Plank på plats i köksträdgården

Så kom vi äntligen till skott och byggde det där lilla planket i köksträdgården. Vi körde helt sonika till byns förträffliga byggbutik, pekade ut vad vi behövde och lät dem kapa det mesta i rätt längd. Vi var våghalsiga och köpte hem allt material på en gång, och fick det till och med hemlevererat. Grejerna dök upp igår morse, och sen gick startskottet för projektet. Etapp ett var klart till strax efter lunch igår, och då hade vi fått upp ett "skelett" bestående av stolpar och reglar. Det gick förvånansvärt snabbt och enkelt, och det blev väldigt stadigt. Portalen och den bakre väggen gör konstruktionen mer eller mindre självbärande. 

Som vanligt i den här trädgården gick det inte att få ner jordankarna med exakta mellanrum. Därför är det olika mått mellan stolparna, så vi fick räkna lite på avståndet mellan plankorna på varje "sektion". Vi ringde hit min pappa som är duktig på att klura på sådant, och tillsammans fick vi alla plankor på plats under förmiddagen idag. Hurra, vad bra det blev! Fast vi hade räknat med fem plankor för lite, så dem fick vi köra bort till bygghandeln och skaffa. Tur att det är nära. 

Jag har haft lite olika funderingar kring hur planket skulle se ut, men valet föll till slut på samma design som planket vi gjorde vid bastustugan för fem år sedan. Det blev alltså vanliga tryckimpregnerade stolpar och trall, som kanske inte är så vackert när det är nytt, men som grånar och blir vackert med åren. Jag gillar den avskalade enkla konstruktionen och tycker det känns bra att vi håller samma "tema" på båda ställena med plank i trädgården. 

Nu har jag en jättebra "fulhörna" att gömma undan mindre pittoreska saker i, som tunnor, skottkärror, jordsäckar och annat skräp. Sånt där man behöver, men som man inte nödvändigtvis vill ha framme. Nu ska det bara till lite markarbete innan jag kan ställa in saker här bakom. Att städa upp i avskrädeshögen till höger (som inte riktigt är värdig att kallas för kompost) får bli ett helt eget projekt. Här blir det kanske någon form av sarg framöver, som håller emot lite grann. 

På utsidan av planket kan man ju alltid hänga upp roliga saker, som t.ex. krukhållare med pelargoner eller någon fin ljusslinga. Nu har jag dessutom rensat ut två av pallkragarna, som är redo att ta emot nya saker. Jag har hinkar med alldeles för stora rosenskäror, som skulle kunna bli fina här. Vi får väl se vad det blir. Gladast är jag ändå över att slippa se skräphögen där bakom. 

Ikväll belönas Plankbyggarna AB med pizza. Kanske blir det till och med en kall öl. Det kan vi vara värda. 

Druvor från Svenskt Tenn

För några år sedan hittade maken en klase druvor i något alabasterliknande material på loppis. Han vill minnas att han gav 20 kronor för den. Sedan dess har klasen legat på fönsterbrädan bakom TV:n och nu på senare tid ovanpå det lilla väggskåpet i samma rum. Jag har inte riktigt förstått dess storhet, men maken gillar druvorna, så de har fått vara kvar. 

Under besöket på Degeberga antikmarknad i söndags kom maken glädjestrålande och meddelade att druvorna är från Svenskt Tenn. Minsann. När vi kom hem googlade vi runt lite grann och insåg att liknande klasar nyligen har gått på nätauktioner för mellan 1500-2500 kronor. Minsann igen. Maken är nöjd över att han hade öga för ett bra fynd, och själv gillar jag dem visst redan lite bättre. 

Att förundras över fuchsia

Jag förundras över fuchsian jag köpte tidigare i sommar. Nu slår de små hjärtformade dropparna ut i något som ser ut som små kinesiska lyktor. Eller som ballerinor i ceriseröda klänningar med lila underkjolar. Hur kan en blomma ens vara så vackert skapt? Det är egentligen helt too much, men alldeles alldeles underbart. 

Den vita fuchsian är mer modest i färgerna, men inte desto mindre vacker. Snarare mer elegant än sin färgsprakande kompis, men båda är verkligen bedårande. Vilken tur att man inte måste välja bara en. 

Jag läser på Wikipedia att det finns en fuchsiasort på Nya Zeeland som blir mellan 12 och 15 meter hög. Vilken dröm att ha ett helt fuschisaträd! Men då fick man väl emigrera till andra sidan jordklotet...

