Fina blommor som jag inte längre har

Jag har inte mycket vettigt att komma med på bloggen för tillfället. Om man inte gör någonting, har man inte heller något att berätta om. I brist på annat tittar jag bakåt i bloggen och ser vad jag hittar från september tidigare år. Jag hittar mängder av bilder på vackra blommor som jag inte längre har kvar. Låt oss ta en titt. 

Den sjunde september 2025 visade jag upp min änglapelargon, som hade stått utomhus hela våren och som hade älskvärdheten att vilja blomma om i september. Fin då, borta nu. Den blev kvar ute på glasverandan när det blev minusgrader i november, och då frös den sönder helt. 

I slutet av september 2024 hade jag en annorlunda cyklamen, som var så himla fin. Den hade liksom klockformade blommor i en ljuvligt ceriserosa nyans. Jag har inte sett en liknande sedan dess. 

I september 2023 kom jag hem från en tur till Kristianstad med en ljuvlig 'Magical'-hortensia. Den borde jag nog ha kunnat hålla vid liv om jag hade planterat ut den, men det gjorde jag uppenbarligen inte. Den där gröna Eklaholm-krukan hade jag för övrigt helt glömt bort att jag har. Undrar just var jag har ställt den...

Och titta, 2022 hade jag en ännu större 'Magical'-hortensia i en kruka utomhus. Jag misslyckades uppenbarligen att hålla en sådan vid liv två år i rad. Tänk att man inte lär sig av sina tillkortakommanden...

Konststycket att övervintra en krysantemumplanta har väl ingen lyckats med, men jag konstaterar iallafall att den jag hade i september 2021 var ovanligt fin både i form och färg. Så fint med lite större blommor.

I september 2020 skröt jag över en liten bordsros, som jag hade lyckats hålla vid liv ända sedan februari och som hade växt till sig och nästan blivit som en liten buske. När den gick sitt öde till mötes minns jag inte, men helt uppenbart gjorde den det.

I september 2019 kom jag visst hem med en uppstammad glasbärsbuske. Attans, så fin. Redan i det blogginlägget spekulerade jag i huruvida jag skulle lyckas hålla den vid liv över vintern. Det gjorde jag inte. 

I september 2018 hade jag planterat flera vita cyklamen på rad i en loppisfyndad grön jardinjär. Tjugo spänn vill jag minnas att jag gav för den sistnämnda. Var inte det ett fynd så säg? Den måste jag nog också ta och leta rätt på. Jag tror den står på en hylla ute i ladan. 

I början av september 2017 kom jag hem med en reafyndad aralia av något slag. Den hade en ljuvligt knotig stam och såg ut som ett litet träd. Åh, vad synd att jag inte lyckades hålla liv i den. 

Ja, det var nio exempel från det senaste decenniets misslyckade växtköp. Och det här var nog alldeles bestämt bara en bråkdel, för jag har ju bara tittat på inlägg från september månad. Fast så misslyckade köp var de nog ändå inte, för de var särdeles njutbara så länge de varade. Och det kanske är tur att underbart är kort ibland, för tänk vilken lycka när man får handla nya blommor. Det lägger jag hela min veckopeng på utan att tveka. 

Vidgade vyer

Idag kan man säga att jag har vidgat mina vyer. Sett tillvaron ur ett annat perspektiv. För första gången på en månad har jag bytt fåtölj. Det var nämligen bättre läsljus att sitta med fönstret i ryggen. Dessutom är det ju bra att fördela slitaget lite grann, hihi! Här har jag iallafall suttit och bläddrat i gamla inrednings- och trädgårdstidningar stora delar av dagen. Vilsamt på alla sätt och vis. 

Det känns fint med september, för nu är "Babel" och "Cyklopernas land" tillbaka på TV på söndagar. Ett bra sätt att knyta ihop helgsäcken och lägga sig i startgroparna för en ny arbetsvecka. 

