måndag 31 december 2018

Nyårshälsning


Hösten 2018

Hösten kom som en befrielse, med efterlängtat regn och rejält med syre i luften. Det kändes som att livet plötsligt återvände, både  i trädgården och i kropp och knopp. 


Fruktträden fullkomligt dignade av frukt. Blir det en sådan reaktion när träden tror att de håller på att dö?  


I början av september kom hantverkarna tillbaka och fixade det allra sista inne i stugan. Vi fick tak- och golvlister, och den duktige snickaren snickrade ihop en portabel trappa. Tänk så prydligt det kommer att bli, när vi har fått grus på plats runtomkring!


Fem veckor i rad under hösten kunde jag njuta av min födelsedagspresent, som var en bukettprenumeration på byns finaste lilla blomsteraffär. Han är påhittig, min man! Och så känner han sin fru väldigt bra.


Det har blivit lite av en hösttradition på jobbet att besöka Bokmässan i Göteborg, och det gjorde vi även i år. Mycket jobb har det också blivit för min del. Jag älskar mitt jobb, men känner att jag saknar tiden då jag jobbade 80% och var ledig en dag mitt i veckan. Allting blev liksom mer njutbart då. Det vore onekligen skönt att kunna göra det igen. Kanske under 2019?


En helg var vi lite duktiga här hemma och klippte och röjde i trädgården. Att fylla en hel trädgårdscontainer var inte något större problem, hihi!


Under höstlovet tillbringade vi ett par härliga dagar i Madrid, där vi mest gick runt på olika ställen och åt tapas tillsammans med min kusin, som bor där. 


Den nya bastun har varit flitigt använd under hösten. Ibland har vi bastat flera gånger i veckan, men det var ju också det som var meningen med hela byggprojektet.


Annars känns det mest om att hela hösten fullkomligt svischade förbi. Vart tog tiden vägen, egentligen?


Innan man hann blinka var det redan december, och både advent och jul gick lika snabbt. 


Nu säger vi snart adjö till 2018 och hälsar ett nytt år välkommen. Undrar just vad det bär med sig? Gott slut så länge, så ses vi igen nästa år! 

söndag 30 december 2018

Sommaren 2018

Nog har man kluvna känslor när man ser tillbaka på sommaren 2018. Det känns lite grann som sommaren då man gick och väntade på något som aldrig blev. Hela vintern och våren gick jag och smidde planer över alla projekt jag skulle ägna mig åt under semestern, men av dem bidde det nästan ingenting. Värmen gjorde ju att man nästan inte orkade göra någonting, och den långa torkan satte verkligen sina spår, både fysiskt och mentalt.

Andra veckan i juni stod iallafall badstugan färdigputsad och klar nere i moraset. Hantverkarna hann knappt hoppa in i sina bilar och dra vidare mot nya projekt förrän jag hade målat dörren röd. (Samma röd som vi har på övriga ytterdörrar här hemma.) Det blev verkligen pricken över i!


Alla invändiga ytskikt i stugan målade vi sedan själva: Vit takpanel, vitt på de putsade väggarna och en mjukt grågrön nyans på den liggande träpanelen. Det blev så bra! Bastupremiär hade vi redan på nationaldagen, trots att det var smällvarmt ute den dagen. Kan man så kan man!



Senare på sommaren införskaffade vi en utedusch, som gick att koppla på trädgårdsslangen. Fast eftersom vi var extra sparsamma med vårt brunnsvatten då, så använde vi den inte så mycket som vi egentligen hade velat i värmen. Hoppas nästa sommar blir mer normal, så att vi får tillfälle att använda den oftare då. 


Redan i början av sommaren pajade AC:n på vår fortfarande ganska nya bil, och eftersom reservdelen som behövdes visade sig vara restnoterad i hela Europa fick vi köra runt i en lånebil så länge. Jag undrar om vi hade kunnat köra någonstans överhuvudtaget annars. 30 graders värme ute blir ju ännu värre i en bil...


Måndagen efter midsommar var det traditionsenlig superduper-rea på en plantskola i närheten, och det resulterade faktiskt i en helt ny rabatt vid uteplatsen. Det var visserligen redan ganska torrt i marken, men då trodde man ju att det bara var en tidsfråga innan regnet skulle komma. Tänk så fel man hade.... Det är ett rent under att den överlevde sen, för den fick ytterst lite vatten under juli och augusti.


Det var första sommaren med vår fina stenlagda uteplats, och jag gjorde fint med krukor och annat pynt. Nog satt vi här en del (bland annat på vår traditionella midsommarlunch), men när luften blev för varm var det nästan svalare att vara inomhus. Det mest uthärdliga stället (förutom källaren) var faktiskt stugan, där de murade väggarna stängde ute värmen på ett väldigt effektivt sätt. 


