Pigge Lunk

Vilken skön kväll det har varit. När jag kom hem från kören vid 20-snåret kände jag inte alls för att gå in, utan tog mig en liten kvällsrunda i trädgården. Jag insåg ganska snart att jag inte var ensam. Det prasslade i de torra fjolårslöven i buskarna på det där sättet som det gör när man har sällskap av en igelkott. Och den här gången var det inte bara en, utan två. Så speciellt sociala var de inte, varken mot mig eller mot varandra, för det var helt uppenbart att de helst bara ville spankulera runt på egen hand. Den ena drog iväg in i kirskåldjungeln bakom ladan och klättrade uppför kullen mot grannarna i norr, medan den andra pinnade iväg på helt motsatt håll. Jag hann in och hämta kameran och mötte sedan upp den lilla krabaten när den kom ut ur ett buskage på framsidan. Jag fick stoppa maken som kom körande hem från ett kvällsmöte, så att den lilla kotten kunde korsa uppfarten och ta sig in i syrenhäcken längs tomtgränsen. 

Nu känner jag mig riktigt upprymd och avslutar min dag gnolandes på Gösta Knutssons gamla barnvisa tonsatt av Lars Erik Larsson: "Pigge, Pigge, Pigge Lunk är så fridsam och så snäll. Trivs när dagen blir till kväll. Nosar, sniffar, snusar, fnyser. Helst när solen inte lyser. Det gör Pigge, Pigge Lunk." Hoppas de inte var på tillfälligt besök. Välkomna igen, små vänner! Man blir glad av igelkottar i sin trädgård. 

Söndag i köksträdgården

Idag har jag hängt i min lilla köksträdgård mer eller mindre hela dagen. Det är som en trädgård i trädgården, och när jag är där låtsas jag att jag har en liten kolonilott. Så här års finns det alltid mycket att göra där, och jag delar upp projekten i portioner. Idag var mitt beting att byta två murkna pallkragar och ersätta dem med nya. Det lustiga i kråksången är att det inte blev där jag trodde, men det visade sig att odlingsbädden närmast kameran på bilden här nedanför var i betydligt sämre skick än den bortersta. Det blev jag varse när jag grävde ur jorden för att få bort en massa gamla fjolårsrötter, för då gav träet i de gamla pallkragarna vika helt. Det var den packade jorden som höll upp dem, med andra ord. 

Jag hade två pallkragar hemma som jag köpte på loppis tidigare i vår, som jag kunde använda. Det är alltid lite trixigt att byta, för man vill ju inte att jorden ska rasa ut på gruset. Jag grävde bort en del, som flyttade till en annan pallkrage så länge, och det som var kvar krattade jag upp som en jordvall på mitten. Jag passade på att jordförbättra med lite ny jord och kogödsel, och sen slog jag ner två stolpar och satte upp ett armeringsnät på samma sätt som på den mittersta odlingslådan. Det blir luktärter här också. Jag kom på att jag hade två fina skyltar, som passade fint att sätta i armeringsnätet. På den ena står det "Gröna fingrar" och på den andra står det "Grönt är skönt". De kommer kanske inte att synas så mycket sen när luktärterna växer till sig, men det dröjer ju ett tag. 

Jag rensade upp och jordförbättrade i ytterligare ett par lådor och sådde zinnia, rosenskära, sockerärter, rädisor och sommarmorötter. Vissa somrar sår jag inte så mycket överhuvudtaget, men i år provar jag igen och ser vad som kommer. I växthuset står det två olika melonplantor och väntar på omplantering. Dem köpte jag lite spontant under mitt besök på Blomstertorget i Linköping. En av dem ska jag nog sätta i en stor kruka i växthuset, men den andra ska nog få komma ut i en pallkrage. Vi får väl se vad som funkar bäst. Om det funkar alls. Meloner kräver ju en hel del värme för att gilla läget. 

Blir det fint väder nästa helg, ska jag måla på odlingslådorna med lite falu rödfärg. Det är snart gjort och gör mycket för att fräscha upp helhetsintrycket. Det skulle dessutom behövas lite mer grus runt lådorna, för det gamla gruset har sjunkit undan ganska rejält under årens lopp. Om vi tar tag i att snygga till uppfarten framöver, ska jag nog beställa lite extra grus så att det räcker hit också. Jag älskar grus! Det är så lätt att hantera och är verkligen en quick fix när man vill göra fint i sin trädgård. Nästan lika smidigt som falu rödfärg. 

