Ny vy under äppelträdet

Jag hittade en gammal bild från hösten 2022 (den här nedanför), som visar att det gamla äppelträdet på baksidan levererade rejält med äpplen det året. Trädet hänger med år efter år, trots att vi är urusla på att beskära det, och trots att det blir lite mer murket och lite mer snett för varje år som går. Det händer också att någon gren stryker med då och då i höststormarna. I år är det inte alls lika mycket frukt att ta hand om. Kanske frös blommorna i maj, eller så vilar sig trädet i år. Klen skörd blir det iallafall.

Jag tog en ny bild från samma vy i söndags och kan konstatera att det ser ganska annorlunda ut där nu efter sommarens rabattgrävning. I flera år har jag ju gått och grunnat på om jag inte borde gräva bort grässvålen där mellan stammarna, för det har både varit dålig kvalitet på gräsmattan och meckigt att komma åt med gräsklipparen just där. I sommar gjorde jag äntligen slag i saken. Jag är himla nöjd med resultatet (om man bortser ifrån det där diskbråcket...), och det har verkligen blivit bra mycket lättare att klippa gräset. Eller snarare att slippa klippa.

Jag tog några av de få fallfrukterna som fanns och trädde upp dem på smidespinnen som står i rundeln framför köksträdgården. Det blev en liten höstinstallation, i brist på annat att pynta med. Nästan lika kreativt som äppeltavlan på Kiviks musteri, minus en sisådär 34.997 äpplen, hihi!

Ikväll tittar jag på "Renoveringsdrömmar" på TV och käkar Ben&Jerry's-glass, som jag inhandlade på rea i mataffären tidigare ikväll. Jag slog till på en påse svenska äpplen också. Höjden av onsdagslycka. 

Rosenskära och tomma krukor

Jag frösådde rosenskära direkt i några pallkragar på försommaren, och även om det kom upp små plantor ganska snart, så har de tagit gott om tid på sig att producera blommor. Det beror säkert på den långvariga torkan under, och att jag var riktigt dålig på att vattna med regelbundenhet. Det torkade ut rejält i jorden mellan omgångarna, och det främjade väl inte direkt blomningen. De sista två månaderna har plantorna fått sköta sig helt på egen hand, och de har blivit helt vildvuxna. Nu så här i slutet av september blommar de som bäst, och i helgen passade jag på att klippa ett rejält fång att ta med mig in. Kanske inte de ståtligaste blommorna man har sett, men charmigt ändå på något vis. Rufsigt och vackert. 

Efter söndagens kruktömning ser det lite tomt och tråkigt ut på flera ställen runt huset. Jag vill verkligen inte ha en massa grejer att hålla reda på, men jag ska nog iallafall införskaffa lite höstfägring att sätta på kökstrappen och vid glasverandan. Det får kanske bli till helgen. Om jag orkar, ska jag nog även ta mig en sväng till IKEA i Älmhult i helgen. Jag har nämligen hört ryktas att julavdelningen öppnade den 25 september, så nu gäller det att hålla sig framme innan godbitarna tar slut. Kanske säljer de lite höstblommor också, om jag har tur. 

Det är makalöst så snabbt det blir mörkt om kvällarna numera. För att inte tala om hur mörkt det fortfarande är på morgonen, när väckarklockan ringer. Men nu får man iallafall tända mängder av värmeljus. Se där, ännu en anledning att göra sig ärende till IKEA.

Utomhustid

När vi vaknade imorse visade termomentern på 2,8 grader. Nu närmar sig helt klart höstens första nattfrost. Men sen värmde solen upp luften, och efter ett par timmar var det 17-18 grader varmt ute. En riktigt skön höstdag. Vi var ute i trädgården i ett par timmar. Maken klippte gräs och häcken ut mot gatan, och jag kom med glada tillrop. Tro't om ni vill, men jag och min rygg tog det faktiskt väldigt lugnt. Jag känner att diskbråcket är på bättringsvägen (fattas bara annat efter så många veckor), men jag är fortfarande begränsad i vad jag kan göra med armarna, och jag vill verkligen inte ställa till det för mig igen. 

