Våga vägra kändisar

Den elfte säsongen av "Det sitter i väggarna" har börjat sändas, den här gången på söndagskvällar. Jag tycker fortfarande att det är en sådan genialt bra programidé i all sin enkelhet. Storyn i varje avsnitt liksom sköter sig själv, och Rickard Thunér och Erika Åberg är så himla jordnära och befriande oförställda. I tio säsonger har detta varit en underbar kontrast till alla flåshurtiga kändisprogram, som TV producerar i tid och otid. Jag är så evinnerligt trött på alla dessa ointressanta kändisar, som hela tiden känner att de måste leverera framför kameran. "Titta, vilken skojfrisk och genuint trevlig person jag är." 

Därför känns det så otroligt tråkigt att det helt plötsligt är kändisar som ska besökas även i "Det sitter i väggarna". Plötsligt är det inte längre husen och de människor som har bott där tidigare som tillåts att vara huvudpersoner, för programtiden ska också läggas på att låta Bingo Rimér visa hur härligt spexig han är. Som om det inte redan fanns tillräckligt många sådana program redan. Hur i allsin dar tänkte SVT där? Det kan ju knappast råda brist på underlag för att göra program med "vanliga människor", då hela Instagram är en aldrig sinande källa av helt fantastiska gamla hus med helt fantastiska okända ägare. Man kan bara konstatera att någon på SVT hade otur när de tänkte, och att de tänker om till säsong 12.

Änglapelargoner och söndagslunk

Änglapelargonerna jag köpte i våras har fått stå utomhus hela sommaren. Jag planterade om dem i två rejäla terracottaurnor, och där har de växt till sig rejält och blivit täta och fina. Däremot har de faktiskt inte blommat om förrän alldeles precis nu. Jag lyfte in den ena av dem och satte på bordet ute på glasverandan. Det är ju fint att kunna njuta av fägringen både inomhus och utomhus. 

För övrigt har det varit en lugn söndag på Solhäll. Jag har dristat mig till lite småplock här och där och en och annan omgång tvätt, men annars inga större projekt. Ja, och så bastu förstås. Söndagslunken när den är som bäst. 

Marknadsdag och runda till tippen

Det sägs att vår lilla by både inleder och avslutar marknadssäsongen i Skåne. Vi har en marknad första lördagen i juni och en första lördagen i september. Redan vid niotiden imorse traskade morgonpigga besökare uppför backen utanför vårt hus för att besöka marknadsplatsen. Det är alltid lite kul att sitta på verandan och glo på myllret ute på trottoaren. Det tillhör inte vanligheterna, om man säger så. Själv tog jag mig en liten runda efter lunch, för att inhandla höstens första cyklamen. Det föll sig så att jag även spontanköpte två armbandsur i roliga färger, ett grönt och ett senapsgult. Numera använder jag mest klockan på mobilen, men jag har faktiskt kikat lite grann efter en rolig grön klocka. Den gula, som är lite nättare, slank med mer eller mindre på köpet. Inga dyrbarheter på något sätt, men säkerligen helt användbara. 

Marknadsgodis i form av jordgubbsmandlar och päronmandlar slank visst också med hem. Dem sitter jag som bäst och mumsar på nu. Riktigt goda, men söta. Man kan inte trycka i sig hur många som helst på en gång, och det är ju i och för sig bara bra. Tur att jag även köpte baconsnacks för att balansera upp med något salt, hihi!

En snabb runda till tippen har det faktiskt också blivit idag. Vi tänker att det finns saker vi enkelt kan bidra med själva för att hålla renoverigskostnaderna nere, som till exempel att hålla innehållet i containrarna sorterat. Det blir mest trä och plåt, men det har även rivits ner en del gammal isolering från innerväggarna i det provisoriska masonitrummet och några riktigt äckliga gamla täcken och fårskinn som det gamla expansionskärlet var inlindat i. Det har vi kört iväg med idag. På sikt ska vi även måla vindskivor själva, och kanske något mer. Fint ändå att vi kan bidra på ett litet hörn. 

Äpplemust, dahlior och byggställningar

Äpplemust serverat i tunna glas med isbitar. Det kan nog faktiskt vara något av det godaste det här jordelivet har att erbjuda. Just den här flaskan köpte jag på marknaden på Bäckaskog förra helgen. Jag ångrar redan att jag inte köpte fler, men jag har iallafall en flaska äppleglögg kvar att gömma undan till första advent. Den som väntar på något gott...

Det har regnat idag, och även ett par gånger tidigare i veckan. Det känns lite som att trädgården har vaknat till liv igen i sista sekunden. Fast det har inte min trädgårdslust gjort. Den har alldeles bestämt tagit höstlov redan. Byggröran inspirerar inte direkt till att höstpynta runt huset. Jag har ju dessutom flyttat bort bordet på hörnan mot uppfarten, som annars brukar stoltsera med både pumpor och höstblommor så här års. Det finns iallafall några dahlior kvar i köksträdgården, som jag kan njuta av. Nu låter jag allt vara för ett tag, så får vi se om andan hinner falla på igen innan säsongen 2025 definitivt är slut. 

