Att avsluta 2022

2022 känns i mångt och mycket som ett år jag inte kommer att sakna. Krig och elände. Energikris. Ett hårt politiskt klimat. Allmänt bistra tider. På ett personligt plan har jag egentligen inte så mycket att klaga på, men det känns ändå som om det har varit ett riktigt mellanår. Kanske har startsträckan tillbaka till ett normalt liv efter pandemiåren varit längre och trögare än man förutsåg. Jag avslutar iallafall året på bästa tänkbara sätt: Genom att köpa mig en riktigt stor och ljuvlig bukett från byns finaste lilla blomsteraffär. Vita tulpaner och rosa orkidé. En riktigt krispig bukett med inbyggd längtan efter vår. Och som vanligt blir ett av mina nyårslöften att unna mig denna vardagslyx ända fram tills min egen trädgård levererar glädje. 

Ett annat fint sätt att avsluta året är den traditionsenliga nyårsmiddagen med goda vänner, som vi ska avnjuta ikväll. Det ska bli kul att få pynta upp sig lite grann, efter en hel drös mellandagar i pyjamas och mysbrallor. Fast nuförtiden blir det ändå väldigt sansade tillställningar. Mitt nyårsbubbel är köpt på läskhyllan i mataffären. För mig funkar det alldeles utmärkt. Men allra mest ser jag fram emot de sega ostbågarna som man får äta på nyårsdagen, hihi!

Det ska bli spännande att få lära känna 2023. Hoppas det blir ett bra år för oss alla. På återseende då, och tusen tack för att ni hänger med här på bloggen. Det känns fint att veta att ni kikar förbi här en stund då och då i livets villervalla. Ett gott slut och ett gott nytt år önskar jag er allihop! 💚

"Ut ur min kropp"

"Ut ur min kropp"  av Sara Meidell är en av årets mest omdiskuterade böcker. Boken är en litterär skildring av ett liv präglat av sjukdomen anorexia nervosa. Självbiografiskt material brukar oftast publiceras retrospektivt, det vill säga när personen i fråga har kommit ut "på andra sidan" och kan se tillbaka på händelserna med en viss distans, men den här boken skrivs direkt ur sjukdomsperspektivet. Det är också det som gör den så speciell, och i viss mån kontroversiell. Det sistnämnda är författaren själv medveten om:

"Det svåra att förklara för den som aldrig längtat efter fallen eller bara har vittnesmål från dem som skadat sig illa, är hur vackert det också är medan man faller. Varför vill vi som faller gång på gång inte berätta om allt detta? Är vi rädda för att lura någon, att råka vara så övertygande att människor som varken har behov av fallen eller någon egen dragning mot kanten ändå luras dit. Att vi sedan ska stå där med ansvar för att ha förstört andras liv än vårt eget, som för övrigt aldrig var annat än det enda rätta för oss."

Som sjuåring bestämmer sig Sara för att hon inte vill låta sin kropp bli vuxen. Hon lär sig tidigt vad vårdpersonalen vill höra, och upprörs över att höra läkarna prata om hur stark sjukdomen är, när hon själv är helt på det klara med att det är hennes egen inneboende styrka det handlar om. Varför är det sjukdomen som får beröm och inte hon? Hon räknar ut exakt hur mycket hon behöver äta för att undvika sondmatning och exakt hur mycket vatten hon måste dricka för att lura vågen vid invägning. Tidningen "Allt om mat" blir hennes ständiga följeslagare, och efter långa perioder av svält blir det nästintill ett rituellt firande när hon äntligen ska få äta. Hur kan föräldrarna då vara så känslokalla att de serverar fiskpinnar just den dagen? 

Den vuxna Sara bemästrar tusen olika strategier för att hantera luncher och middagar med andra människor utan att behöva äta. Dessa delar hon med sig av till läsaren likt en magiker som avslöjar sina allra mest hemliga trolleritrick. Samtidigt är hon smärtsamt medveten om att hennes tre barn har byggt upp ett tyst medberoende, där de smygäter från mammas tallrik för att dölja det faktum att mamma inte äter,  och där de lever i ständig oro när hon inte svarar på SMS tillräckligt snabbt. Men svältens ljuva rus är starkare än något annat och dessutom drivkraften för Saras kreativa skapande. Aldrig är hon så produktiv och i kontroll som när hennes kropp är som allra svagast. 

