Melon eller inte?

I växthuset finns det pyttesmå frukter både på vattenmelonplantan och nätmelonplantan, men det är nog bara att inse att det inte kommer hinna utvecklas några mogna meloner innan det blir för kallt. Jag får nog helt enkelt nöja mig med att det iallafall är grönt och fint i växthuset. Fast det vore ju kul att kunna skörda egna meloner, så jag googlar in på superodlaren Sara Bäckmos blogg och tjuvläser hur hon gör. Hon tipsar om att man bara ska låta en eller två frukter sitta kvar på varje planta, så att all kraft går till dem. Devisen är alltså att det är bättre att få en enda melon (eller möjligtvis två) än ingen alls. Dessutom klipper hon av plantorna ett bladpar ovanför frukten och tar bort alla sidorankor. 

Det verkar alltså som att jag måste välja om jag vill chansa på att hinna få mogen frukt genom att klippa ner större delen av plantorna, eller strunta i frukten och nöja mig med att låta det gröna sköna vara kvar. Hmm... Jag får nog sova på saken. 

Regn och blåmesar

Idag har det äntligen regnat i "Glesbygd", närmare tio millimeter om man kan lita på regnmätaren. Jag jublade högt på jobbet när det började, och det tror jag alldeles bestämt att min trädgård gjorde också. Den är ju så himla torr och vissen. När klippte jag ens gräset sist? Det måste vara närmare en månad sedan. Jag gick en liten inspektionsrunda i trädgården när jag kom hem och kunde konstatera att det iallafall kändes blött. Fast när jag krafsade lite med handen i jorden var det bara fuktigt i det allra översta lagret. Det behövs mer regn för att det ska komma växterna till gagn på riktigt. Törs man hoppas på att det kommer mer under dagarna som följer? Jag håller både tummar och tår. 

När vi satt vid köksbordet och åt kvällsmat, fick jag syn på tre små blåmesar som satt på samma kvist på en av de krukplanterade jätteverbenorna som står på uteplatsen. Aldrig någonsin har jag sett fåglar sitta i en jätteverbena, och särskilt inte tre på samma gång. Jag älskar blåmesar! Det har varit min favoritsmåfågel sedan jag var liten. Hur höll kvisten ens? Det såg ut som om de satt där och mumsade i sig insekter från blommorna, fast de satt inte kvar tillräckligt länge för att fastna på bild. 

Medan jag sitter här och skriver ser jag hur det drar in kolsvarta moln från norr. Blir min önskan om mer regn uppfylld redan ikväll, kanske? Hoppas, hoppas, hoppas...

Serpentiner och ostbågar

När jag kom till jobbet igår morse, efter att ha jobbat hemifrån med ryggont hela förra veckan, så var mitt skrivbord dekorerat med blågula serpentiner och datorskärmen med färgglada klistermärken. Och mitt på bordet stod det en påse brända mandlar från Gränna och en stooor påse ostbågar (eller ostkrokar som vi säger i min familj). Ja, ni förstår ju att jag har turen att ha de mest underbara kollegorna man kan tänka sig. Att jobba med dem är som att ha gratis friskvård på arbetstid 40 timmar i veckan. 💚

"Vill du ha en grön byrå?"

Min kära väninna som är boendes i Köpenhamn hörde av sig på WhatsApp igår. "Vill du ha en grön byrå?" var frågan hon ställde, och jag behövde bara titta två sekunder på bilderna hon bifogade för att komma fram till ett beslut: "Jaaaaaa!" Hon skrev att hon hade hittat den på en loppis på Fyn, men tycker nu att den mest står i vägen. Var jag själv ska ha den har jag ingen aning om, men det får bli ett angenämt problem. Den är liten och nätt och kan alldeles säkert hitta sin plats någonstans här på Solhäll. För att den är helt bedårande råder det inget som helst tvivel om.  

"Du tänker väl inte måla om den?" var väninnans nästa fråga. Hennes 18-åriga dotter (tillika min guddotter) kunde nämligen tänka sig att ha den i sitt rum, under förutsättning att hon fick göra just det. Vad jag svarade kan ni nog gissa utan svårigheter. Jag lovade dessutom utan omsvep att köpa en annan loppisbyrå till tonåringen, om det bara är det hon vill ha.

