Heldag i Halland

Idag stämde jag träff med mina väninnor på ett riktigt mysigt ställe: Kvarnen i Kornhult - skogscafé och gelateria. Kornhult är en liten by som ligger strax öster om Hishult i södra Halland, cirka 2,5 mil från Laholm. Jag har aldrig varit där förut, men det var verkligen ett jättefint ställe som jag gärna återvänder till igen. Vi kom dit cirka 10 minuter före öppning vid lunch, och då ringlade redan en rejält lång kö framför grindarna. Stället är helt klart populärt, och det är inte svårt att förstå varför. Det här stället är en upplevelse både för öga och gom. 

En av väninnorna hade varit där tidigare och var klok nog att gå direkt och ta ett bord nere i trädgården på baksidan av huvudbyggnaden, medan vi andra två ställde oss i kö till kassadisken där man beställer. Tur var väl det, för sedan blev det fullt överallt ganska omgående. Vill man äta lunch här lönar det sig alltså att vara här direkt vid öppning. Annars bör man nog hellre vänta till lite senare på eftermiddagen. 

Kvarnen serverar sin egen variant av smörrebröd med närproducerade ekologiska råvaror och viltkött från skogen, garnerade med örter, blommor och bär från den egna trädgården. Smörrebröden var stora, så det räckte gott och väl med ett för att bli mätt till lunch. Jag valde ett med älgtartar, libbstickamajonnäs, picklad rättika och ett gott hemmagjort chips med paprikasmak. Väninnorna valde kyckling och rökt hjort. Allt var så otroligt gott, och dessutom vansinnigt vackert att titta på. Vi hann även med kaffe och hemmagjord italiensk gelato, och den sistnämnda gick verkligen inte heller av för hackor. 

Det var till och med fint på toaletten, hihi!

Under eftermiddagen har jag även hunnit bada fötterna på stranden i Mellbystrand och besöka en trevlig bokhandel, en väskaffär och en klädesbutik inne i centrala Laholm. Det blev en riktig heldag i Halland, med andra ord. Så mysigt med minisemester, och så härligt att få kvalitetstid med väninnorna. Nu dröjer det säkert ett helt år tills vi är samlade på samma ställe igen. Jag längtar redan. 

Fönsterlås och linoljesåpa

På förmiddagen idag körde vi en sväng till Folkes Byggnadsvård, som är en fantastiskt fin byggvårdsbutik i de södra delarna av vår kommun. Det är för övrigt samma företag som renoverade vår glasveranda för några år sedan, och här har vi även fått hjälp och råd med linoljefärg och fönsterrenovering. Jag älskar att gå runt i butiken och bara titta och sniffa på allt, för det luktar ju så gott. Ärendet idag var dock att köpa fönsterlås till sovrumsfönstren. Två av låsen har nämligen gått sönder. Vi sätter ofta fönsterhaken i den nedersta öglan när vi vädrar och inte vill ställa upp hela fönstret, och vid två tillfällen i sommar har vindarna ryckt i fönstren så att metallöglan har brutits av. 

I butiken fanns det både nytillverkade fönsterlås och begagnade. Vi valde begagnade och fick fem stycken till samma pris som ett nytt. De har inte riktigt samma färg som de gamla låsen, så vi tänkte att det var bäst att byta alla fyra så att det blir samstämmigt i fönstret som helhet. Nu har vi också ett i reserv, och naturligtvis behåller vi även de två vi skruvade av som är hela. En flaska linoljesåpa med lavendeldoft blev det också. Internettrollen har raljerat lite över ett blogginlägg som Elsa Billgren skrev om just den här såpan, men jag har använt den i flera år och kan bara hålla med henne: Den är suveränt bra mot smuts, och den doftar alldeles underbart.

Imorgon åker jag till Halland för den årliga sommarträffen med två kära väninnor. Vi träffades i Seattle när vi jobbade som barnflickor där 1990-1991, och sedan dess har vi följts åt genom livet. Idag bor de andra två utomlands, men vi försöker alltid få till en gemensam träff när båda är i Sverige på semester. En särdeles härlig tradition. 

Zinnior, vila och vatten

I köksträdgården blommar zinniorna jag direktsådde på försommaren. Något litet skadedjur har gått loss på bladen på nästan alla, men blommorna är iallafall fina. Jag plockar in buketter och fyller på med friskare blad från andra plantor. Det fungerar fint det med. 