Kritiska röster menar att författaren romantiserar sjukdomen och att boken riskerar att fungera som en trigger i händerna på "fel" läsare. Jag tycker snarare att Sara Meidell synliggör komplexiteten i en sjukdom som stora delar av samhället fortfarande tycks tro grundar sig i kroppsfixering och skeva skönhetsideal. Vad är det som säger att man måste "vara ute på andra sidan" för att få lov att berätta sin historia? Är det egentligen inte mycket mer intressant och lärorikt att få läsa om något som skildras medan det fortfarande pågår? Det känns ocensurerat, naket och utan pekpinnar. 

Jag sträckläste de 201 sidorna på ett par timmar, och jag kan inte annat än säga att boken bjuder på en läsupplevelse som både är drabbande, skrämmande, insiktsfull och lärorik. 

Köpcenterbesök och bokläsning

Jag dristade mig till ett besök på C4 Shopping i Kristianstad efter lunch idag. Jag var inte direkt ensam om det vågspelet, om man säger så. Jisses, så mycket folk! Några kläder orkade jag inte prova, men det var ändå rätt kul att gå runt och titta lite grann. Det var bra rea på alla julsaker, så jag passade på att köpa juletiketter och små filtfigurer på Panduro Hobby att använda nästa jul. (Jag måste bara komma ihåg var jag lägger dem...) Lite underkläder och skönhetsartiklar blev det också, och två böcker som jag har haft på min läslista under hösten. Bäst var ändå fikan på Espresso House. 

Ikväll äter vi kallskuret och ostar från kylskåpet, och jag passar på att elda ner ljusen i julgransstaken för sista gången i år. Sen ska jag sätta mig och börja läsa någon av böckerna jag köpte. Mitt nyårslöfte om att försöka läsa tolv böcker mellan januari och december kommer jag nog inte uppfylla, men jag ska iallafall försöka snygga till siffrorna lite grann. Jag får återkomma med en recension när jag har läst klart. 

Tomtar, prepping och beslag

Julstämningen var ovanligt trög att jobba upp i år, och nu så här i mellandagarna känner jag hur den känsla jag ändå lyckades buffra upp redan börjar avta. Inte så att jag slänger ut julen direkt pang bom, men nog är jag sugen på att börja smyga ut den så smått. Tomtarna iallafall. Fast de små gråa tomtarna som står i tallrikshyllan kan nog få vara kvar till efter nyår. Dem köpte jag på Hantverksmässan i Båstad en gång i tiden, och de har verkligen blivit två av mina absoluta julfavoriter. Vad keramikern heter har jag tyvärr glömt. 

Jag är gift med en prepper, vars julklapp till oss var ett litet gasdrivet primuskök med tillhörande kastruller och kaffekittel, samt en solcellsplatta som man kan ladda mobiltelefoner och powerbanks på. Båda klapparna testades idag, och vi kunde konstatera att de fungerar finfint. Nu klarar vi oss iallafall ett par dagar om det skulle bli så att strömmen går. I samband med stormen Gudrun 2005 var det strömlöst på vissa håll i "Glesbygd" i 21 dagar, så tanken att det kan hända igen är ju inte helt befängd. Och med tanke på vad som händer mindre än 150 mil (fågelvägen) härifrån just nu, så är det nog bra att vara beredd på att vad som helst kan hända. 

Jag har haft ännu en ganska slö dag i pyjamasbrallor, men vid 15-snåret klädde jag faktiskt på mig och begav mig ner till byns fantastiska lilla järnhandel. Där köpte jag nya rejälare beslag till kökshyllan som trillade ner på julafton, och när jag kom hem skruvade jag fast dem på ingen tid alls med skruvdragaren. Problemet med de gamla beslagen var att de inte alls var gjorda för att hålla den typen av tyngd, men nu ska det nog gå bra. 

Jag passade på att byta till rejälare skruvar i väggen också, så nu ska det nog hålla. Skruvskallarna syns inte när man ställer grejer på hyllplanet. Nu åkte julpyntet upp igen, för jag orkade inte ändra om. Jag är fortfarande jätteglad över att allt höll. Ja, utom de där kryddburkarna då, men jag hade en tredje sådan som jag ställde upp så länge. Det saknas visst en apelsinskiva i girlangen, men det får vara så. 

Imorgon förmiddag ska jag till vårdcentralen igen, men efter det kanske jag faktiskt tar mig en liten sväng till Kristianstad för att kolla rean. Om inte annat skulle jag behöva köpa lite nya baströjor (typ långärmade T-shirtar), för de jag har är så urtvättade och tråkiga. Vi får väl se om jag fortfarande tycker det är en bra idé imorgon. Det där vet man aldrig förrän efteråt. 

