Hibiskus-hyllning

Häromdagen beklagade jag mig över en krukväxt, och idag hyllar jag en annan. Min hibiskus, som jag skrytsamt har visat upp tidigare här på bloggen, blommar nämligen igen. Den har stått ute på glasverandan under hösten, och där har den trivts riktigt bra. Det flödar in mängder av ljus, samtidigt som det är lite svalare där än inne i huset så här års. I natt ser det dock ut att dra ihop sig till frost, och det blir kanske lite väl kallt för min grönskande kamrat. Jag ska nog flytta in den i matrummet innan jag går och lägger mig. Fast egentligen ska man undvika att flytta en hibiskus när den har fått knoppar, för då kan de trilla av. Min erfarenhet säger mig dock att min hibiskus inte har läst det där, för den brukar inte alls vara så kinkig.

Jag skulle nog både ha beskurit och planterat om min hibiskus i våras, innan tillväxten tog fart. Nu drar den iväg rejält på höjden, och krukan börjar bli för trång. Man kan klippa tillbaka långa och rangliga grenar för att få en tätare planta, och beskärning ska visst ge ännu fler blommor eftersom blommorna bildas på nya skott. Jag får kanske göra en kom-ihåg-anteckning till vårvintern 2027. Om jag planterar om den i en trädgårdskruka, så kan jag låta den stå ute nästa sommar. Det blir lite som att låta den vara på sommarkollo. Det har jag aldrig provat förut, men utomhusvistelse ska tydligen leda till att hibiskusen blommar ännu rikligare. I utslaget tillstånd lever hibiskusblommor ofta bara en enda dag, så man vill ju gärna ha så många nya knoppar på gång som möjligt. 

På Hawaii används hibiskusblommor traditionellt som hårprydnad, och jag läste någonstans att placeringen av blomman signalerar något om bärarens relationsstatus: Är man upptagen har man blomman bakom vänster öra, medan singlar bär blomman bakom höger öra. Bra mycket trevligare än att hänga på Tinder, eller hur?

"Voffo blev det så mörkt?"

Idag har jag känt mig som en liten rumpnisse både morgon och middag, när jag har suttit i dunklet och muttrat: "Voffo blev det så mörkt?" Lika skönt som det kändes med vintertid förra veckan, lika dystert känns det nu så här bara en vecka senare. Dagsljuset har dämpats ännu mer av att himlen har varit helt igenmurad av gråtjocka moln hela dagen. Tack och lov muntrade en fin kollega upp tillvaron för oss alla med hembakad äppelpaj och vaniljsås. En dyster måndag blev fin för en stund. 

På kören ikväll hade vi vår sista stämövning innan den stora Cancergalan i Kristianstad på lördag. Det bjuds på masskör, solister och band. Visst låter det som något man absolut inte vill missa? Intäkterna går ju dessutom till välgörande ändamål. Mer information hittar ni HÄR. 

Tidningar i trätråg

Trevliga tidningar har alltid varit min guilty pleasure. Att bläddra i en vanlig hederlig analog trägårds- eller inredningstidning är onekligen betydligt mer avkopplande än att sitta med näsan i mobilen och scrolla på Instagram. Jag prenumererar på "Allt om trädgård" och köper ofta "Leva & Bo" på fredagar. Den sistnämnda går till stor del att läsa digitalt, men det är inte alls samma känsla. Ibland kommer jag även hem med enstaka nummer av "Lantliv" och andra inredningstidningar. Jag tar ofta med lästa tidningar och delar ut till kollegor på jobbet, men det blir ändå en del tidningar som samlas på hög här hemma. Igår samlade jag ihop alla jag kunde hitta och lade dem prydliga högar i ett stort trätråg i källaren. Nu kan jag läsa om ett nummer då och då i lugn och ro, innan jag lämnar dem vidare. Trätråget är ett loppisfynd som har stått oanvänt i tvättstugan ganska länge, men nu kom det äntligen till användning. 

Den räknas inte in i boytan, men vi har ju faktiskt ett helt källarplan med full ståhöjd under huset. Bakom den gröna dörren döljer sig varmvattenberedaren och diverse städutrustning, och till vänster om dörren leder en trätrappa upp till hallen på baksidan. Här nere finns det även ett pumprum där hydroforen står, en liten genomgångshall, en tvättstuga och ett litet vedförråd precis nedanför trappan på utsidan. Det är verkligen en källare med ganska skruttiga ytskikt, men det finns ändå praktiska utrymmen här som vi är väldigt glada att vi har. Källaren är perfekt förvarig för allt sådant där man behöver, men som man inte vill ha uppe i huset. Som trevliga tidningar, till exempel. 