Det har varit en vilsam dag på Solhäll med lunch på Gästis som enda riktiga aktivitet. Solen är framme då och då, men det blåser som attan och regnar med jämna mellanrum. Fast jag blir lycklig över varje skur som kommer. 14 millimeter på ett dygn är förvisso inga mängder, men det är iallafall 14 liter vatten per kvadratmeter. Det fuktar jorden cirka en decimeter ner, och det räcker ju iallafall för att fräscha upp gräsmattan och grunda perenner. Fast det blir ju inte direkt någon rotblöta för buskar och träd, särskilt inte med tanke på hur torr jorden är sedan tidigare. Men man får vara glad för det lilla.

Nymålad grind

Grinden på framsidan var i rejält behov av lite ny färg. Jag tror inte att den har blivit målad sedan den var ny, vilket var 2013. Jag fick både med mig svart metallfärg och penslar från pappas garage när jag körde hem i torsdags, så allt var förberett för att sätta igång idag. Jag fick börja med målartvätt för att få bort alger och smuts, och jag fick även gå loss ett varv med sekatören för att knipsa bort lite utväxt på ligusterhäcken, men sen var det bara att skrida till verket. Jag satt på en pall, lyssnade på poddar och målade. Det var riktigt rofyllt, och resultatet blev kalas. 

När vi tog över Solhäll 2008 konstaterade vi ganska snart att grindarna som fanns på plats då var en ganska tråkig historia. Med tanke på att huset är en gammal smedsbostad och att ägaren före oss faktiskt var smed, kunde man ju ha hoppats på något bättre än gunnebostängsel. Vi tänkte redan då att vi skulle byta ut grindarna mot något finare på sikt, och när vi gifte oss 2013 fick vi nya grindar i present av mina föräldrar. Jag hade nästan glömt hur de gamla grindarna såg ut, men hittade den här bilden i ett gammalt blogginlägg:

De nya grindarna tillverkades av en lokal smed, som återanvände både låsanordningen och sprinten nertill. Temat med en strålande sol var givet, med tanke på husets namn. Klart vi ville ha en sol på Solhäll. Smeden ordnade också ett trappsteg i sten för att göra övergången mot den mycket högre trottoaren mindre påtaglig. Vi målade sedan grinden själva och valde svart för att alla andra metalldetaljer på huset (stuprör, hängrännor och ledstänger) är svarta. Svart poppar också så fint mot det gröna från vårt håll, och mot det vitputsade huset när man står ute på trottoaren.

När man fotograferar Solhäll utifrån vägen får man välja om man vill ha ett rakt hus eller en rak grind på bilden. Vi bor ju i en rejält brant backe, och trottoaren sluttar lika rejält. Inne på vår tomt har man förmodligen schaktat upp jord och utfyllnadsmassor på framsidan, för delen som ligger framför huset är i stort sett plan. Däremot är hela tomten terrasserad i olika nivåer bakåt, vilket innebär att husgrunden är mycket högre på baksidan. Där har vi ju en uppmurad trapp som leder upp till ytterdörren.

Den vänstra grinden tiltar lite grann i förhållande till den högra, så mönstret på grinden stämmer inte så exakt längre. Vi får nog dra åt skruvarna på upphängningen lite grann. Dessutom behöver den ena grindstolpen klippas fram lite grann på insidan, för den är helt gömd av ligusterhäcken just nu. Men det får bli ett projekt för en annan dag. 

Skohylla för 25 kronor

Vi hade ärenden in till Hässleholm i förmiddags, och eftersom vi ändå skulle dit passade vi på att planera in ett stopp på Kronomagasinet. Det är en second hand-butik med både loppisgrejer och antikvititeter, som håller öppet varannan lördag under det varma halvåret. Där finns alltid fina saker att titta på, och familjen som driver det plockar fram nya grejer inför varje öppning. Vi hittade en gammal skohylla i trä, som verkar vara platsbyggd för sitt tidigare utrymme med tanke på att baksidan har en avfasning för att passa in över en hög golvsockel. Den ser ut att ha stått i en gammal skolgymnastiksal eller i ett liknande omklädningsrum. De ville nog bli av med den, för priset var sänkt till 25 kronor, och det kan man ju tycka att den var värd. Först tänkte vi att vi skulle ha den på vinden, men när vi kom hem hamnade den i hallen. Där passar den riktigt bra. 