Gottebord och litterär barndomsnostalgi

Gottebord på julen behöver man inte vara barn för att glädjas över. Hos oss har det blivit något av en tradition att duka upp det lilla vita bordet i gröna rummet med diverse godsaker. I år blev det faktiskt bara köpegodis, men det är ju inte så dumt det heller. På bordet finns både skumtomtar, kolor av diverse slag,  chokladfondanter, Ferrero Rocher, brända mandlar, lakrits och chokladtomtar. Tweek-godis och nötter funkar helt OK för maken som är diabetiker, så det har vi också. 

Visserligen är jag en gottegris, men det är inte godiset i sig som är grejen, utan mer känslan det ger när man får lägga upp dignande skålar med olika sorter, den ena mer lockande än den andra. För mig återuppväcker det känslan jag hade när jag var liten och läste om när Krakel Spektakel gick till godisaffären för att köpa en klubba. Lennart Hellsings bilder på polkagrisstänger, lakritspipor, klubbor, papperskarameller och mumsmums var helt fantastiska. En sådan godisaffär ville jag också ha! 

Jag minns också att jag läste en serie böcker om en liten grävlingsflicka som hette Polly. Vanligtvis älskade hon sylt, men i en av böckerna gick hon till en godisaffär för att köpa bubbelgum och choklad som födelsedagspresent till sin lillasyster. Jag tror jag läste den där boken tusen gånger, helt fascinerad av godisbilderna. Jag vill dessutom minnas att det inte var så mycket kvar av det där godiset när Pollys lillasyster väl fyllde år, och det kunde jag så väl förstå. 

Idag är det första dagen i jul som vi inte har haft ett endaste dugg inbokat. Vi var i Karlskrona i förrgår och i Västra Frölunda över dagen igår, så idag är vi onekligen lite reströtta. Det kan hända att jag har gått i pyjamas precis hela dagen, och att jag har ätit både frukost, lunch, mellanmål och middag från utbudet på det lilla gottebordet, hrmmm... Det finns helt klart fördelar med att vara vuxen, hihi!

Imorgon blir det ännu en dag av helt oplanerad tid, men då ska jag nog ändå försöka äta något vettigare. Tro't om ni vill, men till och med jag har en gräns för hur mycket sötsaker jag kan trycka i mig. Det kan faktiskt rentav vara så att det jag längtar efter mest av allt är en krispig sallad. Det får nog stå på morgondagens matsedel. 

En julsmäll som heter duga

Mitt under Kalle Anka-fikat på julafton hörde vi världens dunder och brak från köket, med både tunga dunsar och ljudet av porslin som gick i kras. Det var en julsmäll som heter duga, kan jag lova. Under ett kort ögonblick undrade jag om någon hade slängt in en sten genom fönstret, men när vi kom rusande ut i köket insåg vi ganska snart vad det var som hade hänt: Den lilla hyllan ovanför kökssoffan hade släppt helt från sina väggfästen och trillat ner, och allt som stod på den likaså. 

Som tur väl var hade det mesta hamnat i kökssoffan som står precis under, så helt mirakulöst höll faktiskt det mesta, utom de två kryddburkarna längst ut till vänster. De låg i miljoner bitar på golvet under bordet. Nu får jag klura på hur jag kan sätta upp hyllan lite bättre, men det får bli ett projekt för en annan dag, inte annandagen. 

Porterstek och kaminfläkt

När juldagsmorgon glimma körde vi till Karlskrona, där det vankades porterstek hemma hos mina föräldrar. Den gick inte av för hackor kan jag lova. Jag är så proppmätt så jag behöver då rakt inte äta mer idag. Inte ens gottebordet ser lockande ut just nu, och det är minsann inte ofta jag säger det. Fast känner jag mig själv rätt (och det gör jag ju) så står jag säkert i kylskåpet och rotar om någon timme eller så, hihi!

Nu har jag tänt en brasa i murspisen, för huset kändes rätt utkylt när vi kom hem. Det kan också vara så att jag ville inviga den lilla kaminfläkten från Rubicson, som jag klickade hem som julklapp till oss själva veckan före jul. Den ställer man på plattan direkt ovanpå braskassetten, och när botten blir tillräckligt varm så snurrar fläkten och sprider värmen ut i rummet. Någon bild på den har jag inte orkat ta, men den fungerar alldeles utmärkt kan jag säga, för bladen snurrar som attan nu. Återstår att se om värmen sprids i stugan istället för att hamna på vinden. Det är iallafall planen.