Växthuset fylldes med alla mina tomatplantor, och av en och annan gurka. I övrigt var sommaren 2018 verkligen en icke-säsong i köksträdgården. Jag odlade nästan ingenting i mina pallkragar, och med tanke på den rådande vattensituationen var det nog i och för sig bra. 


Vi gjorde inga längre resor under sommaren, utan höll oss mest i krokarna. En övernattning i Helsingborg blev det iallafall, då vi såg First Aid Kit på Sofiero. Fantastiska tjejer!


Några dagsutflykter blev det också, bland annat till Den Engelska Trädgården strax söder om Kivik. Mina väninnor och jag var där i början av sommaren, då allt fortfarande prunkade och inte hade hunnit bli så påverkat av torkan. Det var ett riktigt inspirerande besök, som jag gärna vill göra om fler gånger. 


Jag tror aldrig jag har ätit så mycket vattenmelon sammanlagt i mitt liv, som mängden jag satte i mig under sommaren 2018. Det var liksom den enda tänkbara födan i värmen, och vi åt det både till lunch och middag.


Loppisar avverkade vi naturligtvis mellan varven, och så hamnade vi på århundradets bondauktion i Småland tillsammans med min kusin och faster, som kom på besök och bodde i stugan ett par dagar. Samma dag som de åkte hem levererade DHL äntligen vår beställda gästsäng, haha!


Ja, nog känns det som att sommaren 2018 verkligen var något utöver det vanliga, och inte riktigt på ett positivt sätt. Frågan är vad vi kommer att se för framtida konsekvenser av den extrema torkan. Det får vi nog inte riktigt svar på förrän nästa vår och sommar. För min del får sommaren 2019 gärna bli mer normal, så att jag orkar göra saker.

lördag 29 december 2018

Ingen jul utan tomtar

Jag tillhör falangen som hävdar att "utan tomtar är det ingen riktig jul". Det kanske inte alltid är så stilfullt, men för mig är tomtarna alldeles för förknippade med barndomens jular för att jag ska kunna välja bort dem helt. Min yngre kusin och jag brukade roa oss med att gå runt hemma hos mormor och räkna alla hennes tomtar. Vi brukade tappa räkningen när vi kom över 200, och så fick vi börja om. Ett effektivt sätt att döda den där tråkiga tiden i väntan på att den riktiga tomten skulle komma, hihi!

Själv plockar jag inte fram 200 tomtar till jul, men några favoriter har jag, som alltid får komma fram. Jag brukar "gömma" dem lite här och där i den redan befintliga inredningen, så att det inte alltid blir så uppenbart att de är där. I år kikar till exempel den här lilla rackaren med grön tomteluva fram ur en låda på hyllan ovanför spisen. Han kommer från någon loppis, tror jag. 


Mina gula kryddgubbar i kökshyllan har fått åka på vintersemester, för att istället lämna plats för två gråa små tomtar, som jag köpte på Hantverksmässan i Båstad för många år sedan. De är ovanligt diskreta för att vara tomtar hemma hos mig, men jag tycker väldigt mycket om dem. Tyvärr har jag tappat namnet på vem som har gjort dem, men det var en kvinna vill jag minnas. 


I år fick maken och jag ett par jättesöta små tomteljusstakar i julklapp av svärmor. De kommer från makens farföräldrahem, och i sann återvinningsanda hade svärmor plockat dem ur i sin egen jullåda. Superbra julklapp i alla avseenden! 


Ovanpå vitrinskåpet i gröna rummet står det en hel parad av gamla tyska tomtar från Gräfenroda. Varför sprida ut dem lite här och där, när man kan ställa alla på samma ställe? (Som ett klassfoto, hihi! Eller som ett koreanskt pojkband.) Fem av dem är min mormors och en kommer från min farmor. Ser ni att det är två tvillingpar? Fast eftersom de är handmålade är de olika ändå. 


I sängen (de dagar den är bäddad...) sitter farmors gamla juldocka, som åtminstone är lika gammal som jag. Det är inte det snyggaste man har sett i tomteväg, men det bor väldigt mycket barndomsnostalgi i den.


Till och med i badrummet har jag smugit in en pytteliten tomte, som står på marmorbrickan bland bomullsrondeller, fluorskölj och vitaminer. Ibland när jag kommer in har han vänt sig och står med ansiktet inåt. Jag bara säger det. 


Och vid dörrarna på glasverandan har den här lille nissen dröjt sig kvar. Jag får nog sjasa iväg honom snart, så att han hinner med Julexpressen tillbaka till Nordpolen. 


