Nattfrost och lövuppsamlare

Jag gjorde rätt i att plocka in de blommande dahliorna, för i natt kom den första frosten på besök. Kvicksilvret i termometern var nog bara nere strax under nollan och vände, men det var ändå nere på minusgrader. Jag tog mig en liten runda i trädgården för inspektion, men än så länge har blad och stjälkar iallafall inte blivit svarta och sladdriga. Kanske fungerade nattfrosten ändå som en signal till dahliorna att växtsäsongen är över och att knölarna ska gå in i vila. Jag har inte grävt upp någonting än, men det är faktiskt inte så bråttom som många tycks tro. Höstens första frostnatt kan te sig dramatisk ovan jord, men det som dödar knölarna är om de utsätts för tjäle. Så länge jorden fortfarande är hyfsat varm och inte fryser på djupet kan knölarna ofta ligga kvar i flera veckor till. I Skåne där jag bor dröjer det ofta ganska länge mellan första nattfrosten och den första riktiga tjälen, så jag känner ingen större panik än. 

Löven fullkomligt rasar av träden nu. Vi har flera stora träd på tomten, så det blir ganska mycket att ta reda på, fast vi brukar bara räfsa in det i planteringarna och låta det ligga till våren. Har man tur kommer det en höststorm och blåser in allt, så att man slipper räfsa. (Vilket jag hur som helst inte kan göra alls just nu.) På flera ställen i sociala medier görs det reklam för Gardenas lövuppsamlare med mekanisk drift utan motor. Den tycks funka väldigt bra på gräsmatta och gångar med hårt underlag. Är det någon som har provat och kan ge en icke-sponsrad recension?

Bord, dahlior och låtskatt

Efter AW i torsdags och besök hos frisören igår eftermiddag känns det som läge för en vilsam helg. Ryggen orkar fortfarande inte så mycket, och inte jag heller för den delen. Strax före lunch dristade jag mig iallafall iväg på en liten utflykt de 300 metrarna bort till en av byns större loppisbutiker. Där stod det ett gammalt brunmålat pelarbord för 50 kronor, som spontant fick följa med hem. Jag är ju allmänt svag för småbord i gediget trä, men det hör ju också till saken att jag redan har släpat hem en mängd sådana tidigare. Kommer man hem med något nytt får man slänga ut något annat. Det återstår att se om det här hittar sin plats. Det är ju inte helt olikt det gråa pelarbordet som redan står i ett hörn ute på glasverandan. Jag kanske kan ha ett vår- och sommarbord och ett höst- och vinterbord. 

Det fanns en tid i ens liv då man hade sprungit och hämtat målarpenseln på direkten, om man kom hem med ett brunmålat loppisfynd, fast de senaste åren har jag börjat ändra inställning. Brunt bryter av himla fint mot den övriga färgskalan som vi har hemma, och på riktigt gamla möbler känns det ändå mer som sent 1800-tal än som 1970-tal. 

Veckans helgbukett är inte köpt, utan plockad i min egen trädgård. Från att ha varit extremt tröga hela sommaren och sensommaren blommar plötsligt dahliorna som bara den. Så dags nu, när nattfrosten hotar runt hörnet. Igår klippte jag iallafall av allt som såg fint ut, och det blev en riktigt maffig bukett. 

Under eftermiddagens viloläge i fåtöljen tittade jag på SVT:s mycket sevärda serie "Vår älskade låtskatt". Den handlar om de där låtarna som har etsat sig fast i den svenska folksjälen, och som är i våra liv för att stanna. Jag har suttit och gnolat med i allt från "Sommartider" till "Stad i ljus" till "Goliat". Det blev en fin eftermiddagssiesta. 

Nya brillor

Igår bidde det inget blogginlägg, för då var jag på AW med mina fina kollegor. Det blev sent. Klockan var minst 20:00 när jag kom hem, hihi! Nåväl, före AW:n slank jag inom optikern och hämtade upp mina nya glasögon. Som ni minns lånade jag hem en massa bågar härförleden, och jag förvånade mig själv genom att välja de mest vågade av dem alla: Ett par runda bågar i orange från Morel i design av den franska arkitekten Jean Nouvel. I love, love, love them! Som den fegis jag är bad jag min kompis Berit att agera modell framför kameran. 

Ett par solglasögon med progressivt glas ingick köpet. Ja, själva glasen alltså, inte bågarna. Det fanns inte direkt några bågar som jag blev sugen på. Istället rotade jag fram ett par gamla Gucci-glajjor med repat glas från mina gömmor hemma och frågade om jag kunde få återanvända bågarna. Det fick jag. Tänk så bra med återbruk av något man redan har och tycker om. 

Var börjar glesbygden?