Årets juldukning

Vi har haft en fin julafton här hemma på Solhäll i sällskap av svärmor och Amerika-svägerskan. Årets juldukning knåpade jag ihop redan igår kväll, och eftersom vi bara var fyra till bordet passade jag på att duka med sådant jag bara har fyra av. Det blev en blandning av gammalt och nytt. Det enda jag hade bestämt i förväg var att jag ville använda min nya gröna duk, som jag köpte på H&M Home i Malmö i början av december. Den har en väldigt behaglig grön färg och är kanske egentligen inte tänkt att vara en julduk, men den passar bra alla tider på året. Den är varmare grön än vad bilderna i skarpt fönsterljus visar. 

Silverbestick och vita tallrikar med guldkant från Hackefors är sådant jag har samlat ihop under mina unga år.  Glad och tacksam är jag att mina kloka föräldrar valde tidlös design på 80-talet. (Måsen i all ära, men den är inte helt lättplacerad på 2000-talet.) Jag har vita assietter i samma serie, men valde att duka med våra gröna mönstrade Bordallo Pinheiro-assietter för att fånga upp det gröna i duken. Tygservetterna med rött broderi är loppisfyndade. Ränderna är med största sannolikhet tryckta, men de små hjärtana tror jag att någon har broderat dit för hand efteråt. Så charmigt!

Både de etsade snapsglasen och glasen på hög fot är loppisfynd. Det finns inget godare än att dricka iskall julmust i riktigt tunna fina glas. Att dricka ur glas med vågig kant (eller är adjektivet scallopperad allmänt vedertaget nu?) visade sig dock kräva lite koncentration, för om man satte munnen på den delen som böljar inåt så rann musten ut på bröstet, haha! 

 

Som bordsdekoration lade jag ut mängder av paradisäpplen från min fars-dags-promenad på Stumholmen i Karlskrona. Jag har förvarat dem ute på glasverandan, så de har hållt sig fint i en hel månad. Det blev så himla fint med den röda kontrasten mot den gröna duken. Julgransstaken fick bidra med lite gammaldags touch. Den fyndade jag på Tradera häromåret, och den är verkligen en riktig stämningshöjare. 

Vasen med julstjärnor och julrosor blev lite för stor att sätta mellan kuverten, så den fick stå på sidan istället. Jag tycker fortfarande att det är en av de mest magiska julbuketter jag någonsin har sett. God mat fick vi med, men den var inte lika rolig att fotografera, hihi!

Julaftonskvällen på Solhäll är stillsam och skön. Våra gäster har åkt, och resten av kvällen slappar maken och jag i TV-soffan. Jag har på mig mina nya fårskinnstofflor och tänker nog svida om till pyjamas snart. Men först ska jag nog ta mig en liten skinkmacka. Hoppas ni också har en fin kväll. God jul på er allihopa! 🎄

Lillejulafton på Solhäll

På lillejulafton (ja, det heter så på skånska) har det stökats och städats i stugan. Julköttbullarna är stekta och avsmakade, och julskinkan är griljerad och avsmakad den med. Att få skära skivor av den ljumma skinkan och lägga på en macka med senap är verkligen en av årets kulinariska höjdpunkter. 

Sedan bilden här nedanför togs har vi också dukat upp ett rejält gottebord (skånska igen?) på det lilla vita bordet där i bakgrunden. Turerna dit är redan täta...

På matbordet i gröna rummet står julens allra vackraste bukett, med enkvistar, julrosor och vita julstjärnor. Vilken makalös bukett! Inköpt på byns finaste lilla blomsteraffär, förstås. Jag kan faktiskt inte erinra mig om att jag har sett julstjärnor som snittblommor förut, men det fungerar ju verkligen otroligt fint. Min fina nya vas från Kähler passar förträffligt som julvas. 

Den mindre av de två vaserna får också vara med. Den står på köksbordet med några kvistar röd skimmia i. Det är så vacker röd färg på de små "bären". Juligt, men ändå sobert. 

Åtgången på värmeljus och stearinljus är stor om kvällarna i december. Jag skyller på att vi har dragit ner värmen på pannan, men ärlighetens namn hade det nog gått åt lika mycket ändå. Jag tolkar "Nu tändas tusen juleljus" bokstavligt, hihi!