Trädgården är aldrig så prydlig och jag är aldrig så lycklig som precis efter en gräsklippning. Men gräset har verkligen inte behövt klippas många gånger den här sommaren. Jag kan nästan ens minnas när det blev gjort senast. Den långvariga torkan stoppade upp tillväxten helt, och den har inte riktigt kommit igång förrän nu under september. Var det sista klippningen för i år, tro? Fast här i Skåne brukar man behöva klippa gräset långt in i oktober-november, om vädret fortsätter att hålla sig milt.

Min enda insats idag var att räfsa ihop några enstaka kvistar från ligusterhäcken och att plocka bort lite vissna krukodlade sommarblommor. Nu gapar krukorna vid verandan tomma, men jag ska nog skaffa lite ljung och stoppa ner i dem. Det är ju trevligt att åtminstone ha det lite fint här på framsidan. 

Det var himla skönt att få lite utomhustid idag. Jag har mest suttit i en fåtölj och häckat på min lediga tid i augusti och september, och nu börjar jag längta efter något annat. Framöver behöver dahliaknölarna komma in på vinterförvaring, och en del krukor och pynt som inte är frosttåliga behöver ställas in i ladan. Men vi får väl ta lite då och då. Jag brukar ju ändå inte vara supersnabb med det där, och det händer ganska ofta att grejer blir kvar ute hela vintern. Det är ju liksom inte lika roligt att plocka in som att plocka ut...

En väldans trevlig perenn

Jag har sagt det många gånger förr och jag säger det igen: Kärleksört är en väldans trevlig perenn. Den är vacker, den är torktålig, den lockar till sig bin och fjärilar, och den blommar som bäst när mycket annat i trädgården har gett upp. Dessutom kommer den i flera olika storlekar, varianter och färger. 

I det nya stenpartiet (a.k.a diskbråcksrabatten) planterade jag fyra olika sorters kärleksört under sommaren. Den längst bak är resultatet av två plantor från ett annat ställe i trädgården, som jag helt sonika grävde upp och delade. Det blev hur bra som helst. Många perenner mår onekligen väldigt bra av att bli delade. Längst fram i mitten har jag satt två plantor med variegerade blad och fluffiga ljusrosa blommor, som blir ljusare och fluffigare ju längre tiden går. 

Till vänster satte jag två plantor med purpurfärgade blad och mörkt ceriserosa blommor. Sorten (som jag har tappat namnet på) är nästan too much, men samtidigt superläcker. Längst till höger satte jag ett jättestort exemplar av en mer traditionell sort, och den är jag nog mest förtjust i av alla. 

Bladsaften från kärleksört har historiskt använts som ett svalkande naturligt plåster för brännsår, skavsår och insektstick. Det latinska namnet på kärleksörtsläktet är 'Hylotelephium telephium', och Carl von Linné valde namnet efter kung Telefos i grekisk mytologi, som lär ha använt kärleksört för att lindra sina sårskador. Tänka sig. Det får jag prova nästa gång jag blir stucken av en geting eller bränner mig på strykjärnet. 

Murgröna och sten

Min absoluta quick fix när det kommer till trädgårdsdesign är utan tvekan murgröna och sten. Det kan man ha på alla ställen där inget annat funkar, för det funkar alltid. Iallafall i vår trädgård. Ett bra exempel är på "hyllkanten" bakom gårdspumpen, där marken stupar ganska rejält ner mot bastustugan. Runt stammarna på syrenerna växte det bara upp kirskål som var helt omöjlig att gräva bort, så sommaren 2019 planterade jag in murgröna där. I början fick jag hålla efter kirskålen lite grann, men murgrönan etablerade sig snabbt och efter ett tag hittade ogräset inte upp längre. 