Alla helgons dag

Alla helgons dag och Halloween sammanfaller på samma dag i år. Den sistnämnda är ju alltid den 31 oktober, medan den förstnämnda alltid är en lördag mellan den 31 oktober och 6 november. Debatten går fortfarande stark i Sverige, men den ena behöver ju faktiskt inte utesluta den andra. Här på Solhäll finns det lite Halloween-godis i gömmorna (ifall ifall), men inte mer än så. Har jag tur får jag äta det själv, hihi! Något besök på kyrkogården har det inte blivit i år. Istället brinner det två ljus ute på ett undanskymt ställe i trädgården för våra bortgångna nära och kära. Man behöver inte gå till en grav för att minnas. 

Det brinner ett blockljus inomhus också. Kupan av munblåst glas kommer från danska IB Laursen, och den skapar inte bara fin stämning, utan gör även så att det känns lite säkrare att tända ljus med öppen låga. Jag har redan flera fina blockljus i mitt ljusförråd i källaren, så nu ska det eldas om kvällarna både i november och december. Tänk så fint med ett julgransformat grönt ljus till advent. Jag längtar faktiskt redan, om än lite grann i smyg...

Solsken och blå himmel i Karlskrona

Jag tog ut en semesterdag idag för att få lite känsla av höstlov. Det belönade sig rejält, för oktobers näst sista dag har bjudit på både solsken, blå himmel och ett fint besök i Karlskrona. Föga förvånande ligger staden tvåa på listan över flest soltimmar i Sverige 2026. Vi firade fars dag en vecka tidigare med lunchbuffé på thairestaurang, och jag är fortfarande mer än proppmätt efter det. Fredrikskyrkan på bilden är verkligen en välkänd Karlskrona-silhuett. Den ligger mitt på Stortorget och har stått där sedan första halvan av 1700-talet. Man ser ju absolut att arkitekten Nicodemus Tessin (d.y.) var inspirerad av italiensk barockarkitektur. Invändigt är kyrkan dock förvånansvärt modern, för de fasta kyrkbänkarna ersattes med flyttbara stolar under en renovering för 8-10 år sedan för att kyrkorummet ska kunna användas mer flexibelt. Fredrikskyrkan är en del av världsarvet som örlogsstaden Karlskrona utgör sedan 1998.

Hemresan tog lite längre tid än vanligt på grund av en trafikolycka med två lastbilar, som spärrade av E22:an i båda riktningarna. Vi hade dock tur i oturen och hann fatta att det var läge att svänga av på infarten mot Bromölla precis innan den lååånga bilkön började. Annars hade vi nog suttit fast där ett bra tag. Nu är vi hemma i stugan igen och lägger upp fötterna för fredagkväll. Proppmätta, som sagt. Kvällsmat kan vi hoppa över. 

Loppisfyndade julgardiner

I eftermiddags gick ryktet i personalrummet på jobbet att en välgörenhetsloppis på andra sidan gatan hade plockat fram julpyntet, så 50% av arbetslaget flexade ut en kvart tidigare och styrde gemensamt kosan dit. Det handlades tygtomtar, vedkorgar, adventsljusstakar och lucianattlinnen för fulla muggar. Dock inte av mig, fast jag drabbades också av julandan och handlade julgardiner i vitt, rött, grönt och guld. 

Det var egentligen två lite kortare längder, men jag tänker sy om dem så att det blir en kappa på vardera fönster istället. Annars har jag ju ingenting att sätta i det lilla fönstret ovanför diskbänken. Det kan nog bli fint, och blir det inte det så är det inte hela världen, för de kostade bara 80 kronor. Gillar jag dem inte kan jag alltid skänka tillbaka dem till någon loppis. Att sprätta upp de gamla kanalerna och fållarna blev iallafall kvällens sysselsättning. Underligt meditativt, det där. 

Kampen mot ohyra

Jag för en envis kamp mot svarta bladlöss, som i tid och otid intar min favoritkrukväxt. De sitter i topparna på nya skott och suger ut all växtsaft så att bladen krullar sig och blir äckligt klibbiga. Efter ett tag gulnar bladen och dör. Jag duschar hela växten med ljummet vatten. Klämmer ihjäl de läskiga små djuren med fingrarna. Sprayar med vatten och såpa. Krypen försvinner ett tag, men sedan kommer de alltid tillbaka. Igen och igen och igen. Det måste vara något alldeles speciellt med just den här krukväxten, för det är den enda växten de härjar på. Jag tror att striden har pågått i över ett år nu. Hur tusan blir jag av med dem? Ska man behöva ta till något riktigt miljögift?

Växten heter för övrigt polyscias och är en tropisk araliaväxt, som faktiskt är släkt med murgröna. Den ser ofta ut som ett litet träd, och på just mitt exemplar har stammarna formats som ett hjärta. Jag kämpar vidare mot bladlössen. Vem som vinner kampen återstår att se, men jag ger mig inte i första taget.