"Hamnet"

Jag ligger bra till i förhållande till med mitt nyårslöfte, som är att läsa minst 12 böcker under 2026. En bok i månaden alltså. Det ska man väl ändå kunna klara av. Allra helst nu, när jag faktiskt har lärt mig lyssna på ljudböcker. Helt plötsligt har det öppnat sig helt nya möjligheter till läsning, som t.ex. när jag gör mig iordning på morgnarna, när jag jobbar i trädgården på helgerna och när jag kör bil. Nu så här i slutet av årets tredje månad kan jag lägga tre böcker till handlingarna. Bok nummer tre blev "Hamnet" av Maggie O'Farrell, som en del kanske känner igen för att den är bioaktuell just nu. Själv har jag inte sett filmen, men blev rejält tagen av boken.

"Hamnet" är en fiktiv historia om en verklig tragedi: William Shakespeares 11-årige son Hamnets död år 1596 och föräldrarnas sätt att hantera sorgen efter honom. Men det är också en svindlande kärlekshistoria om mötet mellan William Shakespeare och den åtta år äldre Agnes (Anne) Hathaway, som har övernaturliga förmågor och lever i symbios med naturen. Shakespeare själv är något av en bikaraktär i ytterkanten av berättelsen; han nämns inte vid namn en enda gång i hela boken och är dessutom en frånvarande familjefar i merparten av berättelsen. Större delen av berättarperspektivet delas istället av pojken Hamnet och mamma Agnes. 

Även om handlingen i sig är gripande på alla sätt och vis, så är den stora behållningen för mig Maggie O'Farrells makalöst vackra språk och knivskarpa miljö- och personbeskrivningar. Ljudboken är dessutom förträffligt inläst av Charlotta Jonsson, vars röst och sätt att läsa verkligen gör boken rättvisa.

"Hamnet" är helt klart en bok som kommer ta ett tag att smälta. Jag bär med mig både Hamnet och Agnes och tänker på dem som om de vore personer jag faktiskt har träffat. Efter den här läsupplevelsen känns det svårt att komma igång med en ny bok, men lösningen blir nog att välja något helt annorlunda. Kanske blir det lite "påskekrim" härnäst.