Jag fyllde på med natursten i olika storlekar för att täcka markduken i den branta backen, och när gruset kom på plats så småningom så blev det en riktigt fin övergång. Bilden här nedanför är tagen nu i höst, och nu bildar murgrönan en tjock grön matta, precis så där som man vill att den ska göra. Murgröna är hur tålig som helst och står pall för rejält hård beskärning. Gör man det extra noga de första säsongerna, blir den jättetät och fin. Nu så här 6 år senare är rankorna fortfarande otroligt växtkraftiga, men jag klipper in dem 1-2 gånger per säsong så att de inte växer för långt ut över gruset. Man vill ju inte heller att stenkanten ska försvinna helt. I övrigt kräver den här lösningen inget arbete alls. Ypperligt för den som vill hålla det enkelt, alltså. 

Jag köper nästan alltid med mig ett flak murgröna hem, när jag hittar billiga plantor. Det finns alltid problemområden i trädgården där de behövs, och om inte annat kan man plantera dem i stora krukor och kärl så länge, för det är också jättefint. Jag har faktiskt ett flak som står på vänt i köksträdgården. 

Uppvaknande

Det är ju ändå kul att låta AI berätta saker för en. Som varför klätterrosen 'Awakening' heter just så. Jag får lära mig att den ursprungliga sorten förädlades i dåvarande Tjeckoslovakien 1935 under namnet 'Probuzení", vilket betyder uppvaknande på tjeckiska. Av någon anledning försvann rosen under flera decennier och var i princip bortglömd, men 1988 återupptäcktes den av den dåvarande presidenten för det brittiska rosensällskapet under en resa till Tjeckien. Han tog med sig odlingsmaterial hem till England, där rosen fick namnet 'Awakening', som är det engelska ordet för uppvaknande. Namnet kan alltså tolkas dubbelt: Dels är det en direkt översättning från tjeckiska, dels syftar det på att rosen vaknade till liv igen efter att ha varit förlorad i många år. Det lär vara en av få rosor där namnet i sig är en direkt berättelse som dess egen historia. Fint på något sätt.

Minns ni förresten filmen "Awakenings" från 1990? Den där Robin Williams spelar en neurolog som hittar ett sätt att återuppväcka patienter som varit katatoniska i decennier. Flera av patienterna får tillbaka sina personligheter, sin rörlighet och sina liv. Effekten av behandlingen är dock kortvarig, och frågan som filmen väcker är om det är ett mirakel eller en tragedi att få livet tillbaka bara för att riskera att förlora det igen. Jag vill minnas att jag tyckte den var fin. Man kanske borde se om den. 

En chanstagning som inte lyckades

I slutet av sommaren förra året planterade jag rosa solhattar och höstanemoner i rabatten vid rostornet. Jag tänkte redan då att det var en chanstagning med dåliga odds, för jag har inte lyckats övervintra varken det ena eller det andra med någon större framgång tidigare. Det gick alltså inte så bra den här gången heller. Kanske vintern var för sträng. Eller sommaren för torr. Eller så är det helt enkelt så att dessa sorter inte trivs i vår trädgård. Trist, för de är ju så fina. Men man får glädjas åt annat fint, helt enkelt. Hortensian går ju inte av för hackor den heller. 

Det känns smått ofattbart att det redan är fredag igen, men inte mig emot. Vi har redan festat till det med korv och pommes frites á la 70-talets fredagkvällar, och nu blir det soffhäng resten av kvällen. Gott så. Trevlig helg på er!

Besök av en pytteliten kotte

Jag fick ett extra trevligt mottagande när jag kom hem idag. En pytteliten igelkott stökade omkring på gräsmattan vid kökstrappan. Det måste ha varit en unge, för den var verkligen inte stor. Den var helt obrydd om att jag kom klampandes, och den var fortfarande kvar när jag hade varit inne och hämtat kameran. Det såg för roligt ut när den tog spjärn med sina små vingliga bakbenen och drog upp något ur gräsmattan som den sedan smaskade på. Kan det ha varit maskar, tro? 