Ikväll kör vi lite uppesittarkväll i morgonrock och pyjamas. Imorgon kommer svärmor och en av svägerskorna hit på jullunch, så jag ska nog börja fundera så smått på juldukningen också. Det har jag nämligen inte gjort än, men jag tänker att jag bestämmer lite vartefter jag dukar, så får vi se hur det blir. Varm julkram till er allihop!

Grinchen har köpt gran!

Jodå, visst blev det en gran på Solhäll i år också. Jag kom plötsligt till insikt om att jag har gått omkring som Grinchen (som förvisso är grön och fin, hihi!) och surat större delen av december, och det enda sättet att råda bot på det är ju att skaffa en gran. Vi storhandlade i Hässleholm i förmiddags och plockade sedan upp ett knubbigt litet exemplar hos julgransförsäljarna ute på parkeringen. Rödgran så klart. Jag vill aldrig ha något annat. Väl hemma gjorde maken grovjobbet med fot och lampor, och sedan hängde jag kulor för glatta livet. Granen är bara 1,70 hög, så det gick hur bra som helst. 

I år plockade jag fram alla gammeldags glaskulor jag kunde hitta. De är små och nätta och passar bra när granen är lite mindre. Några små vita fåglar på klämma och ett gäng polkagrisstänger fick också komma upp, men glitter hoppar jag nog faktiskt över i år. I toppen stoltserar som vanligt min barndoms ängel från Wessels-varuhuset i Uppsala, och under granen sitter julugglan och spanar. Och nu sitter jag här och tindrar med ögonen och är så nöjd så nöjd. Julgran är ändå den ultimata mysfaktorn. Hur kunde jag tänka att jag ville vara utan den? Så dumt. 

För övrigt hade jag tänkt att vi skulle sova i polkagrisrandig bäckibölja i jul, men när leveransen dök upp fanns det bara lakan till en av oss i paketet. Efter ett samtal med kundtjänst på det stora varuhuset som börjar på Å, så fick jag veta att de tyvärr inte kunde skicka det andra setet eftersom de håller på att flytta sitt lager. Nåja, vad är väl en bal på slottet. Den ensamma bäckiböljan skickade jag i retur. Våra gamla jullakan får duga fint en jul till. 

Midvinter

Idag är det midvinter. Vintersolståndet. Datumet då dagen är som kortast och natten är som längst. Och när vi vaknar imorgon är vi redan på väg mot ljusare tider. Är inte detta en dag att fira, så säg? Maken och jag har gjort en liten tradition av just det, med god mat och gott att dricka. Ikväll firar vi också att maken har fått ett nytt jobb och att jag har stängt jobbdatorn för en lång och välbehövlig vila ända fram till den 4 januari. Vilken känsla det ändå är att vinka adjö till sina kollegor (i virustider blir det inga kramar) och säga "vi ses nästa år". 

Nu har vi två lediga dagar till julstök, men någon stress känner vi inte alls. I år får det bli som det blir, helt enkelt. Fast angående det där med gran har jag nog ändrat mig. Kanske införskaffar vi ändå en liten sådan under morgondagen. Jag tycker ju det är så himla mysigt.

Lite lagom juligt i köket

Höjden av lathet är när man köper färdiga torkade apelsiner på påse för att slippa joxa och torka egna till den där apelsingirlangen man absolut vill ha i köket. Och ännu mer höjden av lathet är det när man hittar fjolårets apelsingirlang i en låda på vinden innan man ens har öppnat den där nyköpta påsen. Helt sonika hänger jag upp den gamla istället, fnissar och gnuggar händerna av förtjusning över den besparade arbetstiden. Sen kostar jag ändå på mig att känna mig lite duktig, för de där apelsinerna har jag ju faktiskt torkat själv. Bara inte i år...

I år får girlangen hänga under den för året nya lilla hyllan ovanför kökssoffan. Och se, det finns ju faktiskt färdiga hål i hyllan att knyta fast snöret i, och därmed slipper jag gå ner i källaren och hämta upp burken med häftstift. Ännu mer insparad arbetstid, hihi!

Några julgardiner har jag inte brytt mig om att sätta upp, och på hyllan har jag inte ändrat om så mycket mer än att två tomtar och två trägranar har kommit på plats. Den gröna viktorianska tallriken som jag köpte i London är ju julig så det förslår, och den senapsgula tallriken matchar apelsinerna alldeles utmärkt. 