Jag kallar byn där vi bor för "Glesbygd" här på bloggen. Men var börjar egentligen glesbygden? Och bor vi ens i en by? Det där är frågor som maken och jag roar oss med att diskutera ibland. Enligt mig, som tillbringade de första 40 åren av mitt liv som stadsbo, bor vi definitivt på landet. Fast enligt maken, och Statistiska Centralbyrån med för den delen, bor vi i en tätort. Gränsen för vad som är en tätort går nämligen vid 200 invånare som bor där det är högst 200 meter mellan husen, och om vi ska utgå från den definitionen så har jag ju fel. Fast i realiteten är det nog mer en känsla än en exakt gräns som fäller avgörandet. Vi behöver faktiskt inte ta oss speciellt långt utanför grindstolparna för att befinna oss mitt ute i skogen eller omgivna av betande kor, ängar och åkermark. Till närmsta järnvägsstation är det två mil, och till närmsta stormarknad är det närmare två och en halv mil. Man kan förvisso åka med regiontrafik hit, men utan egen bil är man ändå ganska strandad. 

Att vi hamnade just här är både lite av en slump och en kompromiss. Medan vi fortfarande bodde kvar i "Storstad" letade vi efter ett hus som vi kunde ha som helg- och feriehus större delen av året. Hade maken fått välja, hade vi köpt ett ensligt hus långt ut i skogen, men för mig var det här alldeles tillräckligt lantligt. Frågar ni mig, så bor vi alltså i ett hus i "Glesbygd", och frågar ni maken, så bor vi i en tätort. Fast oavsett vad definitionen är, så blev det ju ganska bra. 

Höst på södersidan

Jag är fortfarande lika begeistrad över utsikten från vindsfönstret på södersidan. Tänk att jag aldrig riktigt fattade vilken ypperlig överblick man får över delar av trädgården härifrån, förrän vi renoverade på vinden och fick ett öppningsbart fönster på plats. Tidigare var golvytan dessutom belamrad med lådor och gamla möbler, så man kom aldrig riktigt hela vägen fram till fönstret. När man står där uppe och tittar ut, känns det som att vi bor i världens högsta hus, men det beror mer på att huset ligger i en terrasserad backe. Framsidan av huset ligger i markplan, medan det är flera meter ner till marken på södersidan och baksidan. 

Jag kan inte minnas att snöbollsbusken har haft så röda blad på hösten som den har i år. Den bjuder verkligen på ett sprakande färgfyrverkeri, som till och med konkurrerar ut bladverket på den röda japanska lönnen bredvid. Jag lämnar allt som det är i rabatterna och klipper inte ner någonting på hösten. Vissna pionblad bidrar också med färg. 

På uteplatsen står jätteverbenan kvar och är ståtligare än någonsin. Tacksammare sommarblomma får man leta efter. Den blommar konstant hela sommaren, och den blommar konstant långt in på hösten, tills frosten kommer och tar den. Vill man övervintra den får man ställa den frostfritt, men har man tur frösår den sig och kommer med nya plantor, även om man lämnar den kvar utomhus. 

Jag har en del dahliaknölar att ta upp, och jag skulle vilja hinna plantera lite tulpanlökar innan vintern, men i övrigt får trädgården vara som den är. Tack för säsongen 2026, kära trädgård. Nu får du vila och vara ifred. 💚

Måndag igen

Hej och hå, så var det måndag igen. Visst känns det som om varannan dag är måndag nuförtiden? Som om veckan består av måndagar och fredagar och ingenting däremellan. Arbetsveckorna går fort, men det gör helgerna också. Man går och lägger sig på måndagkväll och vaknar på fredag morgon, och när man lägger sig på fredagkvällen vaknar man på måndag morgon. Lite som i filmen "Groundhog Day", fast dubbelt upp. 

Var femte måndag är lite extra intensiv, för då har vi nya kursstarter på mitt jobb. Idag var det en sådan dag. Då hinner man inte känna efter så mycket. Man bara tutar och kör. Fast det gör ju inte så mycket, för nu är det ju snart fredag igen. Ja, nästan iallafall.

En sista sommarkaramell

Efter jobbet i fredags hämtade jag upp min sista födelsedagsbukett nere på byns finaste lilla blomsteraffär. Så lyxigt att fortfarande få fira födelsedag nästan två månader efter den riktiga dagen. Den här gången blev det en lite spretigare bukett med mycket grönt och stänk av rosa och vitt. Som en sista sommarkaramell.

Nerine är en väldigt trevlig snittblomma. Det är en lökväxt som är släkt med amaryllis, och som ursprungligen kommer från Sydafrika. Sitt namn har den dock fått från de grekiska havsnymferna nereiderna, som enligt sägnen var 50 stycken till antalet och levde i ett praktfullt palats på havets botten. De symboliserade havets milda och välvilliga sida och var hjälpsamma beskyddare till såväl fiskare som sjömän. En av dem blev mor till hjälten Akilles, och en annan gifte sig med havsguden Poseidon. Tänk, antiken går igen i nästan allt.

Kvistrosen har blommor med tätt packade kronblad. Helt fulländade. Det ser ut som en ros inslagen i en ros. Vad sorten heter vet jag tyvärr inte, men jag hade gärna haft den i min trädgård.  

De gröna fluffiga bollarna är en borstnejlika, som lägligt nog heter 'Green ball'. Jag vet faktiskt inte om jag har sett den sorten tidigare, och jag tänkte definitivt inte att det var en nejlika, men det är det alltså. Tillsammans med de likaledes fluffiga sparrisvipporna som också finns i buketten, blir buketten läckert grön och frodig. 

Julpynt i ett inlägg - en sommarkaramell i ett annat. Det är tvära kast hos Fröken Grön i oktober.