Hallen står för övrigt också högt upp på önskelistan för framtida renovering. Det är ett rum med sex dörrar (dörren till städskåpet räknat) och är därför ganska begränsat när det gäller möblering. Innerdörren ut till smatten öppnar dessutom inåt, så halva väggen med skohyllan täcks av den när den är öppen. (Vilket den är nästan jämt.) Väggar och tak är otroligt sneda och slitna, och elementet är förmodligen en man-tager-vad-man-haver-lösning, för det är varken rätt dimensionerat eller rätt placerat. Hatthyllan i smide satte vi upp själva som en tillfällig lösning 2008, och sen dess har den hängt där. Det är definitivt dags för ett omtag snart. Fast skohyllan kan säkert ha en framtid även i en renoverad hall på sikt. 

Vet mitt gullris om det är hemma eller borta?

Det fanns en tid då vi hade gullris på en ganska stor yta i trädgården här på Solhäll, men beståndet har minskat ju mer jag har grävt ut och planterat annat. Nu finns det en liten grupp plantor kvar längst ner i trädgården i den delen som fortfarande inte är vidgjord. Och vet ni vad, jag tycker att de är jättefina. Särskilt att plocka in och sätta i stora vaser och urnor inomhus. Jag har faktiskt inte så bråttom att bli av med den. Sedan den 15 maj finns dock kanadensiskt gullris med på listan över invasiva främmande arter i Sverige. Det innebär att man bör undvika att ha den i sin trädgård, eftersom den sprider sig extremt aggressivt och konkurrerar ut inhemska växter. Däremot finns det en inhemsk art som kallas "vanligt gullris", som inte är invasiv. Den gynnar biologisk mångfald och är helt tillåten att ha. Men hur vet man vad som är vad? Det är svårt att se skillnad på arterna, och därför rekommenderar Naturvårdsverket att man gräver upp alla sorters gullris med rötterna och slänger växtavfallet i brännbara sopor, inte i komposten eller i trädgårdstunnan. 

Om man vill veta vilken sort man har i sin trädgård, kan man jämföra så här: 

• Vanligt gullris är 20-80 centimeter och växer som enstaka stänglar, medan den invasiva arten blir 1-2 meter och har ett betydligt buskigare växtsätt.
• På vanligt gullris är blomställningarna smala och upprätta med större och glesare blommor, medan kanadensiskt gullris har blomställningar som är bredare och plymliknande med mängder av små blommor. 
• På vanligt gullris är bladen bredare och mer ovala och stjälkarna är gröna, medan invasivt gullris har smala lansettliknande blad och ofta rödaktiga stjälkar. 
• Vanligt gullris ger intryck av att vara luftigt och elegant, medan kanadensiskt gullris är mer massivt och yvigt. 

Utifrån beskrivningen ovan vill jag dra slutsatsen att det är vanligt gullris som växer i min trädgård. På sikt kommer nog de sista plantorna att grävas bort för att lämna plats för annat, men tills vidare tänker jag låta den hållas. Den är ju fin, som sagt. Jag är faktiskt allmänt fundersam till varför växter klassas som invasiva överhuvudtaget. Är det verkligen meningen att vi ska motarbeta naturens egen dynamik? Naturen har väl ändå inte någon egen uppfattning om vad som är hemma och vad som är borta? Dessutom har ju jordens ekosystem förändrats hela tiden historiskt sett. Med tanke på de extrema väderförändringarna bör vi kanske snarare välkomna tåliga växter som faktiskt överlever. Men vad vet jag. Jag är inte biolog, utan en helt vanlig trädgårdstant. 

Blekinge och hem igen

Igår var jag på en liten roadtrip med min far, som har varit på besök här i "Glesbygd" ett par dagar. Jag körde honom hem, men vi bestämde oss för att göra en del stopp på vägen för att göra bilresan lite roligare. Ett av stoppen blev i Sölvesborg, som är en stad vi båda har passerat hur många gånger som helst genom åren, men aldrig har besökt på riktigt. Med facit i hand känns det himla dumt att vi inte har varit där tidigare, för det visade sig vara en jättefin liten stad med charmiga gamla hus och ett mysigt litet centrum. Så småningom anlände vi till Karlskrona, där jag tillbringade natten. Min mor och jag hann med en liten kvällspromenad nere på Kungsbron, och jag fotograferade min absoluta favoritvy för hundraelfte gången: Stumholmen med den gamla fyren Karlskrona nedre. Jag tröttnar aldrig på den här silhuetten. 

Ikväll sover jag i min egen säng på Solhäll igen. Min näst sista semestervecka går mot sitt slut, men jag känner ingen ångest över det. Jag tar dagarna som är kvar som de kommer.