Fjäriln vingad syns på Solhäll

Oj, vad vi har fjärilar i trädgården just nu. Den varma och torra sommaren har säkert varit gynnsam för fjärilslarverna. Mest är det nässelfjäril och påfågelöga vi ser, men också en och annan citronfjäril fladdrar förbi emellanåt. I synnerhet växterna i det nya stenpartiet är välbesökta som tusan, men det var ju också meningen när jag valde dem. När vi gick ner till bastun, satt det 7 fjärilar på samma alliumtuva och mumsade i sig godsaker. Rena rama familjemiddagen. Mellan varven sitter det också fjärilar på de uppvärmda stenarna i stenpartiet. Jag läste någonstans att fjärilar är växelvarma och behöver få upp arbetstemperaturen innan de kan flyga vidare. Inte konstigt att de gillar att sitta på de solvarma stenarna då. De är bra värmemagasin, helt enkelt. 

Jag är glad för att fjärilarna trivs i vår trädgård. Dels är de ju bra på att flytta pollen mellan blommor, dels visar de att trädgården mår bra och har en sund miljö som främjar biologisk mångfald. Sen är det ju en otrolig bonus att de är vackra också. 

Med ögon känsliga för grönt

Det är allmänt känt att färgen grön är väldigt svår att fotografera. Det märks inte minst när man försöker återge grönskan i sin egen trädgård. Det där djupa lummiga intrycket som den ger i verkligheten fastnar inte riktigt på bild. Jag frågar min kompis Google varför det är så och får svar. Genom linsen på en digitalkamera mättas grönt ljus snabbt, vilket leder till att lövverk och gräsmatta smälter ihop till en enda platt yta. Tydligen är det också så att digitalkamerans sensor har dubbelt så många gröna pixlar som röda och blå, vilket leder till att gröna nyanser ofta tappar nyansrikedom eller blir överexponerade. I mobilkameran händer det ju till exempel ofta att gräset blir neongrönt, och vi har lite samma problem med färginställningarna på vår nya TV på en del kanaler. Vissa gröna våglängder tolkas dessutom helt fel av kameran. Det mänskliga ögat klarar helt enkelt av att uppfatta fler gröna nyanser än vad kameran klarar av att göra. 

Hur gör man då när man vill fånga den där lummiga gröna känslan i sin trädgård på bild? Det är svårt, men själv redigerar jag alla mina bilder. Jag använder inget fancy program, utan bara bildredigeringsverktyget som redan finns på min dator, vilket i mitt fall är "Bilder" för MacBook Pro. Jag brukar dra ner lite ljus och högdagrar på bilden som helhet, och sen går jag in selektivt på grönt och gult och drar ner luminansen på dem. Då blir färgerna på bilden mer mättade. Ofta gör jag också bilderna lite varmare. Bilden här ovanför är helt oredigerad, medan den undre bilden är bearbetad. Visst är det ganska stor skillnad?

Tilläggas ska att jag bara är hobbyfotograf och inte alls något proffs, så det finns säkert åsikter om huruvida min redigering är rätt eller fel. Fast för mig liknar den redigerade bilden verkligheten mer. Om inte annat speglar den känslan och lummigheten bättre. Hur gör ni andra? Redigerar ni era bilder? Och vilket verktyg använder ni i så fall då? Berätta gärna i kommentarsfältet. 

Ryggont, trädgårdsbukett och fåtöljhäng

Jag avslutade min första arbetsvecka med hemmakontor. Det passade extra bra att jobba hemifrån idag, för jag har rejält ont i ryggen och kände att jag behövde vila den. Sommarens alla gräv- och målarprojekt har förmodligen byggt upp rejäla muskelknutor mellan skulderbladen, och att sitta vid ett datorskrivbord fyra dagar i rad har inte direkt gjort saken bättre. Nu har jag kunnat sitta tillbakalutad hela dagen i en av våra nya sköna fåtöljer med fotpall och jobba med datorn på en datorkudde. Åtta timmar försvann i ett nafs, och sen inledde jag helgen med att klippa en trädgårdsbukett á la lite av varje att ta med in och sätta i vas. 

Den maffiga bolldahlian tror jag heter 'Jowey Paula' eller 'Jowey Nicky', men pinnen med namnet har fallit ur krukan, så jag vet faktiskt inte säkert. 

Helgen är helt oplanerad. Ett tag funderade vi på att ta tåget till Malmö och titta på The Ark, som spelar på premiärdagen idag, men min rygg tillåter inga sådana utflykter för tillfället. Tur ändå, för konserten slutar inte förrän 00:45, och det är ju way past my bedtime i vanliga fall också. Nu får det bli fortsatt fåtöljhäng och lite Netflix istället. Inte dumt det heller. Nästan bättre, faktiskt. 

Bordet står kvar

Matbordet vi (läs: jag) köpte på Marketplace i slutet av april står kvar i gröna rummet. Nästan direkt efter köpet tänkte vi att det var lite för smalt för att bli riktigt bra som matbord där, fast den känslan bottnade förmodligen i en vana vid att det gamla bordet var 12 centimeter bredare. Vi hade iallafall enats om att vi skulle börja med att ha det nyköpta bordet som pysselbord uppe på vinden, men det visade sig att det inte gick att få upp det i den smala vindstrappan. Så kan det gå. Det kunde ju inte stå ute i regnet under en presenning hur länge som helst, och eftersom vårt gamla bord hade ben som gick att skruva av, var det en enklare lösning att flytta upp det på vinden istället. Vi tänkte att det skulle bli en tillfällig lösning, men i det här huset tenderar ju tillfälliga lösningar att bli permanenta, som ni kanske har märkt. Ingen av oss känner för att ta ner vårt gamla matbord igen, och i sommar har det dessutom gått och blivit ett alldeles utmärkt pysselbord för maken uppe på vinden. 