Marknadsdag och torkad hortensia

Marknadsdagen här hemma i byn har bjudit på både regn, sol och hårda vindar. Ja, så blåsigt att valstugetältet som maken bemannade uppe på marknadsplatsen blåste sönder. Se där, gaffatejpen kom till användning igen. Vi hade inte ens hunnit lägga undan den sedan lagningen av den gamla kranen i badrummet. Själv tog jag mig bara en kort runda på marknaden. Precis som vi misstänkte redan igår var det ganska få knallar som dök upp. Jag var nog inte där längre än i en kvart, tror jag. Jag gick dit, köpte godisremmar och gick hem. That's it.

 

Jag räddade en hortensia innan förrförra veckans bukett åkte i soptunnan. Jag klippte av stjälken kort och stoppade ner blomman i en soppskål på hyllan ute i smatten. Något vatten brydde jag mig inte om att hälla i, för jag tänker att den nog kan bli fin även som torkad. Jag är fortfarande väldigt förtjust i hur den här lilla hörnan bakom kylskåpet blev efter min mini-makeover för ganska exakt ett år sedan. Det fungerar som ett litet miniskafferi/förråd för sådant som är bra att ha tillhands. I tråget och skålen (som råkar vara tomma idag) brukar vi förvara lök och grönsaker, i glasburkarna finns värmeljus och tändstickor, de gröna burkarna på översta hyllan huserar diskmaskintabletter och lyktljus och i det gamla trämåttet kan man plocka stearinljus i förbifarten. 

Helgerna med diskbråck är inte direkt rafflande, men jag är lycklig över att jag trots allt kan sitta ganska bekvämt. Köpet av nya fåtöljer kom verkligen lägligt. Nu har jag klippt upp alla godisstänger från marknaden i bitar och mumsar som bäst framför någon gammal repris av "Jills veranda" på SVT1. Inte så dumt, ändå. 

Byte av blandare och bukett

Fredagen har både bjudit på byte av blandare och byte av bukett. Buketten hämtade jag på byns finaste lilla blomsteraffär efter jobbet, och den består av varmt höstfärgade dahlior och ett vackert prydnadsgräs. Dahliorna är odlade hemma på floristfröken F:s gård, där hon har en helt magisk blomsteråker. Mina egna dahlior har varit ovanligt klena i år, så jag njuter extra mycket av min fina bukett. Jag var sugen på en färgklick, och det blev det ju verkligen också. 

Den nya blandaren kom på plats redan vid lunchtid, och det var ju inte direkt något tidskrävande jobb för VVS:aren. När han ändå var här passade jag på att låta honom titta på tänkbara lösningar att fixa en utkastare på utsidan av huset, för det har vi inte nu. Vi kopplar istället på vattenslangen på kranen i tvättstugan, och det är onekligen ganska opraktiskt, i synnerhet de gånger då man bara vill fylla en vattenkanna. Vi har vatten från egen brunn, men är uppkopplade på det kommunala avloppet, så det är också himla dumt att vi får betala avloppskostnad för vattnet vi vattnar med. Lösningen är att dra en vattenledning ut som inte passerar vattenmätaren. Det får bli ett projekt för en annan dag. Kanske väntar vi till våren, för nu behöver man ju inte vattna så mycket mer i år.

Imorgon är det årets andra (och sista) marknadsdag här hemma i byn, fast det ska regna hela dagen, så det återstår att se hur många knallar som hittar hit. Det brukar vara lite si och så med det, när vädret inte är bra. Fast jag förstår dem, för jag tänker nog också hålla mig hemma. 

Sista natten med solrosor och gaffatejp

Solrosorna från i lördags har stått sig sig hyfsat fina under hela veckan, men till helgen är det nog absolut läge att byta ut dem. Jag upptäckte just ett pudrigt gult lager på mina glasögon, som jag hade lagt tillfälligt på bordet under blommorna, och det regnar även ner kronblad om man så mycket som petar på krukan. Underbart är kort, men det var himla trevligt så länge det varade. Att köpa nya blommor är ju ändå inte det minsta ledsamt. Är det nu det är dags att slå till på en stor bollkryss att sätta på trappan? Till skillnad från många andra tycker jag faktiskt att de är riktigt trevliga. 