Jag hittade en julhandduk som var strykt och klar i linneskåpet, så den får hänga på diskmaskinen. Då gör det kanske inte så himla mycket att det ligger en ostruken jullöpare på köksbordet. Och köksmattan kan man bara vända på, så blir den vintervit istället för sommargrön. Himla fiffigt.

På köksbordet står det en sprucken gammal skål, som med största sannolikhet kommer från min farfars barndomshem i Västmanland. Man känner att den lätt skulle kunna gå sönder, om man inte lyfter upp den på rätt sätt. Jag är väldigt rädd om den och tar bara fram den till jul. Svenska cox orange-äpplen smakar mums på vintern, hälsar han som är duktig på att äta frukt. Själv tar jag mig hellre en chokladbit när det är fruktstund här hemma. Kakaobönan växer ju också på träd, hihi!

Det är inte bara ärvda saker med en historia som kommer fram här hemma till jul. Den lilla Jysk-ängeln som var ny här hemma förra året har blivit en ny favorit. I år har jag gett henne en krona i form av en gammal ljusmanschett. Jag tror hon gillar den, för hon ser faktiskt ganska nöjd ut. 

Har jag sagt att jag fortfarande är smått nyförälskad i vårt kök? Ett och ett halvt år efter renoveringen är det här vår absoluta favoritplats, och folk som kommer och hälsar på vill nästan inte sitta någon annanstans. Fast nog är det så att vi nästan har börjat snegla illa på de andra rummen här hemma. Vartannat år är ett lagom tidsspann mellan renoveringsprojekten, så kanske blir det dags att ta tag i något nytt under 2023. Vi får väl se vad det kan bli. 

Tomtar och andra prylar

I helgen kom de tyska Gräfenroda-tomtarna upp ovanpå det vita vitrinskåpet i gröna rummet. Genom åren har jag provat att ställa dem på mängder av andra ställen, men de passar faktiskt allra bäst där. Som ett litet koreanskt boy band på rad, hihi! Överlag gillar jag när man har många av samma sak samlade på ett enda ställe, istället för att sprida ut lite här och där. Då blir det liksom en riktig samling, och om man kallar det för samling så kommer man undan med vad som helst. Mina tomtar är ärvda från min mormor (de fyra till höger) och farmor (den till vänster), och det gör ju saken desto roligare. Att det egentligen bara är tre olika sorter bekommer mig inte det minsta. Jag låtsas att de är tvillingar. 

Jag har varit en prylfia sedan jag var liten, och det är nog ett obotligt tillstånd tror jag bestämt. Jag tycker det är urkul med prydnadsföremål som man kan plocka fram efter säsong. Smakfullt behöver det inte alls vara, bara det talar till mig på något sätt. Det får gärna vara lite roligt också. Udda julpynt brukar jag helt sonika bara ställa in på någon av hyllorna i vitrinskåpet, så att jag sedan kan gå och titta på grejerna genom glaset och fnissa lite. Kannan med den galna tomten på grisen (som verkligen måste vara en av Sveriges fulaste) är ju ett måste på julen, och likaså mina små tändsticksfår. Se där, ännu en samling! 

Rådjuret i porslin hittade jag på loppis till jul förra året. Den lilla figurinen är kitschig som tusan, men ack så söt. När ett porslinsföremål endast är märkt med ordet "Import" i botten, brukar det indikera att det är tillverkat under den första halvan av 1900-talet,  och alltså importerat till Sverige före 1950. Om man kallar saker för retro, så kommer man också undan med nästan vad som helst, hihi!

Ett supersnabbt sätt att dekorera är att hänga julpynt på dörrvred, skåpshandtag och lådknoppar. På haspen till vitrinskåpet hänger det till exempel en liten skylt i trä, där det står "God Jul". Jag har en hel skokartong full med udda hängprydnader, så det är bara att välja och vraka. 

För övrigt verkar det som att all den fina snön regnar bort nu. Det är klafsigt och slaskigt som attan ute, men eftersom det fortfarande ligger strax under nollan på marknivå så blir det halt som tusan på vägar och trottoarer. Jag får väl köra pingvingång ut till bilen imorgon. 