År 2020 fördes igelkotten upp på rödlistan som "nära hotad", och sedan dess har den tyvärr flyttats upp till hotnivån "sårbar". WWF:s igelkottvecka är förvisso redan avslutad, men man kan gå in på hemsidan och rapportera observationer året runt, så det gjorde jag. Man kan även rapportera på Artportalen, som drivs av SLU. Vi blir lika glada varje gång vi får igelkottbesök i trädgården. Välkommen åter, lilla vän. 💚

Regnrosa trädgård

Jag tar mig en liten runda i trädgården i det sista kvällsljuset. Efter en hel dag inomhus är det skönt att få lite luft. Alldeles nyss vräkte regnet ner, men nu är det stilla och ljummet. Det blöta gårdsgruset är alldeles rosa, och flera av trädgårdens buskar och träd har lövverk i matchande ton. Som den uppstammade syrénen utanför växthuset. Jag kan inte minnas att det lilla trädet har varit lika höstvackert tidigare. Det är nästan så att man önskar att det såg ut så här hela sommaren. 

Även rönnspirean i kruka nere vid planket utanför bastustugan har fått en alldeles ljuvlig rosa färg. Den drar åt det ljusrosa hållet redan på våren när bladen kommer, men nu i septemberregnet är den nästan självlysande i skymningsljuset. Till och med det blöta planket ser rosa ut. 

Nu öppnar sig himlen igen, och ljuset försvinner. Men jag vet att min trädgård egentligen är regnrosa i mörkret. Så fint. 

Lagom höstigt pynt

Eftersom jag handlade pumpor i lördags, passade jag på att snygga till lite på utebordet på eftermiddagen samma dag. 'Millon Bells'-petuniorna som stod där tidigare hade gjort sitt, så jag tömde krukan och planterade ljung i den istället. Jag känner att jag inte riktigt är redo för de mer höstfärgade ljungvarianterna än, så den här gulgröna färgen blir en bra övergång mellan årstiderna. 

Pumporna jag köpte har inte heller höstsprakande färger, utan väldigt sobra toner i grönt och vitt. Lite mesigt kanske, men orange känns lite för mycket Halloween för att funka så här tidigt. Det får vänta ett par månader till. 

På andra sidan krukan står betonghuvudet jag köpte hos Lollo i Knislinge tidigare i sommar, i sällskap av två rostfärgade betongpumpor från förrförra årets besök på Bäckaskogs trädgårdsdag. Det blev förresten ingen tur dit för mig igår på grund av ryggont och regn, men jag hoppas att evenemanget går av stapeln nästa år igen, för det är alltid särdeles trevligt. 

Nu blev ju inte direkt några större utsvävningar i pyntväg, men lite lagom höstigt iallafall. Och trevligt att åtminstone ha det lite fint på en plats där vi går förbi flera gånger om dagen, oavsett väder. Nu känner jag mig redo att välkomna september imorgon. 

Överblommat och ofixat

Nu ger jag snart upp mina krukplanterade sommarblommor. Flera av dem börjar bli överblommade och uttorkade, och jag har ingen som helst motivation att hålla på och vattna och plocka vissna blommor mer. Till helgen ska jag nog börja tömma en del krukor i trädgårdstunnan. Det handlar främst om småkrukor med petunior som har gjort sitt. Att plantera i små krukor är ju helt värdelöst i varmt väder, för de torkar ut på ingen tid alls. I synnerhet om man planterar i terracottakrukor, vilket jag har ganska många av. Nästa år ska jag bara plantera i stora krukor, som åtminstone håller fukten aningens lite längre. Tror ni jag kommer ihåg detta goda råd, när trädgårdssäsongen börjar 2027? I don't think so...