Imorgon förmiddag kommer det en VVS-kille hit och monterar den nya blandaren på handfatet i badrummet. Det där kan man säkert göra själv egentligen, men i nuläget betalar vi gärna för att slippa krångla. Blandaren finns redan hemma. Den hämtade vi ut på posten redan i förra veckan. Det blir en nästan likadan kran som tidigare, fast av ett annat märke. Konstigt hur snabbt man vänjer sig vid gaffatejp ändå. Jag kommer kanske till och med att sakna den, hihi!

Håll grytan kokande

Efter en lång sommar med ganska ensidig matlagning är jag sugen på att prova lite nya recept och lägga lite mer tid i köket. Göra långkok och goda grytor, iallafall på helgerna. Jag har redan lagt mig i startgroparna genom att investera i en ny fin gjutjärnsgryta med emaljerad insida. Grön, så klart. Inte helt olik färgen på våra köksluckor. Den kommer från Hemtex, och jag passade på nu när de har 40% på ett köp. Nu gäller det bara att hålla grytan kokande i höst. Tror ni jag klarar det?

För övrigt var jag hos fysioterapeuten idag och fick mina misstankar om diskbråck bekräftade. Priset för en stenig rabatt, en nymålad lada och lite andra semesterprojekt. Man är visst inte ung och stark längre...

"Yesteryear"

Böcker som blir snackisar tar jag mig alltid an med en nypa salt. Då blir man inte besviken, och det händer relativt ofta att man faktiskt blir positivt överraskad. En av de här årets mest omtalade böcker är "Yesteryear" av den amerikanska författaren Caro Claire Burke. Det är en bok som är svår att placera genremässigt. På ett sätt är den populärkulturell, på ett annat sätt en dystopisk skildring över vår samtid, och på ytterligare ett sätt något av en modern skräckhistoria. En sak är iallafall säker. Feelgood är den inte. Snarare feelbad. Huvudperson i boken är Natalie Heller Mills, kristen tradwife och influencer, som plötsligt en dag vaknar upp i den verklighet som nybyggarhustru på 1800-talet hon lajvar och glorifierar i sina välproducerade och hårt redigerade inlägg på Instagram i nutid. Växelvis får läsaren följa Natalie i både nutidsvärlden och dåtidsvärlden. Premissen är kul, men Natalie själv är allt annat än kul. Hon är narcissistisk och fullständigt empatilös, så till den milda grad att hon är oförmögen att älska sina egna barn. Dem har hon snarare skaffat som rekvisita för att kunna måla upp en bild av det perfekta föräldraskapet för sina miljontals följare. 

Det tog ett tag för mig att komma in i den här romanen. Efter den första fjärdedelen var jag nära att ge upp, och hade jag läst den i bokform är jag faktiskt inte säker på att jag hade orkat fortsätta. Men den utmärkta inläsningen av Ella Schartner gjorde att jag successivt drogs in i Natalies nät, och plötsligt var jag fast. Jag kände att jag var tvungen att veta var i allsin dar berättelsen skulle landa. Lite som att bevittna en bilolycka och inte kunna sluta titta. Och nog blir det ett skruvat slut på en skruvad bok. Att sätta ord på läsupplevelsen är svårt. Jag vet inte om "positivt överraskad" är rätt sätt att beskriva känslan, för jag vet fortfarande inte riktigt om jag gillar den här boken. Men den har iallafall inte lämnat mig oberörd. Att möta Natalie Heller Mills var lite som att möta Patrick Bateman i "American Psycho" på 90-talet. Hon har definitivt satt sina spår.