Kampen mot ohyra

Jag för en envis kamp mot svarta bladlöss, som i tid och otid intar min favoritkrukväxt. De sitter i topparna på nya skott och suger ut all växtsaft så att bladen krullar sig och blir äckligt klibbiga. Efter ett tag gulnar bladen och dör. Jag duschar hela växten med ljummet vatten. Klämmer ihjäl de läskiga små djuren med fingrarna. Sprayar med vatten och såpa. Krypen försvinner ett tag, men sedan kommer de alltid tillbaka. Igen och igen och igen. Det måste vara något alldeles speciellt med just den här krukväxten, för det är den enda växten de härjar på. Jag tror att striden har pågått i över ett år nu. Hur tusan blir jag av med dem? Ska man behöva ta till något riktigt miljögift?

Växten heter för övrigt polyscias och är en tropisk araliaväxt, som faktiskt är släkt med murgröna. Den ser ofta ut som ett litet träd, och på just mitt exemplar har stammarna formats som ett hjärta. Jag kämpar vidare mot bladlössen. Vem som vinner kampen återstår att se, men jag ger mig inte i första taget. 

Höstlov och semesterdagar

Den här veckan är det höstlov. Maken är ledig hela veckan, men inte jag. Fast jag har lagt in om en semesterdag på fredag. Det blir lyxigt med lite långhelg. Utöver julledigheten har jag två semesterdagar kvar att ta ut innan året tar slut. (Ett fint litet rim där.) Jag semesterväxlar, vilket innebär att jag "säljer" min semesterersättning till kommunen mot att jag får 6 extra semesterdagar varje år. Dealen är att jag inte kan spara några dagar, men det vill jag ju faktiskt inte heller. En av dagarna som jag har kvar tar jag kanske ut fredagen före första advent, så att man får extra mycket tid att pyssla och pynta. Det är min favorithelg på hela året, och kan man göra den ännu längre så blir den ju ännu bättre. Jag längtar redan att få skapa adventsmagi på glasverandan. Den har två funktioner på vinterhalvåret: Som kylskåp och som tittskåp. 

Förra året tog jag ut en av mina extradagar en fredag i slutet av augusti, då jag besökte Norrvikens trädgårdar på egen hand. Det var så himla fint att få en egen utflyktsdag, att skrota runt helt inkognito och bara göra precis vad jag själv ville. Jag hade planer på att unna mig en liknande utflyktsdag även i år, men så pajade min rygg och det blev aldrig av. Men jag ska nog pilla in den där semesterdagen någonstans lite spontant framöver. Varför inte en tråkig måndag i november? Eller någon dag mitt i veckan i december?  Vi får se vad det blir, men det känns härligt att veta att möjligheten finns. Den som spar, hon har.

Höstbukett och blommande murgröna

I lördags tog jag mig en ny runda med sekatören i trädgården. Det är fascinerande att så mycket blommar, trots storm och ett par frostnätter för en vecka sedan. Höstastrarna blommar för fullt i rabatten vid uteplatsen, och jätteverbenan likaså. Jag hittade faktiskt också en och annan dahlia, som hade lyckats slå ut under veckan. I en pallkrage hade jag rosenskära, och på armeringsnätet klättrade till och med en frodig luktärt i full blom. Knips, knips. Det blev en ljuvlig helgbukett. 

Det som nästan ser ut som bären på en eukalyptus är en kvist från murgrönan, som klättrar på laduväggen. På rankorna som klättrar ut över dörrarna på framsidan är det fullt av knoppar nu. Blommande murgröna är ganska ovanligt, fast i Skåne där jag bor är det ändå betydligt vanligare än längre norrut. Anledningen är naturligtvis det milda klimatet. Blomningen kommer sent på året, så att det händer nu i oktober är inget konstigt. Murgrönan blommar dock först när den den har nått sin vuxna form, och det tar oftast flera år. Jag gillar överlag den buskiga formen och de läderartade bladen som de äldre plantorna får. Och för mig gör det ingenting om blommorna inte hinner slå ut innan vintern, för jag gillar nästan knopparna bättre.

Och jo, visst var det gott med vintertid imorse. Jag lyfte på ett ögonlock 05:10 och konstaterade att jag fick dra täcket över huvudet och sova en hel timme till. Undra om man får samma sköna upplevelse imorgon, eller om man redan har hunnit vänja sig då?