Semesterläsning x 3

En av de saker jag är mest nöjd med hittills under semestern är att jag faktiskt har hunnit läsa tre romaner. Mitt stående nyårslöfte varje år är ju att försöka läsa 12 böcker under året, men det brukar inte gå så bra. Nu kan jag iallafall lägga tre nya titlar till årets lista: 

"Yellowface" av Rebecca F. Kuang (Betyg: 3)

Den här boken kom ut i USA redan förra året, och har legat på första plats på New York Times bästsäljarlista. I år har den kommit ut på svenska och har därför varit ganska omtalad både i TV-recensioner och i andra medier nu under sommaren. Genren är inte helt solklar, men jag har sett att den kallas både för en litterär thriller och en slags spökhistoria. Själv skulle jag mer vilja kalla den ett tidsdokument över den era vi lever i nu med sociala medier, cancelkultur och debatt om kulturell appropriering. 

På bokförlagets hemsida beskrivs handlingen så här: "Athena Liu är en litterär stjärna. June Hayward är motsatsen. När Athena oväntat dör lägger June beslag på kollegans nyss färdigställda manus, en roman om kinesiska arbetare på västfronten. Vad skulle hända om hon gav ut boken som sin? Lät förlaget döpa om henne till det tvetydiga Juniper Song? När misstankar riktas mot de stulna framgångarna inser June hur långt hon är beredd att gå för att behålla det hon anser sig ha förtjänat." 

Det är en bok som går snabbt att läsa, och som är ganska underhållande hela vägen igenom. Det är intressant att få en inblick i hur bokförlagsbranschen fungerar (även om skildringen kanske är lite tillskruvad), och diskussionen om vem som äger rätten att skriva om människors historia väcker en del tankar som jag inte riktigt har reflekterat över tidigare. Jag vet inte om jag har kommit fram till något svar eller om jag kommer bära den här boken med mig framöver, men den var en trevlig sommarbekantskap några lata dagar i solstolen.

"Jävla karlar" av Andrev Walden (Betyg: 4,5)

Den här boken vann Augustpriset 2023 och har varit väldigt omtalad både före och efter det. Jag är lite sen på bollen, men nu kan även jag sälla mig till hyllningskören. Romanen är en litterär självbiografi och ramverket är en skildring av författarens möten med sju potentiella "pappor" under sju år av barndomen på 1980-talet. 

Bokförlaget sammanfattar handlingen så här: "Julen 1983 skakas en villa i skogarna utanför Norrköping av ett våldsamt bråk och en hemlighet trillar ut ur en mamma. En pojke som heter Andrev får veta att hans pappa inte är hans pappa. Den riktiga bor i ett land långt bort och har hår ner till axlarna. Som en indian, säger mamman. Det brusar i pojken för det är det bästa han har hört. Det känns som att han är pojken i en bok om en pojke som får veta att hans pappa är kung i ett magiskt land och att en ande ska komma för att ta med honom dit. Men det kommer inga andra, bara nya pappor som inte är hans."

Jag tycker mycket om den här boken, både språkligt och det osentimentala sättet händelserna är berättade på. Boken är både varm och rolig, de stundom tunga händelserna till trots, och det faktum att jag själv var barn under en stor del av 80-talet gör att igenkänningsfaktorn ofta är hög, vilket förstärker min läsupplevelse. 

"Detaljerna" av Ia Genberg (Betyg: 4)

Ännu en Augustprisvinnande roman, den här gången från 2022. Det är en osedvanligt kort roman som är uppdelad i fyra olika delar, där varje del representerar mötet med en viktig person i berättarjagets liv.

Så här presenterar bokförlaget bokens handling: "En kvinna ligger nerbäddad i feber när en handfull människor ur det förflutna står framför henne: En blivande kändis som skrev ett brev, en vän som försvann bortom kartan, en kärlek utan framtid. "Detaljerna" är en roman med fyra porträtt och tusen detaljer, om tummade pocketböcker, psykedelisk dans och kippande oro. Vilken är den perfekta millennieklänningen? Kan en älskad människa verkligen försvinna? Och vem är det egentligen som porträtteras, personen på bilden eller den som håller i penseln?