Torsdag kväll är alltid extra skön, för på fredagar har jag hemmakontor och kan unna mig att sova lite längre på morgonen. Man behöver ju inte fixa till sig, när man inte ska iväg. Fast imorgon kommer det en snubbe från det kommunala vattenbolaget för att byta ut vattenmätaren i källaren, så då får jag ju iallafall se till att vara uppe. Tänk, när man har hus är det alltid något som ska fixas. 

Melon eller inte?

I växthuset finns det pyttesmå frukter både på vattenmelonplantan och nätmelonplantan, men det är nog bara att inse att det inte kommer hinna utvecklas några mogna meloner innan det blir för kallt. Jag får nog helt enkelt nöja mig med att det iallafall är grönt och fint i växthuset. Fast det vore ju kul att kunna skörda egna meloner, så jag googlar in på superodlaren Sara Bäckmos blogg och tjuvläser hur hon gör. Hon tipsar om att man bara ska låta en eller två frukter sitta kvar på varje planta, så att all kraft går till dem. Devisen är alltså att det är bättre att få en enda melon (eller möjligtvis två) än ingen alls. Dessutom klipper hon av plantorna ett bladpar ovanför frukten och tar bort alla sidorankor. 

Det verkar alltså som att jag måste välja om jag vill chansa på att hinna få mogen frukt genom att klippa ner större delen av plantorna, eller strunta i frukten och nöja mig med att låta det gröna sköna vara kvar. Hmm... Jag får nog sova på saken. 

Regn och blåmesar

Idag har det äntligen regnat i "Glesbygd", närmare tio millimeter om man kan lita på regnmätaren. Jag jublade högt på jobbet när det började, och det tror jag alldeles bestämt att min trädgård gjorde också. Den är ju så himla torr och vissen. När klippte jag ens gräset sist? Det måste vara närmare en månad sedan. Jag gick en liten inspektionsrunda i trädgården när jag kom hem och kunde konstatera att det iallafall kändes blött. Fast när jag krafsade lite med handen i jorden var det bara fuktigt i det allra översta lagret. Det behövs mer regn för att det ska komma växterna till gagn på riktigt. Törs man hoppas på att det kommer mer under dagarna som följer? Jag håller både tummar och tår. 

När vi satt vid köksbordet och åt kvällsmat, fick jag syn på tre små blåmesar som satt på samma kvist på en av de krukplanterade jätteverbenorna som står på uteplatsen. Aldrig någonsin har jag sett fåglar sitta i en jätteverbena, och särskilt inte tre på samma gång. Jag älskar blåmesar! Det har varit min favoritsmåfågel sedan jag var liten. Hur höll kvisten ens? Det såg ut som om de satt där och mumsade i sig insekter från blommorna, fast de satt inte kvar tillräckligt länge för att fastna på bild. 

Medan jag sitter här och skriver ser jag hur det drar in kolsvarta moln från norr. Blir min önskan om mer regn uppfylld redan ikväll, kanske? Hoppas, hoppas, hoppas...

Varm och stillsam lördag

Lördagen på Solhäll är varm och stillsam. Jag tar det lugnt och vilar min onda rygg. Den här veckan har jag nästan inte varit utanför grindstolparna. Jag har jobbat hemifrån alla dagar, och de enda små utflykterna har varit med maken som chaufför ner till mataffären. Blogginläggen blir korta, för jag försöker undvika att sitta vid datorn för mycket. Det börjar kännas lite tråkigt att hela augusti sipprar iväg och att jag inte kan göra något, men så får det vara. Ikväll vill jag ändå tro att det faktiskt går på rätt håll, vilket är mer än vad jag gjorde igår. Då funderade jag allvarligt på att byta namn till fröken Gnällspik...