En bonus med det nya bordet är att det rymmer fyra personer på varje sida, och så tycker jag ju faktiskt att det är ganska charmigt också. Det passar i rummet. Ett tag var ju planen att slipa av det och antingen olja om det eller måla underredet med någon trevlig nyans av linoljefärg. Inget av det har dock blivit av. Jag var också ganska säker på att jag ville såga till de fyrkantiga "klossarna" på benen och göra dem mindre klumpiga. Det har inte heller blivit av. Tiden får utvisa hur det blir med det här bordet. Hittar vi ett annat bord som vi gillar bättre kanske vi byter ut det, men just nu är det här för att stanna. Nu står det på önskelistan att hitta åtta passande stolar.

"Kärnveden"

Den tredje och avslutande delen av Ulrika Lagerlöfs "Timmerfolk"-trilogi kom ut i juni. Den heter "Kärnveden", och ett av mina allra första semesterprojekt var att lyssna på den. Det fanns onekligen en del lösa trådar både från del ett och del två att knyta ihop, så jag har verkligen längtat efter att den sista delen ska komma ut. Precis som i de tidigare böckerna i trilogin flätas nutid och dåtid samman i två parallella berättelser om Sif och hennes barnbarn Eva. I nutid har kvarlevor hittas i skogen utanför norrländska Djupsele, och det väcker frågor till liv som leder tillbaka till sommaren 1977, då Sifs son - tillika Evas pappa - försvann. Dolda sanningar kommer i dagen, samtidigt som det fortfarande väldigt mycket är en berättelse om skogens historia och de konflikter som uppstår när människa och natur möts.

Jag har verkligen uppskattat hela den här trilogin. Sif och Eva känns som verkliga personer av kött och blod, och jag har fått lära mig så mycket om både skogsbruk och om samernas historia i relation till nybyggarna. Böckerna är lätta att ta sig an, utan att de för den sakens skull blir platta och ytliga. Ulrika Lagerlöf skriver med ett språk som tilltalar mig, och så gillar jag ju Katarina Ewerlöfs sätt att gestalta allt i sin uppläsning. Jag är kanske aningens lite besviken på den sista halvan av själva upplösningen, men sammantaget har trilogin varit en väldigt angenäm läsupplevelse, som jag verkligen kan rekommendera.

'Millennium'

Nu blommar min nyplanterade 'Millennium'-allium, och man får ju bara medge att det är en fantastiskt trevlig nykomling i min trädgård. Två plantor har blivit två rejäla tuvor, och de fyller ut sina "fack" i stenpartiet jättebra. Blommorna ser ut som rosavioletta konfettibollar i rabatten. Att de är välbesökta bifavoriter står också helt klart. Det är tät trafik för landning, om man säger så. 

När jag googlar sorten står det att 'Millennium' är frisk och lätt att lyckas med. Den klarar torka. Den klarar regn. Den klarar värme. Den klarar kyla. Den klarar dålig jord. Den klarar att bli bortglömd. Och kanske det bästa av allt: Den tilltalar varken rådjur eller sniglar. Mot bakgrund av detta kan jag bara hålla tummarna för att den är här för att stanna. 

Tomat och toalett

Förra sommaren lyckades jag med konststycket att inte lyckas odla fram en enda tomat, och då hade jag ändå fem plantor i växthuset. De fick jämn tillgång på vatten och näring, men det var väl lite sisådär med tillgången på sol och värme förra sommaren, och uppenbarligen blev det inte någon lyckad pollinering av blommorna. Sen är jag ju en ganska värdelös odlare i allmänhet...

Men i år blir det tomater! Själv kan jag inte se att jag gör något annorlunda, men det har onekligen varit en väldigt varm och skön sommar, och gott om humlor och andra pollinatörer har det också varit. På fem plantor blir det förvisso inte kilovis med tomater, men tillräckligt för att man ska kunna göra små turer ner till växthuset och stå där inne och smaska. Det gäller bara att hinna före sin man, hihi! I helgen knöt jag upp de tunga grenarna lite bättre och klippte bort en del onödig bladmassa för att ge frukterna mer sol. Här gäller det dock att lägga band på sig och inte klippa bort för mycket, för bladen behövs för plantornas energi. Hoppas jag inte gick loss för mycket... 

För övrigt gick det alldeles utmärkt att stiga upp imorse, när larmet på mobiltelefonen ringde 06:10 för första gången på mer än fem veckor. Det gick också alldeles utmärkt att jobba åtta timmar plus lite övertidsflex. Det var till och med riktigt trevligt, undantaget det faktum att en toalettstol strax utanför vårt arbetsrum hade sprungit läck och förmodligen har stått och släppt ut vatten på golvet i flera veckor... I de lägena är man glad att man bara kan lyfta luren och ringa någon annan, som får komma och ta hand om eländet.