Varm och stillsam lördag

Lördagen på Solhäll är varm och stillsam. Jag tar det lugnt och vilar min onda rygg. Den här veckan har jag nästan inte varit utanför grindstolparna. Jag har jobbat hemifrån alla dagar, och de enda små utflykterna har varit med maken som chaufför ner till mataffären. Blogginläggen blir korta, för jag försöker undvika att sitta vid datorn för mycket. Det börjar kännas lite tråkigt att hela augusti sipprar iväg och att jag inte kan göra något, men så får det vara. Ikväll vill jag ändå tro att det faktiskt går på rätt håll, vilket är mer än vad jag gjorde igår. Då funderade jag allvarligt på att byta namn till fröken Gnällspik...

Fast det går ingen nöd på mig. Jag har fått en påse lördagsgodis av min gubbe, och jag sitter skönt i en av de nya fåtöljerna och frossar i hemska dokumentärer på Netflix. Lite ryggont är en piss i Mississippi jämfört med vad andra tvingas genomlida i sina liv. 

Sju års väntan på en pipranka

Alla som har sett bilder från Victoria Skoglunds sommarhus på Öland drömmer ju våta drömmar om att ha en frodig pipranka, som klättrar ohämmat på husväggen. Det gör iallafall jag, så hösten 2019 slog jag till på två fina exemplar under ett besök på Flyinge Plantshop. Jag hade läst någonstans att koreansk pipranka hade snabbare tillväxt än vanlig pipranka, och om det stämmer att det är så får jag verkligen vara glad över mitt val. Den ena plantan har nämligen tagit SJU år på sig att se någorlunda vettig ut. Den andra gillade aldrig läget överhuvudtaget och tvärdog för ett par år sedan. Kanske valde jag en dum växtplats (= i österläge rakt ner i gruset mer eller mindre i regnskugga), men nu börjar det faktiskt ändå likna något. Den slitna klyschan "den som väntar på något gott" har aldrig känts mer aktuell. 

Ska man våga slå till på en ny planta att plantera på högra sidan i höst? Då dröjer det ju bara SJU år till innan jag har en hel grönskande vägg á la Victoria Skoglund. Det tål att tänkas på. Eller så leder jag bara ner den jag har på andra sidan. Med facit i hand verkar det nästan lättare. Men kan man ens kräva av en växt att den ska klättra på fel håll?

Gott nytt år, fröken Grön!

Den 13 augusti fyller jag år. Idag alltså. Hela våren har jag gått och trott att jag fyller 54, men det gör jag inte. Jag får minsann lägga på ett helt år till. Och ska man vara riktigt krass, så är jag ju redan inne på mitt 56:e levnadsår. Jag begriper det inte. Det är helt ofattbart, faktiskt. Jag fyllde ju 45 nyss, och tyckte att det lät gammalt. Ja, jag vet att åldern bara är en siffra, men nu börjar det baske mig brännas. Kanske förstärks känslan av att jag har suttit i en fåtölj hela veckan och känt mig som 95...

Det där med att fylla år är verkligen ett tveeggat svärd. För samtidigt som man känner sig förfärad hur snabbt ett år går, så finns det ju trevliga sidor med en födelsedag också. Man får så mycket kärlek i form av kort, telefonsamtal, presenter, glada tillrop och fina hälsningar från när och fjärran på Facebook. Man blir varm i hjärtat. Gott nytt år, fröken Grön! Nu tutar vi och kör mot 100. Om jag har det minsta lilla uns av min farmors gener, så är det inte helt osannolikt att det blir ett blogginlägg på min födelsedag år 2071 också. 

Majestätiskt rosa 2027

En höjdpunkt så här års är när man får köpa en ny kalender. Om man är lika analog i det avseendet som undertecknad, vill säga. Fast medan andra i min bransch investerar i läsårskalendrar 2026-27, så köper jag en ny kalender för nästkommande år. En som bara är för 2027, alltså. Jodå, de har redan kommit ut i handeln, och jodå, jag behöver redan nu kunna skriva in saker som händer efter nyår. Det kan ju verka extremt korkat att jobba i dubbla kalendrar under hösten, men jag har gjort det i så många år och gillar att ha det så. Har man en läsårskalender får man ju ändå jobba i dubbla kalendrar i slutet av våren, och det är ju minst lika opraktiskt. Jag vill att kalenderåret ska vara som det är på riktigt och börja i januari och sluta i december, inte börja i augusti och sluta i juni. Det är helt ologiskt för mig att bygga upp hela tillvaron på hur ens arbetsår ser ut. Livet är ju inte bara jobb. Jag använder min kalender lika mycket privat som på jobbet. 

Idag landade kalendern för 2027 i min brevlåda. Som alltid en "daily planner hard large" från italienska Moleskine. Den ultimata analoga kalendern, som jag inte kan leva utan. Den finns alltid i fyra standardfärger, (rött, blått, svart och grönt) men sen finns det alltid en "årets färg", och den väljer jag alltid oavsett vilken färg den har. Det är ju ändå kul med variation. Färgen för 2027 är "majestic pink". Fint så det förslår, fast jag skulle nog säga att den är mer syrenlila. Den är lite i samma färgskala som min nuvarande kalender för 2026, som också är syrenlila fast i en ljusare nyans. Nytt för nästa år är iallafall att pärmarna inte bara är embossade med årtalet, utan även med texten "Unleashing my genius one page at a time" upprepat över hela fram- och baksidan. Så underbart!