Vintertid, busväder och vulkanutbrott

Vintertid och busväder är en härlig kombination. Vi sov länge, men vaknade ändå tidigt. Det har blåst och regnat ända fram till sen eftermiddag, så det har verkligen inte känts som att man har behövt göra så mycket. Jag har mest fortsatt bläddra i gamla tidningar och tittat på dokumentärer på Netflix. Hela dagen har gått märkligt sakta, och så även kvällen. Det är alltid så söndagen efter omställningen till vintertid, men man vet att redan måndagen efter går tiden snabbt igen. Fast lite sovmorgon får man ju iallafall imorgon. Men är det ärligt talat inte dags att vi avskaffar det där med tidsomställningen? Forskningen förespråkar permanent vintertid, och det gör faktiskt jag också. Sommartid infördes så sent som 1980, så vintertid är ju faktiskt normaltid. 

En av dokumentärerna jag såg idag var "Volcano - The rescue from Whakaari", som handlar om det dödliga vulkanutbrottet på White Island i Nya Zeeland i december 2019, då 22 turister miste livet. Händelsen skildras minut för minut genom överlevandes och räddares egna berättelser. De guidade turerna till ön hade mer eller mindre försörjt en hel stad i årtionden, och turisterna informerades inte riktigt om farorna med att vistas så nära en aktiv vulkan. Under mitt besök på Island förra hösten såg jag konsekvenserna av ett tidigare vulkanutbrott på nära håll. Det var samtidigt både fascinerande, omvälvande och ödmjukande. Under vistelsen fick vi också en inblick i hur människorna på Island lever sina liv i ständig beredskap på nya utbrott. Alla vet att det kommer, - frågan är bara när. I skrivande stund råder förhöjd beredskap och "orange alert" i området nära Grindavik och The Blue Lagoon, som fortfarande är öppen för turister att besöka. Kanske gjorde detta dokumentären på Netflix extra gripande och engagerande. 

Paraffinolja och gamla tidningar

Det har varit en gråmulen och blåsig dag i "Glesbygd". Vi har haft en innepysslardag med diverse hushållssysslor. Maken har städat badrummet och tömt vattenlåset på handfatet (huuu...), och jag oljade in både arbetsbänkarna i köket, slaktarblocket och köksbordet, för de var så torra så att träet nästan knastrade. Som med så mycket annat blev det ett man-tager-vad-man-redan-haver-på-hyllan-i-källaren-projekt. Där hittade jag en flaska paraffinolja, och den fungerade alldeles utmärkt. Den är tyvärr inte lika miljövänlig som t.ex. linolja, men den har fördelen att den är luktfri. Rapsolja vågade jag inte ge mig på, för den kan ju härskna och ge dålig lukt. Dessutom är den betydligt klibbigare och varar inte lika länge.

Jag har även ägnat tid åt att gå igenom tidningshögen under mitt nattduksbord, för där var det eländigt dammigt och fullt med spindelnät. (Kan man kalla det tidigt Halloween-pynt?) Tanken var att jag skulle sortera bort tidningar jag inte behöver ha kvar, men för att avgöra vilka som tillhör den kategorin måste man ju läsa om dem. Helt klart det trevligaste städprojektet jag har haft på länge. Och det bästa av allt är att jag inte är klar, så jag måste nog fortsätta imorgon. 

Nu håller vi i hatten och inväntar blåsten som ska komma i natt. Har vi tur är gräsmattan fri från höstlöv när vi vaknar imorgon, hihi!

23 oktober x 10

Ja, det är inte mycket jag har att bjuda på här på bloggen i höst. Jag gör ju så gott som ingenting för tillfället, vare sig inomhus eller utomhus. I väntan på bättre tider roar jag mig med att kika 10 år bakåt här på bloggen. Vad har den 23 oktober fört med sig tidigare år?

Den 23 oktober 2025 stängde jag dahliasäsongen för det året, för då hade det varit nattfrost och blast, blommor och blad låg som en slemmig sörja i pallkragar och krukor. Jag passade på att utse 'Cornel Bronze' till årets favorit. I år har jag ingen favorit alls, för det har verkligen inte varit något vidare dahliaår på Solhäll. 