Jag lever inte efter några fasta principer kring när det är dags att städa bort tomtarna, utan gör lite olika år från år. Vi får se när de försvinner den här gången. Till syvende och sist handlar allt om när jag orkar masa mig upp ur soffan och ta tag i det, hihi!

fredag 28 december 2018

Vintern och våren 2018

Att tota ihop en liten årskrönika framåt nyår har ju blivit lite av en tradition för många bloggare, och så även för undertecknad. I ärlighetens namn är det nog mest roligt för en själv att titta bakåt och summera vad som faktiskt hinner hända på ett år, men idag har jag iallafall rotat i mitt fotoarkiv och plockat ut ett par bilder från januari till maj. 

Början av 2018 präglades av min farmors bortgång. Efter ett långt och innehållsrikt liv lämnade hon oss på trettondagen, mindre än en månad före sin 104-årsdag. Jag är så tacksam över att just hon blev min farmor (eller kanske snarare att just jag fick vara hennes barnbarn) och över alla fina minnen vi skapade tillsammans under nästan ett halvt sekel. 


I början av februari samlades vi alla i Västmanland för att ta farväl, men också för att fira ett unikt liv, som vi fått ynnesten att vara en del av. Vi bodde på Wanbo Herrgård i södra Dalarna, vilket var en upplevelse i sig. Snön låg i meterhöga drivor och omgivningarna var så vackra.


När vintern var som allra kallast i februari (en sisådär -22 grader kall) renoverade vi badrummet  här hemma på Solhäll och fick pulsa ut i snön till en portabel byggtoalett på uppfarten under ett par veckors tid. Mycket fostrande, men vad gör man inte för att få ett fint badrum.


Men så snart badrummet stod klart glömde vi snart allt omak. Det blev ju så fint! Och vi hade golvvärme! Badrummet är fortfarande det klart mest frekvent städade rummet här hemma, hihi!


Jag frångick mina rutiner och gav mig på att fröså tomater. Det skulle komma att resultera i ett helt växthus fyllt av tomatplantor under sommaren, plus att jag gav bort plantor både till höger och vänster. Fast om jag tänker göra om det nästa vår vete katten... Det där med frön är fortfarande inte riktigt min grej.


Som vanligt var mitt nyårslöfte att unna mig nya fräscha tulpanbuketter varje vecka under de tråkiga månaderna (= jamuari, februari och mars), och det gjorde jag också. Vintern höll oss verkligen i sitt grepp ovanligt hårt det här året, och jag började nästan misströsta. 


Påsken kom och gick utan buller och bång. Vi var mestadels hemma och njöt av några lediga dagar i en för övrigt ganska intensiv arbetsperiod. Det blev iallafall ett traditionsenligt långfredagsbesök på antik- och samlarmarknaden i Glimåkra, där jag köpte två ståtliga påsktuppar. Den större av dem råkade bli nackad av maken innan vi ens kom hem, men det gick att reparera med lite klister. 


Men så började vårsolen kika fram, och jag började bli trädgårdspysselsugen. Av ett rostigt underrede till en gammal tvättbalja och ett gäng gamla brädor snickrade jag ihop ett lågt sidobord att ha vid solstolen. När det stod klart stylade jag genast en bild och låtsades att det redan var sommar.


Framåt slutet av april samlades byggmaterial till vårt badstugeprojekt på uppfarten. I ovisshet om vilken extremt torr sommar som väntade gav jag mig på att försöka laga vår uppkörda gräsmatta med ny jord och nya gräsfrön. Den lilla magnolian bjöd på en aldrig tidigare skådad blomning, vilket vägde upp den i övrigt ganska trista och stökiga omgivningen med råge. 


Den första maj gick startskottet både för sommarens värmebölja och för badstugebygget. Vips, så stod det ett helt litet hus nere i moraset! När päronträdet blommade i förgrunden blev stämningen nästan sagolik. 


I maj återvände min far och jag till Västmanland för urnsättning av min farmor. Vi bodde i idylliska Norberg, där vi fick två fina dagar tillsammans med min faster och kusin. 


Och sen började den långa, varma sommaren. Men det får bli ett annat inlägg. 

torsdag 27 december 2018

Grandrama

På julaftons morgon klädde jag om granen. Ja inte hela, men tillräckligt mycket för att kunna byta julgransbelysningen. Ett av ljusen hade nämligen slutat fungera, med resultatet att alla de andra glödlamporna fick extra mycket ström och lyste upp vardagsrummet som vore det tomtens landningsbana. Glödlamporna blev dessutom brännheta, och det kändes inte så säkert att låta det vara så. Det var bara att åka och köpa nytt. Tur att vi bor i just den byn som har Sveriges i särklass mest suveräna järnhandel! Och tur att den håller öppet tidigt på morgonen även om julaftnarna.


