas nu bara inte att det blir minusgrader framöver, så att blommorna fryser bort. 

Precis framför mirabellen växer det ett hagtorn, som också har blivit som ett rejält litet träd. De två står ju egentligen alldeles för tätt, och jag tänker varje år att hagtornet måste bort. Men sen blommar hagtornet så rasande grant, och då har jag inte hjärta att såga ner det. Well, well, i sommar kanske det ryker iallafall. 

Det höga trädet snett till höger bakom växthuset är också en självsådd mirabell. Jag har inget minne av att det fanns där alls när vi köpte huset 2008, men på 12 år har det alltså hunnit bli så här stort. Det är utmärkt att ha ett träd som skuggar växthuset lite grann under varma sommardagar, men nu har det  blivit på tok för högt. Man borde väl kunna klippa in kronan ett par meter? 

För övrigt blåste den fristående spaljén framför växthuset omkull i stormen Laura. Jag ska nog hitta på något annat att sätta där. Fler bärbuskar istället, kanske. Ännu en sak att sätta upp på att-göra-listan, hurra!