Redan fjärde advent

Idag har det inte alls varit lika kallt ute som igår. Med en enda minusgrad på termometern behövdes det inget underställ när vi tog en liten förmiddagspromenad längs Helge å. Där har isen har lagt sig över vattnet, men jag tror inte att den är så säker att gå på. Istället har räddningstjänsten spolat upp en isbana på en damm lite längre bort, och där var det fullt med barn som åkte skridskor. Skånska barn får passa på när tillfälle bjuds. 

Hemma i hallen möts vi av nyköpta snittamaryllisar. Den här gången valde jag röda, eftersom det ändå närmar sig jul. Rött gör sig också så himla fint mot den vitputsade murstocken. Ny eukalyptus blev det också. Det doftar så himla gott när man går förbi och drar lite med handen på bladen. Kvistarna med de små "julkulorna" hör egentligen till en helt annan bukett, men hux flux så fick de flytta över hit. De är kanske lite i kortaste laget, men fyller ut fint. 

I kökssoffan har två av kuddarna fått juligare kuddvar. Den grönrutiga kudden hittade jag på Jysk, och den ska nog få vara kvar som den är året runt. Jag har julgardiner i samma tyg som den högra kudden, men dem bryr jag mig nog inte om att sätta upp i år. De vita gardinerna som redan sitter uppe är ju himla neutrala och fungerar fint även till jul. Danska Maileg-nissen Morten har fått flytta in i köket, för han tyckte det blev förskräckligt kallt ute på glasverandan när temperaturen gick neråt -18 grader igår. 

Det känns smått ofattbart att det redan är fjärde advent. Fast det är ju å andra sidan nästan en vecka kvar till julafton. En vecka till att jobba upp lite julstämning, med andra ord. Det har jag faktiskt inte riktigt känt än, men med snö ute och lite julpynt inne så ökar ju förutsättningarna avsevärt. Mysigast är det ändå på kvällarna, när man får tända ljus och bara sitta och kura. Nästa gång vi åker och storhandlar måste jag nog bunkra upp ett rejält lager av både stearinljus, julgransljus och värmeljus, för det går åt mängder varje kväll nu. Tre jobbdagar till, sen börjar julledigheten. Så skönt det ska bli! 

Min barndoms adventskyrka

Jag plockar fram mer jul undan för undan. Allt ligger i lådor på vinden där det är dålig takbelysning, så jag passar på att gå upp och rota de dagar jag är hemma i dagsljus. Idag letade jag fram min barndoms gamla adventskyrka, som har mer än 40 år på nacken. Jag minns att jag hade den i mitt rum på Blodstensvägen i Uppsala, och det måste iallafall ha varit före 1982, för då flyttade vi därifrån. På den tiden hade kyrkan rött tak med silverglitter, men häromåret målade jag om det i allmogegrönt och det tycker jag faktiskt var ett himla bra beslut, för nu vill jag ha den framme igen. 

Det sitter egentligen en lamphållare på insidan av taket, men eftersom kontakten var ojordad och jag inte orkade byta den, så har jag lagt in en ljusslinga istället. Det innebär att jag dessutom kan ha kyrkan var jag vill, utan att behöva närhet till ett vägguttag. I år stoppade jag in en extra lång ljusslinga med 100 små dioder på ståltråd. Jag låtsas att det är gudstjänst där inne med en massa brinnande ljus i fönstren.

I år får adventskyrkan stå på det nya fönsterbordet i gröna rummet. Där passar den fint, och man ser den både från köket och hallen. På bordet står också två små persikorosa julstjärnor, som jag köpte under gårdagen. Visst kan julen vara rosa och grön? 

Speldosan på kyrkan fungerar fortfarande fint efter 40 år. Om man drar upp fjädern spelar kyrkan "Stilla natt". Först i ganska snabbt tempo, men sedan allt saktare och saktare, tills den tystnar. Det är ljudet av min barndoms jular, när jag låg i min säng om kvällarna och lyssnade mig till sömns. 

För övrigt har vi haft riktigt kallt i "Glesbygd" idag. När vi vaknade stod termometern på -18 grader, och även om temperaturen har stigit till -11 under dagen, så är det fortfarande härligt kallt ute. Torr kyla är verkligen otroligt mycket mer behaglig än den vanligtvis så råkalla fuktiga skånska vintern. Maken och jag drog på oss underställen och gick en liten promenad i solen före lunch, och det var riktigt skönt. Nu sitter vi i långkalsongerna och dricker kaffe i väntan på fotbolls-VM. En sådan mysig lördag! 