Hej Östergötland och Småland!

Det har blivit lite av en Kristi himmelsfärdstradition för maken och mig att köra till Linköping, och i år var inget undantag. Han hänger på spelkonvent på universitetsområdet i två dagar, och jag kör runt på egna aktiviteter och gottar mig på hotellet. Väldans trevligt. Vi anlände före lunch i torsdags, och jag släppte av maken direkt ute på campus. I väntan på incheckning roade jag mig storligen med ett besök på Blomstertorget, som är ett stort trädgårdscenter strax utanför stan. Jag hann dessutom med en sväng på Plantagen och på gallerian ute i Tornby. Från 15:30-snåret bäddade jag sedan ner mig med en påse chips och Netflix på datorn i den sköna hotellsängen. Lyxigt värre. 

Igår gick jag upp och åt hotellfrukost med maken och två vänner, som också skulle på konventet och som bodde på samma hotell. När de hade begett sig, satte jag upp "Stör ej"-skylten på hotellrumsdörren och gick och lade mig igen i väntan på att affärerna skulle öppna. Sen strosade jag runt på stan i flera timmar. Linköping har en väldigt trevlig stadskärna med gågator och ett stort utbud av butiker och caféer. Att fördriva tiden här är inget som helst problem, och att strosa runt på egen hand är faktiskt vansinnigt skönt. Jag gör vad jag vill, fikar när jag vill, äter när jag vill och stannar var jag vill hur länge jag vill. Det är riktigt vilsamt att bara behöva ta hänsyn till sina egna önskemål. 

På eftermiddagen igår satte jag mig i bilen och körde 25 minuter i riktning mot Norrköping för ett besök på Löfstad slott. Det byggdes under stormaktstiden av fältmarskalken Axel Lillie och är ett av Sveriges mest välbevarade 1600-talsslott. Under 1700- och 1800-talen ägdes slottet av släkterna De la Gardie, von Fersen och Piper, och dess sista privata ägare var fröken Emelie Piper, som testamenterade slottet som museum. Idag drivs slottet av Östergötlands museum, som håller det öppet för visning. Jag var dock inte inne i slottet, utan nöjde mig med att se mig omkring utomhus. 

Den primära anledningen till att jag körde hit var egentligen den fina trädgårdshandeln, som är byggd intill vagnslidret på slottet. Lotta med bloggen "Fyra årstider" har lagt ut bilder härifrån vid flera tillfällen det senaste året, och jag har tänkt att det ser så trevligt ut och att det skulle vara kul att åka hit vid tillfälle. Det var det också. Jag åt en mumsigt god avokadomacka på trädgårdscaféet och tittade sedan runt på alla fina växter, krukor och saker i trädgårdshandeln. Så mysigt. Det var verkligen värt en liten utflykt.

Igår kväll åt vi middag med våra vänner på italienska restaurangen Belmondo, som bara låg ett kort stenkast från hotellet. Det var verkligen en trevlig upplevelse både för smaklökarna och ögonen. Jag lyckades klämma i mig både en alkoholfri coctail, oxfilépasta och pistage-semifreddo, och efter det var jag glad att det var krypavstånd tillbaka till hotellet.

I förmiddags checkade vi ut och styrde kosan söderut igen. Efter att ha läst Bea Uusmas båda böcker om Andrée-expeditionen under vintern var jag taggad på att köra inom Gränna på vägen hem för att titta på Andrée-utställningen på Grenna museum. Det gjorde vi också, och det var verkligen en fin utställning. Det var riktigt gripande att se de föremål och klädesplagg som togs tillvara på Vitön i samband med att expeditionen hittades 1930. På andra sidan gatan från muséet ligger Andrées barndomshem, vilket förklarar kopplingen till just Gränna. 

Man fattar hur brant Gränna sluttar ner mot Vättern, när man betraktar lutningen på parkeringen utanför muséet. 

Naturligtvis var vi också tvungna att slinka inom en polkagrisaffär, när vi ändå var i Gränna. Sådana fanns det gott om på huvudgatan, så vi valde ut en slumpmässigt. Om den var bättre eller sämre än någon annan vet jag inte, men det var ändå lite småkul att se polkagrisbagarna utföra sitt hantverk där bakom glasrutan. Om än lite turistigt, kanske. Jag köpte med mig en strut karameller i päronsmak. De var ju så gröna och fina, hihi!