Det här är en roman som kanske är lite "svårare" att ta till sig än de två andra böckerna i det här inlägget, men den imponerar verkligen på svenskläraren i mig. Språket är använt på ett otroligt snyggt sätt, och både dispositionen och gestaltningen av karaktärerna är vansinnigt skickligt utmejslade. Ia Genberg är onekligen en författare som kan sitt hantverk, men just det gör att jag inte riktigt kan slappna av och bara njuta. När jag har "analysglasögonen" på under läsningen tappar jag en del av känslan i själva läsupplevelsen. Därför är det här en bok jag tror att jag kommer vilja läsa om framöver.

Tre lästa böcker, alltså. Jag känner lycka över att ha kickstartat min litteraturhjärna och har redan bunkrat upp med nya titlar att sätta tänderna i. 

Starten på vecka fyra

Min fjärde semestervecka har börjat. Vi har tvättat och städat en av bilarna, köpt jordankare till planket i köksträdgården och kört några maskiner tvätt, men i övrigt har det inte hänt så mycket. Det har regnat hela eftermiddagen, och jag har mest legat i sängen och tittat på dokumentärer på Netflix. Luktärterna i det gröna kruset doftar ljuvligt gott. Dem plockade jag i köksträdgården redan igår kväll. De får stå inomhus så länge maken inte klagar på doftallergi, men än så länge verkar det gå bra.

Imorgon ska det bli bättre väder igen. Då ska vi nog prova att slå ner jordankarna på plats i köksträdgården. De är ju liksom förutsättningen för att det ska bli ett plank överhuvudtaget, så vi måste kolla att de går att få på plats innan vi kan göra något annat. Vi har spettat ungefär där vi ska ha dem och det har gått bra, men visa av erfarenhet vet vi att risken är stor att man stöter på en rot eller en sten där man minst anar det. Vi köper materialet på byggaffären här hemma i byn, och det är bra att handla lokalt så att kan man köpa hem grejer i omgångar vartefter man ser vad som fungerar och vad man behöver. Servicen där är dessutom ypperlig. Vi får väl ser hur långt vi kommer imorgon. Jag utlovar en rapport. 

Antikmarknad och antikaffär

Att besöka Degeberga antikmarknad har blivit något av en semestertradition för maken och mig. Där finns det alltid mängder av handlare samlade på ett och samma ställe, och det är väldigt roligt att gå runt och bara titta. Med tanke på värmeböljan körde vi dit redan vid 9 på morgonen, men det var varmt som tusan ändå. Jag letade efter ett väggskåp i allmogestil till hallen innan för verandan, men hittade inget. Däremot hittade jag ett grönmålat allmogeskrin med skjutlock från 1813. En fin låda tackar man ju aldrig nej till. 

Först tänkte jag att skrinet kunde passa bra som låda för kryddor vid spisen, men då skulle jag behöva ta av det fina locket. Det får nog bli en förvaringslåda för kronljus och tändsticksaskar istället. 

På vägen hem stannade vi till på Prästgårdens antik i Färlöv. Det är en av de mysigaste små antikaffärerna jag vet, och Ing-Marie som har butiken är alltid så himla trevlig. Priserna är väldigt rimliga, och jag kommer nästan alltid härifrån med något fint. Idag hittade jag ett snäckformat fågelbad med ljuvlig mossig patina, som får stå i grottan bakom snäckdammen. Jag har lagt dit en silverkula, som får agera pärla. Nu har vi alltså TVÅ snäckdammar, hihi! 

Efter lunch imorgon ska det komma in lite regn igen, och det ska faktiskt bli riktigt skönt. Man blir ju helt trög i skallen när det är varmt. Trögare än vanligt faktiskt, hihi!

Instagramvänligt

Vår rödavinbärsbuske har alltid gett rejäl skörd, men i år slår den verkligen alla rekord. Vi plockar vinbär. Vi plockar vinbär. Vi plockar vinbär. Idag var skörden mer fotogenisk än vanligt, för både skålen och innehållet matchade min fina strandtunika, som jag köpte i en vintagebutik på Lesbos. Instagramvänligt så det förslår. Om man hade använt Instagram... 

Idag har det varit varmt så det förslår. Till och med jag har fattat att det var läge att ta det lugnt. En brassestol i skuggan och en bra bok blev dagens aktivitet. Semesterkänslan har onekligen varit total. Imorgon drar vi till Degeberga på den årliga antikmarknaden.