Tidigare i sommar köpte jag en knallorange pennhållare med resårband på den fina lilla bokaffären i Laholm. (Som för övrigt är till salu. Snälla någon, köp den!) Det blir en färgkombination som heter duga tillsammans med det majestätiskt rosa, hihi!

Ikväll är det både partiell solförmörkelse och meteorregn, så jag ska nog klä mig varmt och göra maken sällskap i trädgården en liten stund. Vi har badenbaden-stolar som man kan ligga raklång i, så det ska nog funka med ryggen tänker jag. Kanske är det rentav den mest ryggvänliga positionen jag har intagit på hela veckan. Vi får väl se hur länge jag står pall. Känner jag mig själv rätt är det säkert tålamodet som tryter först. 

Trädgårdslotteriet

I ett inlägg härförleden klagade jag över att mina dahlior var sena, och jag kan nog fortfarande tycka att det går bra mycket trögare än vad jag hade förväntat mig. Men nu blommar det iallafall lite här och där, så man får glädjas åt det lilla. Under ett besök nere i köksträdgården upptäckte jag att dinner-plate-dahlian 'Café au lait' har slagit ut, fast några mattallrikstora blommor är det inte direkt på den. Jag blev ändå extra glad över det, för förra året blommade den faktiskt inte alls. Ty sådant är trädgårdslotteriet. Man vet aldrig vad man får och inte får. 

Vattning och ryggont går för övrigt inte så bra ihop. Fast maken ställer tjänstvilligt upp, bär runt på vattenkannan och vattnar där jag pekar. Ikväll blev det mest krukor, för det är alltid i dem det är som mest akut när dagen har varit varm och blåsig. Än är jag inte helt redo att släppa efter och bara låta allt vara. Vi är ju inte ens i mitten på augusti än. 

Gammalt och nytt i röda rummet

Någon gång i höst när jag är återställd i ryggen ska jag ta mig an att städa upp i den platsbyggda bokhyllan i röda rummet. Den behöver tömmas och dammas, och en hel del gamla böcker behöver gallras för att göra plats för nya. Jag har så himla svårt för att göra mig av med böcker, men eftersom jag fortfarande hör till kategorin människor som älskar att köpa nya böcker så behöver det göras plats för dem. Böcker man köpte på bokrean på 80-talet behöver man kanske inte ha kvar resten av livet. "Blomblad för vinden" är man ju inte direkt jättesugen på att läsa om. Sen finns det förvisso flera gamla favoriter som absolut måste få vara kvar. Det är ändå en speciell känsla att veta att de står där redo, ifall jag vaknar mitt i natten och måste bläddra lite i dem. Inte för att det någonsin händer, men iallafall. Den där gamla klockan på översta hyllan ryker nog snart. Den fungerar inte ens. Fast den lilla hustomten som sitter och läser vågar jag inte flytta på. 

De nya fåtöljerna har verkligen varit semesterns bästa investering. Det är både jag och maken överens om, men kanske mest jag, som sitter där mest för jämnan nu när jag har ont i ryggen. De ger jätteskönt stöd för både rygg, nacke och huvud, och det blir väldigt vilsamt för överkroppen att sitta i dem. Sen blev ju rummet ljusare och trevligare på något sätt, när det kom in lite ljusare färger. 

Vi har en ny TV också, förresten. Den gamla lyckades vi spränga högtalarna på, och det blev till slut helt olidligt att lyssna på det skorrande ljudet. TV hör ju absolut inte till de vackrare inslagen i heminredning, men ett hem ska ju trots allt inte bara vara fint att titta på, utan levnadsvänligt också. Vi är inbitna film- och TV-tittare och prioriterar därmed det framför fin utsikt mot bilparkeringen, hihi!

Fjäriln vingad syns på Solhäll

Oj, vad vi har fjärilar i trädgården just nu. Den varma och torra sommaren har säkert varit gynnsam för fjärilslarverna. Mest är det nässelfjäril och påfågelöga vi ser, men också en och annan citronfjäril fladdrar förbi emellanåt. I synnerhet växterna i det nya stenpartiet är välbesökta som tusan, men det var ju också meningen när jag valde dem. När vi gick ner till bastun, satt det 7 fjärilar på samma alliumtuva och mumsade i sig godsaker. Rena rama familjemiddagen. Mellan varven sitter det också fjärilar på de uppvärmda stenarna i stenpartiet. Jag läste någonstans att fjärilar är växelvarma och behöver få upp arbetstemperaturen innan de kan flyga vidare. Inte konstigt att de gillar att sitta på de solvarma stenarna då. De är bra värmemagasin, helt enkelt. 

Jag är glad för att fjärilarna trivs i vår trädgård. Dels är de ju bra på att flytta pollen mellan blommor, dels visar de att trädgården mår bra och har en sund miljö som främjar biologisk mångfald. Sen är det ju en otrolig bonus att de är vackra också.