Den 23 oktober 2024 hade jag ställt ett litet loppisbord på avsatsen utanför ytterdörren. Det var ett loppisfynd för 50 kronor som var skraltigt nog att stå ute. Stenskivan var redan lagad (därav priset), och några månader sedan pajade bordet helt när jag skulle ställa in det i ladan. Nu har det fått sin sista vila på soptippen. Jag känner ingen sorg över det, för det kommer ständigt nya loppisbord. 

Den 23 oktober 2023 körde jag ett bildsvep med före- och efterbilder från den norra kortsidan nere vid bastustugan. Då var det tre år sedan vi slutförde vårt lilla landscaping-projekt där, och saker och ting började se riktigt bra ut. Det gör det fortfarande, så här ytterligare tre år senare. 

Den 23 oktober 2022 var jag i London med min väninna och två tonårstjejer. Då blev det inget blogginlägg, men jag publicerade en hel bildkavalkad när jag var hemma igen två dagar senare. London, ändå. Dit vill man återvända igen och igen. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har varit där, men jag tror det är fler än fem. På 2000-talet kunde man hitta biljetter dit för en hundralapp med lågprisbolagen från Sturup. Då var jag där nästan varje år. 

Den 23 oktober 2021 kom jag hem med en gammal ostform i trä efter ett besök på Prästgårdens Antik i Förlöv. Jag vill minnas att jag använde den som adventsljusstake senare det året, fast det blev lite rangligt eftersom kanterna sitter lösa. Sist jag såg den stod den ute på en hylla i ladan. Kanske dags att ta in den igen, för den är ju trots allt ganska charmig i all sin skruttighet. 

Den 23 oktober 2020 bjöd både på en runda till soptippen och till byns finaste lilla blomsteraffär. Det är så vi firar lördag här i "Glesbygd", hihi!

Den 23 oktober 2019 suktade jag efter ett par Docksta-tofflor i samarbete med duktiga mönsterdesignern Emma von Brömssen. Ni vet, det där tyget med haren på, som även finns som tapet. Prislappen inbjöd dock inte till något spontanköp, och tur var väl det, för i efterhand har jag kommit fram till att den här modellen inte alls är speciellt skön på mina fötter. 

Den 23 oktober 2018 var jag mest trött och längtade efter att vintertiden skulle komma. Ungefär som nu. Blommande rosor hade jag visst också. Det har jag nu med. 

Den 23 oktober 2017 kom en kär kollega hem från en resa till Krakow med ett par Pippi-böcker att hänga i öronen till mig. Så gulligt! Det är allmänt känt i min bekantskapskrets att jag ÄR Pippi. Hon flyttade in redan i början av 1970-talet, och hon har aldrig riktigt flyttat ut. 

Den 23 oktober 2016 hade vi höststädning utomhus. En av aktiviteterna var att tömma hängrännorna på höstlöv. Nu så här 10 år senare är det mycket på bilden som är annorlunda. Verandan är renoverad, fasaden är omputsad, taket är bytt och hängrännorna likaså. Och bloggerskan är 10 år äldre och kanske även 10 kilo tyngre... Hon vet inte, för hon väger sig aldrig. 

Jag tittar på bilderna och tycker att allt känns om igår. Ett decennium svischar förbi som ingenting. Undra just vad jag gör den 23 oktober 2036?

Boken med det finaste omslaget

På tal om böcker. Svärmor har gått och önskat sig en bok som hon läste som liten flicka: "Tomtefamiljen i Lyckebo" av Gunvor Gränström, som publicerades första gången 1944. Maken gjorde en liten eftersökning och hittade boken på ett antikvariat på nätet, och sedan ett par veckor tillbaka har vi den hemma hos oss. Nu ligger den på bordet i gröna rummet, och jag kommer på mig själv med att göra mig små ärenden dit för att titta på den. Jag kan verkligen inte se mig mätt på omslaget, som nog är det finaste jag någonsin har sett. Kanske är detta en bok jag måste smygläsa, innan vi lämnar den vidare till svärmor. 

För övrigt påminde mig min pendlarkollega om att jag hade missat en bok på årets läslista igår: "Lektioner i kemi" av Bonnie Garmus. Så nu har jag plötsligt läst tretton böcker i år. Tänka sig.