Arbetet uppe på vinden fortskrider i rasande fart, och både maken och jag är helt begeistrade över hur luftigt det är där uppe nu. Det känns lite som att vi plötsligt har fått en vindsvåning i Rörsjöstaden eller på Östermalm, hihi! Den takhöjden är vi inte bortskämda med, för vi har bara 2,07 meter (och på vissa ställen ännu lägre) i övrigt i stugan. Idag levererades byggställningarna också, så nu bor vi verkligen på en byggarbetsplats både invändigt och utvändigt. 

Ikväll äter jag godis och tittar på "Tyst vittne" på TV. Imorgon är det höstmarknad på marknadsplatsen högre upp i backen, så jag tar mig kanske en liten runda dit. Fast allra mest vill jag bara vara ledig och gå hemma och mysa. Så får det nog bli. 

Åtta fönster och en gammal dörr

Byggjobbarna har varit flitiga på vinden idag, får vi säga. En av containrarna är redan full med bråte, och vinden ligger nu helt öppen från provisoriska masonitväggar. Det gamla expansionskärlet är nerplockat, nya höjda tvärbalkar har kommit på plats mellan takstolarna och någon slags diagonala stabiliserande trästag likaså. (Min byggvokabulär är ytterst begränsad...) I en smyg någonstans gömde det sig visst åtta spröjsade fönster och en rolig liten trädörr, som de kloka byggarna fattade att vi ville ha kvar. Ikväll har vi burit ner allt och ställt det vid ladan så länge. Alla fönster har glasrutorna kvar, men de är så dammiga att de nästan ser gråmålade ut. Vi får väl se om vi kan hitta på något med detta. 

Imorgon låter jag byggarna bullra fritt och kör till jobbet och jobbar. Det blir nog lugnast så för alla parter, hihi! Sen är det helg igen. Tänka sig. 

Byggcontainrar på plats

Idag kom vi hem och möttes av tre stora byggcontainrar på uppfarten. De är fortfarande tomma, men nu har startskottet definitivt gått för den stora vind- och takrenoveringen. Nu är det bara att bita ihop och hänga med på färden den kommande månaden (och säkert lite till). Fast vi är mer än redo. Både maken och jag ser fram emot att det äntligen ska bli gjort. "Jag kommer att sova så gott på nätterna, när det här är klart," säger maken, som har varit bekymrad över taket bra mycket längre än undertecknad. Jag kan bara hålla med. Ett tätt tak öppnar dessutom för roligare renoveringsprojekt inne i huset på sikt.

Maken lyckades faktiskt klämma in vår mindre bil på den lilla stumpen av uppfarten som blev kvar, medan jag har parkerat skåpbilen hos våra snälla grannar. Var byggarna ska ställa sina bilar förtäljer inte historien, men de kommer säkert på något fiffigt. 

Mer från smatten

Varför smatten kallas för smatten förstår ni om ni tittar på bilden här nedanför. Det är nämligen inte mer än ett påbyggt prång på baksidan av vårt hus. Det är inte något stort utrymme alls, utan mer som en liten inbyggd farstu. En stor del av golvytan upptas av vårt kylskåp, och till råga på allt öppnas ytterdörren inåt. Om den hade öppnats utåt, skulle man nämligen behöva backa nerför trappan på utsidan för att komma in i huset. Ja, det är inte mycket som följer gängse byggnorm på Solhäll, hihi!

En av de saker jag gillar bäst med smatten är det välvda trätaket, och att vägg- och träpanel är måttade så att linjerna möts. Jag älskar också den gröna färgen, som heter "Degebergagrön" och är ett samarbete mellan Ottossons Linoljefärg och Byggfabriken. Vi har samma färg på dörrarna till källaren och till städskåpet i den större hallen innanför smatten, men här ute i ljuset från fönstret (och på somaren från den öppna ytterdörren) ter den sig ännu bättre. Vi har ett litet avlastningsbord under fönstret att ställa matkassarna på, så att man kan packa upp matvarorna och sätta in dem direkt i kylen eller frysen. I trätråget på bordet brukar vi förvara frukt, och i trälådan på golvet under bordet förvarar vi papperskassar. 

I en korg i hörnet har vi glasåtervinning, och det gamla pottskåpet fungerar som förråd för konservburkar, servetter och havremjölk. Jag rensade ut rejält många gamla konservburkar här i lördags, kan ni tro. Vem kunde ana att aprikoshalvor i sockerlag och vita bönor i tomatsås hade ett bäst-före-datum, hihi!

Det lilla väggskåpet fyller ingen som helst praktisk funktion, utan är mest till lyst. Det har hängt med mig sedan början av 90-talet, när jag precis hade flyttat till min första egna lägenhet i Malmö. På den tiden var det ockragult, som så mycket annat i mitt hem på 90-talet. De gula gubbarna kommer från min farmors kök och är ett fint minne från min barndom. Den större gubben i mitten var lite läskig, tyckte jag då. Det blev kanske inte bättre av att hela huvudet på honom är limmat, vilket gör att han ser lite ärrad ut i ansiktet. Jag vill minnas att min mor är orsaken till det. 

Smatten, ja. Som en farstu och ett skafferi på samma gång. Förvisso bara en liten vrå, men faktiskt en av mina favoritplatser i vårt hem.