Fast det går ingen nöd på mig. Jag har fått en påse lördagsgodis av min gubbe, och jag sitter skönt i en av de nya fåtöljerna och frossar i hemska dokumentärer på Netflix. Lite ryggont är en piss i Mississippi jämfört med vad andra tvingas genomlida i sina liv. 

Sju års väntan på en pipranka

Alla som har sett bilder från Victoria Skoglunds sommarhus på Öland drömmer ju våta drömmar om att ha en frodig pipranka, som klättrar ohämmat på husväggen. Det gör iallafall jag, så hösten 2019 slog jag till på två fina exemplar under ett besök på Flyinge Plantshop. Jag hade läst någonstans att koreansk pipranka hade snabbare tillväxt än vanlig pipranka, och om det stämmer att det är så får jag verkligen vara glad över mitt val. Den ena plantan har nämligen tagit SJU år på sig att se någorlunda vettig ut. Den andra gillade aldrig läget överhuvudtaget och tvärdog för ett par år sedan. Kanske valde jag en dum växtplats (= i österläge rakt ner i gruset mer eller mindre i regnskugga), men nu börjar det faktiskt ändå likna något. Den slitna klyschan "den som väntar på något gott" har aldrig känts mer aktuell. 

Ska man våga slå till på en ny planta att plantera på högra sidan i höst? Då dröjer det ju bara SJU år till innan jag har en hel grönskande vägg á la Victoria Skoglund. Det tål att tänkas på. Eller så leder jag bara ner den jag har på andra sidan. Med facit i hand verkar det nästan lättare. Men kan man ens kräva av en växt att den ska klättra på fel håll?

Trädgårdslotteriet

I ett inlägg härförleden klagade jag över att mina dahlior var sena, och jag kan nog fortfarande tycka att det går bra mycket trögare än vad jag hade förväntat mig. Men nu blommar det iallafall lite här och där, så man får glädjas åt det lilla. Under ett besök nere i köksträdgården upptäckte jag att dinner-plate-dahlian 'Café au lait' har slagit ut, fast några mattallrikstora blommor är det inte direkt på den. Jag blev ändå extra glad över det, för förra året blommade den faktiskt inte alls. Ty sådant är trädgårdslotteriet. Man vet aldrig vad man får och inte får. 

Vattning och ryggont går för övrigt inte så bra ihop. Fast maken ställer tjänstvilligt upp, bär runt på vattenkannan och vattnar där jag pekar. Ikväll blev det mest krukor, för det är alltid i dem det är som mest akut när dagen har varit varm och blåsig. Än är jag inte helt redo att släppa efter och bara låta allt vara. Vi är ju inte ens i mitten på augusti än. 

Fjäriln vingad syns på Solhäll

Oj, vad vi har fjärilar i trädgården just nu. Den varma och torra sommaren har säkert varit gynnsam för fjärilslarverna. Mest är det nässelfjäril och påfågelöga vi ser, men också en och annan citronfjäril fladdrar förbi emellanåt. I synnerhet växterna i det nya stenpartiet är välbesökta som tusan, men det var ju också meningen när jag valde dem. När vi gick ner till bastun, satt det 7 fjärilar på samma alliumtuva och mumsade i sig godsaker. Rena rama familjemiddagen. Mellan varven sitter det också fjärilar på de uppvärmda stenarna i stenpartiet. Jag läste någonstans att fjärilar är växelvarma och behöver få upp arbetstemperaturen innan de kan flyga vidare. Inte konstigt att de gillar att sitta på de solvarma stenarna då. De är bra värmemagasin, helt enkelt. 

Jag är glad för att fjärilarna trivs i vår trädgård. Dels är de ju bra på att flytta pollen mellan blommor, dels visar de att trädgården mår bra och har en sund miljö som främjar biologisk mångfald. Sen är det ju en otrolig bonus att de är vackra också. 