Det är inte helt ovanligt att jag kommer hem med något helt nytt julgranspynt inför varje jul. Lådan på vinden blir fullare och fullare... I år köpte jag några pyttesmå gröna kulor i fyra olika former, som till exempel kottar och stjärnor. Shabby fake, som maken skulle ha beskrivit dem, men ganska fina ändå. Jag gillar de tunna vita sidenbanden, som sedan inspirerade mig till att ersätta de röda banden mot vita på alla andra kulor också. Några fina vita sidenband hade jag förvisso inte, men man tager vad man haver.


Bäst gillar jag ändå riktigt gamla glaskulor, vilket jag alltid köper när jag hittar dem på loppis. Det är en speciell lyster i dem, och storleken (som ofta är något mindre än den på nya kulor) passar så bra i en mindre gran. Ofta har de dessutom vackra mönster, som dagens kulor inte har. Jag önskar att jag hade fler. Det ligger fantastiska gamla kulor ute på Tradera, men där brukar det inte bli några loppispriser direkt. 


Några gamla änglar har vi också här och där. Loppisfyndade och ärvda. De fladdrar runt mellan grenarna som små kolibrier och är svåra att fånga på bild.


Idag har jag ännu en helt oplanerad hemmadag. Fast det närmar sig lunch har jag inte kommit ur pyjamasen än, hihi! Vi får väl se hur lång tid jag klarar mig i det här stadiet innan jag blir rastlös. Än så länge får jag säga att det går ganska bra. God fortsättning på er!

onsdag 26 december 2018

Juldag och annandag

Juldagen tillbringade vi i Karlskrona, där vi hann få en nypa frisk luft efter middagen. Att promenera nere på kajen på Kungsbron är som att befinna sig i en vacker målning med ständigt föränderlig färgskala. Igår sken solen och allt blev blått och ljust. Så ljuvligt! Jag vet inte hur många gånger jag har fotograferat den där fyren ute på Stumholmen. 


Att mata måsar med gammalt bröd är onekligen en Hitchcock-liknande upplevelse, haha! Det är inga små delikata pippifåglar, precis. Inte är de direkt vänliga mot varandra heller, men det har helt klart ett underhållningsvärde att betrakta detta skådespel.


När vi kom hem igår kväll tände vi marschaller för andra kvällen i rad. Det blir så himla stämningsfullt när elden fladdrar i mörkret!


Och idag gör vi inte ett smack. Jag ligger under ett täcke i julklappspyjamasen och äter jelly beans från Los Angeles och tittar på avsnitt efter avsnitt av Salvage Hunters på Discovery. En alldeles lagom aktivitet på annandagen.


Nu har maken dragit igång bastun, och med tanke på att sunkighetsfaktorn på bloggerskan börjar bli ganska hög efter det myckna julfirandet, så kanske jag ska pallra mig ner till badstugan iallafall. Jag behöver ju inte ens klä på mig. Hmm, det tål att tänkas på...

Fotnot: Det blev bilder från mobilen idag. 

tisdag 25 december 2018

Juldukning

Vi hade jullunch här hemma för 8 personer igår. Jag hade dukat upp i gröna rummet redan kvällen innan, och det är ju så himla kul att ta ut svängarna lite grann när man väl får tillfälle. Dessutom är det ju bra att bordssilvret och finporslinet blir genomdiskat emellanåt, hihi! Årets juldukning blev en blandning av rustikt, antikt och roligt. 


Jag plockade två vedklampar från vedkällaren och slog ner ljushållare i smide i dem. Ställda på rad blev de en riktigt fin centerpiece att ha mitt på bordet!


I ett julreportage i någon av höstens inredningstidningar hade jag sett en bild på knäckebröd, som fungerade som tallriksunderlägg. Det var ju en himla kul idé, och dessutom enkelt att kopiera. Röda äpplen lite här och där på bordet förstärkte det rustika temat. 


Svägerskan som bor i USA har alltid med sig smällkarameller hem. De smäller på riktigt när man drar isär dem, och inuti finns det alltid en gåta, en liten present och en kungakrona av färgat kräppapper, som alla runt bordet får ta på sig. Min gåta hade loppistema: "What part of a clock is always old? Answer: The second hand!"


Det är kul att få duka med riktiga tygservetter och servettringar iallafall en gång om året. Jag stack ner kvistar av eukalyptus i servettringarna och även i två små glasvaser på bordet. De loppisfyndade snapsglasen men gravyr kom till användning, och kall julmust smakar aldrig så gott som i tunna antika grogglas!


Ser ni att vi faktiskt hade solsken på julafton? Men det var kallt ute; iallafall en sisådär 6 minusgrader.


Trots den neutrala färgskalan passade dukningen ändå fint till jul. Duken och ljusen kan nog få bli kvar iallafall till nyår, men om jag känner mig själv rätt vill jag nog städa bort alla spår av julen efter det.