Vi får väl se när det blir tillfälle att hämta hem byrån. Den mellanlandar i Skummeslövsstrand så länge, och där var jag ju faktiskt så sent som för två och en halv vecka sedan. Om inte förr så är jag där igen till vår årliga träff till andra advent. När jag tänker efter är det ju faktiskt den ultimata julbyrån. Ho ho ho, vilken tur jag har som omger mig med så givmilda människor. 💚

Fönsterbord på vinden

När jag grejade om lite i växthuset i början av sommaren åkte bordet jag hade där ut. Det är ett loppisbord som jag köpte för 20 kronor för ganska exakt tio år sedan, och det har stått i växthuset sedan dess. Det är helt klart ett gammalt allmogebord, fast inte finallmoge på något sätt, utan mer rejält sliten och konstigt målad bruksallmoge. Men jag älskar det där bordet i all sin skruttighet och har inga som helst planer på att göra mig av med det. 

Det tog ett tag innan jag kopplade att jag kunde flytta upp det lilla bordet på vinden istället, för jag har ju letat jättelänge efter ett bord att ställa under fönstret där. Problemet har varit att hjärtbalken som går längs mitten på golvet kräver ett bord med ett visst mått mellan benen, men sen kom jag på att det lilla växthusbordet kunde passa helt perfekt storleksmässigt. Det gjorde det också. 

Jag tänker att jag kan sätta en adventsstjärna på fot på bordet i december, och till våren kan jag ha mina frösådder på det för att slippa ha det nere i huset. Enkom för den ombonade känslan på dagens bilder lånade jag upp min fina flaskblomma från köket. Den börjar å andra sidan bli alldeles för stor för att få plats i köksfönstret, så jag måste nog ändå hitta någon annanstans att ha den. Tänk så liten den var när jag köpte den på trädgårdsdagen på Bäckaskogs slott förra året. Titta på det här inlägget, så får ni se. 

90-kronorsstolen från Pingstkyrkans loppis i Hässleholm hamnade också på vinden till slut. Maken hade den som pysselbordsstol ett tag, men eftersom det är en hörnstol så konstaterade han ganska omgående att den varken är ergonomisk, praktisk eller bekväm. Vi får väl se vad det blir av den sen, men jag gillar den fortfarande lite för mycket för att göra mig av med den. Saker och ting som man gillar tenderar ju att hitta sin plats till slut. Om inte annat kan den få stå och bara vara fin. 

Vinden har fått stå som den är sedan renoveringen före jul. Den är inte färdiginredd på något sätt, men man kan ju göra lite fläckvis fint ändå. Att det står en ful lagerhylla i trä till vänster om bordet och en klädställning med vinterjackor behöver jag ju inte visa här på bloggen. Det är därför man har zoomobjektiv på kameran, hihi!

Varm och stillsam lördag

Lördagen på Solhäll är varm och stillsam. Jag tar det lugnt och vilar min onda rygg. Den här veckan har jag nästan inte varit utanför grindstolparna. Jag har jobbat hemifrån alla dagar, och de enda små utflykterna har varit med maken som chaufför ner till mataffären. Blogginläggen blir korta, för jag försöker undvika att sitta vid datorn för mycket. Det börjar kännas lite tråkigt att hela augusti sipprar iväg och att jag inte kan göra något, men så får det vara. Ikväll vill jag ändå tro att det faktiskt går på rätt håll, vilket är mer än vad jag gjorde igår. Då funderade jag allvarligt på att byta namn till fröken Gnällspik...

Fast det går ingen nöd på mig. Jag har fått en påse lördagsgodis av min gubbe, och jag sitter skönt i en av de nya fåtöljerna och frossar i hemska dokumentärer på Netflix. Lite ryggont är en piss i Mississippi jämfört med vad andra tvingas genomlida i sina liv. 

Sju års väntan på en pipranka

Alla som har sett bilder från Victoria Skoglunds sommarhus på Öland drömmer ju våta drömmar om att ha en frodig pipranka, som klättrar ohämmat på husväggen. Det gör iallafall jag, så hösten 2019 slog jag till på två fina exemplar under ett besök på Flyinge Plantshop. Jag hade läst någonstans att koreansk pipranka hade snabbare tillväxt än vanlig pipranka, och om det stämmer att det är så får jag verkligen vara glad över mitt val. Den ena plantan har nämligen tagit SJU år på sig att se någorlunda vettig ut. Den andra gillade aldrig läget överhuvudtaget och tvärdog för ett par år sedan. Kanske valde jag en dum växtplats (= i österläge rakt ner i gruset mer eller mindre i regnskugga), men nu börjar det faktiskt ändå likna något. Den slitna klyschan "den som väntar på något gott" har aldrig känts mer aktuell. 

Ska man våga slå till på en ny planta att plantera på högra sidan i höst? Då dröjer det ju bara SJU år till innan jag har en hel grönskande vägg á la Victoria Skoglund. Det tål att tänkas på. Eller så leder jag bara ner den jag har på andra sidan. Med facit i hand verkar det nästan lättare. Men kan man ens kräva av en växt att den ska klättra på fel håll?