Ryggont, trädgårdsbukett och fåtöljhäng

Jag avslutade min första arbetsvecka med hemmakontor. Det passade extra bra att jobba hemifrån idag, för jag har rejält ont i ryggen och kände att jag behövde vila den. Sommarens alla gräv- och målarprojekt har förmodligen byggt upp rejäla muskelknutor mellan skulderbladen, och att sitta vid ett datorskrivbord fyra dagar i rad har inte direkt gjort saken bättre. Nu har jag kunnat sitta tillbakalutad hela dagen i en av våra nya sköna fåtöljer med fotpall och jobba med datorn på en datorkudde. Åtta timmar försvann i ett nafs, och sen inledde jag helgen med att klippa en trädgårdsbukett á la lite av varje att ta med in och sätta i vas. 

Den maffiga bolldahlian tror jag heter 'Jowey Paula' eller 'Jowey Nicky', men pinnen med namnet har fallit ur krukan, så jag vet faktiskt inte säkert. 

Helgen är helt oplanerad. Ett tag funderade vi på att ta tåget till Malmö och titta på The Ark, som spelar på premiärdagen idag, men min rygg tillåter inga sådana utflykter för tillfället. Tur ändå, för konserten slutar inte förrän 00:45, och det är ju way past my bedtime i vanliga fall också. Nu får det bli fortsatt fåtöljhäng och lite Netflix istället. Inte dumt det heller. Nästan bättre, faktiskt. 

'Millennium'

Nu blommar min nyplanterade 'Millennium'-allium, och man får ju bara medge att det är en fantastiskt trevlig nykomling i min trädgård. Två plantor har blivit två rejäla tuvor, och de fyller ut sina "fack" i stenpartiet jättebra. Blommorna ser ut som rosavioletta konfettibollar i rabatten. Att de är välbesökta bifavoriter står också helt klart. Det är tät trafik för landning, om man säger så. 

När jag googlar sorten står det att 'Millennium' är frisk och lätt att lyckas med. Den klarar torka. Den klarar regn. Den klarar värme. Den klarar kyla. Den klarar dålig jord. Den klarar att bli bortglömd. Och kanske det bästa av allt: Den tilltalar varken rådjur eller sniglar. Mot bakgrund av detta kan jag bara hålla tummarna för att den är här för att stanna. 

Tomat och toalett

Förra sommaren lyckades jag med konststycket att inte lyckas odla fram en enda tomat, och då hade jag ändå fem plantor i växthuset. De fick jämn tillgång på vatten och näring, men det var väl lite sisådär med tillgången på sol och värme förra sommaren, och uppenbarligen blev det inte någon lyckad pollinering av blommorna. Sen är jag ju en ganska värdelös odlare i allmänhet...

Men i år blir det tomater! Själv kan jag inte se att jag gör något annorlunda, men det har onekligen varit en väldigt varm och skön sommar, och gott om humlor och andra pollinatörer har det också varit. På fem plantor blir det förvisso inte kilovis med tomater, men tillräckligt för att man ska kunna göra små turer ner till växthuset och stå där inne och smaska. Det gäller bara att hinna före sin man, hihi! I helgen knöt jag upp de tunga grenarna lite bättre och klippte bort en del onödig bladmassa för att ge frukterna mer sol. Här gäller det dock att lägga band på sig och inte klippa bort för mycket, för bladen behövs för plantornas energi. Hoppas jag inte gick loss för mycket... 

För övrigt gick det alldeles utmärkt att stiga upp imorse, när larmet på mobiltelefonen ringde 06:10 för första gången på mer än fem veckor. Det gick också alldeles utmärkt att jobba åtta timmar plus lite övertidsflex. Det var till och med riktigt trevligt, undantaget det faktum att en toalettstol strax utanför vårt arbetsrum hade sprungit läck och förmodligen har stått och släppt ut vatten på golvet i flera veckor... I de lägena är man glad att man bara kan lyfta luren och ringa någon annan, som får komma och ta hand om eländet.