Fredagsstök, curlingkängor och sammetstomtar

Idag har solen lyst upp tillvaron mer eller mindre hela dagen. Jag har stökat runt med diverse småprojekt här hemma. Än är det inte så julpyntat i stugan, men på köksdörren har det kommit upp en krans med alkottar (konstgjord) och på handtaget hänger det en liten trumslagarpojke från min fina adventskalender. (Tack, tomten!) I den gröna kannan blommar den andra stängeln på min miniamaryllis. Om den är så värst mini vet jag inte, men fin är den iallafall. På dörren till städskåpet ute i hallen hänger det en tygpåse med pappersnäsdukar. Det har liksom inte varit någon idé att hänga undan den under de senaste två veckorna... 

Vi har en väldigt trevlig damshop här i byn, och efter att jag hade varit på vårdcentralen på eftermiddagen, så stannade jag till där. Det visade sig vara 30% rea i halva affären, och jag passade på att slå till på ett par nya curlingkängor.  På mina gamla är fodringen nämligen både nött och sprucken, så det skaver lite för mycket på hälarna. De nya är bruna. Kan man säga olivbrun? Som tapenade, hihi! Det passar iallafall extra bra med nya varma skor idag, för det är 14 grader kallt ute. 

Nästa stopp blev byns finaste lilla blomsteraffär, där jag köpte nya snittamaryllisar och lite annat fint. Jag passade också på att hämta upp tre tomtar, som jag spontanköpte igår kväll när floristfröken F körde tömma-lagret-loppis på Instagram. De är ju bara för charmiga i sina små sammetsrockar!

Jag har just inmundigat en sen fika med kaffe och saffranswienerbröd, mums! Nu ska jag nog stöka vidare lite grann innan kvällen tar vid. Happy Friday, allihopa everybody!

Tofflor, lurig choklad och kanske en granplan

Nu är det torsdag igen, och därmed är årets näst sista arbetsvecka över för min del. Slutet på december är som vanligt en av årets mest intensiva perioder i en lärares liv, så det känns skönt med tre dagars ledighet innan vi lägger in slutväxeln och går in i den absoluta slutspurten. Det snöade när jag körde till jobbet imorse, och eftersom det är fem grader kallt ute så ligger snön kvar. Med skånska mått mätt är det här tillräckligt för att man ska känna att man får pulsa lite grann, hihi! Fast skidorna är bara till pynt. 

Vi har kommit överens med släkten att vi ska hoppa över julklappar helt i år. Alla barn har blivit stora, och det man behöver köper man ju ändå. Här hemma på Solhäll har vi ju dessutom ägnat hela hösten åt att rensa ut och göra oss av med grejer. Jag har iallafall klickat hem nya fårskinnstofflor till mig själv, för jag bokstavligt talat bor i mina 365 dagar om året, och de jag har är exakt 721 dagar gamla och väldigt luggslitna. Den här gången blir det vinröda tofflor med ljusgrå pälskrage. Juligt så det förslår, men de blir fina till midsommarklänning också, hihi!

Julgran, ja. Jag har faktiskt tänkt tanken att det kanske inte ska bli någon sådan i år, för med mitt ryggsår har jag lite svårt att greja för mycket med armarna ovanför huvudet. Maken har erbjudit sig att ta över klä-granen-sysslan i år, men jag vet att jag kommer vilja vara med, för det är ju så himla roligt. Det får kanske bli ett samarbetsprojekt, där jag dekorerar nertill och maken upptill. Vi får väl se hur det blir med det. Här kommer en bild på förra årets version så länge. Knubbig rödgran när den är som bäst. För rödgran är absolut det enda tänkbara alternativet. 

För övrigt har det ännu en gång bevisats att man inte ska handla när man är hungrig. I kassan på mataffären låg det smart placerade chokladkakor av märket Karl Fazer och pockade på mitt låga blodsockers uppmärksamhet. Jag tolkade de gröna plupparna på omslaget som att det var mintchoklad jag köpte. Det var det inte. Det var choklad med hackade bitar av Fazers Gröna Kulor. Ja, ni vet sådana där gröna marmeladkulor med socker på, som ens farmor (ja, iallafall min) brukade ha som bjudgodis på 70-talet. De räckte alltid så himla länge, för ingen tyckte de var goda. Hur som helst så gick den där chokladkakan ner ändå. Är man tillräckligt desperat så är man, och choklad är ju ändå choklad. Men jag kan iallafall säga så mycket som att jag inte kommer att köpa den sorten fler gånger.