Vid 16:30-snåret i eftermiddags svängde vi in hemma på uppfarten igen, och som vanligt var det ljuvligt skönt att komma hem igen. Devisen "Borta bra men hemma bäst" är verkligen inte bara en floskel. Ljuvligt är det också att det är söndag imorgon och att vi får en dag på hemmaplan innan en ny arbetsvecka börjar. Om jag orkar hålla mig vaken och se Eurovision Song Contest ikväll återstår att se. 

Klematis x 3

Igår efter jobbet körde jag inom Jem&Fix för att köpa mer armeringsnät, och utanför hade det kommit nya vagnar med växter. En av dem var fylld av olika sorters klematis, och eftersom de bara kostade 79 kronor styck kunde jag inte hålla mig. Motsvarande storlek på plantor kostar ofta minst det tredubbla på andra ställen. Jag spontanshoppade tre stycken rätt upp och ner. Av någon oförklarlig anledning har vi väldigt lite klematis i trädgården, men nu kan det ju bli ändring på det. Var de hamnar har jag inte bestämt än, men det finns flera tänkbara planteringsplatser. 

Först valde jag en sort som heter 'Multi Pink' bara för att den såg så fin ut på bilden. Det är en senblommande storblommig sort, som ska vara både härdig och blomrik. På etiketten ser det ut som två helt olika blommor, så vi får väl se hur de blir. Den nedre bilden ser ju nästan ut som en dahlia, och blir den så blir jag ju inte ledsen precis. Sorten tillhör beskärningsgrupp 3. Det skriver jag här nu, så kan jag gå tillbaka till bloggen och kolla när jag står där med sekatören och undrar nästa år

Mitt andra val blev den blålila sorten 'The President', som John Taylor och Pernilla Månsson-Colt planterade i det förra avsnittet av "Trädgårdstider". Den är också storblommig, men blommar tidigt på sommaren. Har man tur remonterar den med ett flor till senare på säsongen. Den tillhör beskärningsgrupp 2. 

Sort nummer tre heter 'Montana Rubens" och är en växtvillig bergklematis med små rosa blommor. Bladverket blir mörkgrönt, och blommorna (som kommer i maj - juni) lär visst dofta vanilj. Trevligt! Den tillhör beskärningsgrupp 1. 

Klematis ska man plantera så att nederdelen står skuggigt och svalt, så man kan med fördel plantera den bland lägre buskar och perenner. Vid plantering ska man sätta den 10 centimeter djupare än den står i krukan, och helst ska man klippa ner den direkt så att det bara återstår 20 centimeter. Då förgrenar den sig, och rötterna etablerar sig bättre. Några blommor i år vet jag inte om jag kan räkna med, men den som väntar på något gott...

Trevligheter i trädgården

Nu slår det ut nya trevligheter i trädgården för varje dag som går. Sedan en tid tillbaka blommar den kaukasiska förgätmigejen 'Jack Frost' i blåaste blått på högra sidan av grusterrasseringen ner mot bastustugan. Vackert så det förslår. Men jag älskar de variegerade bladen nästan ännu mer. De lyser upp så himla fint i skuggan 

Purpurapeln 'Royalty' går in på sitt tredje år och verkar ta sig fint i slänten på baksidan. Purpurapel är också en slags prydnadsapel, precis som mitt nya lilla paradisäppelträd i tunnan vid bastustugan. Det är dock ganska stor skillnad på växtsätten. I love them both. Jag är ju överlag väldigt förtjust i rödbladiga växter som kontrast mot en i övrigt väldigt grön omgivning. 

På södersidan kommer det upp tulpaner. De gula är en kvarleva från före min tid, men alla tulpaner är välkomna i min trädgård. Jag plockar in egna tulpanbuketter och njuter av den glada färgen. 

Och tänk, de där bortglömda lökarna som jag hittade i februari och planterade lite på chans i en hink, har tittat upp och börjar slå ut. Det blir inte så många tulpaner som antalet lökar jag satte, men som sagt, alla tulpaner är välkomna i min trädgård. 

Idag regnar det igen, och det känns bra. Finare väder är på ingång i nästa vecka, men om det nu ändå ska regna fram till dess, så kan det ju regna rejält. Nu väntar fyra lediga dagar, och den här gången ska jag nog fokusera på att faktiskt vara ledig. Det blir förhoppningsvis lite vila för både knopp och kropp.

Regn och blomblad

Det har varit en väldigt torr vår i Skåne, men igår regnade det äntligen. 24 millimeter kom det under dagen, och det var tillräckligt för att ge trädgården en rejäl boost. Allting liksom sträcker på sig, och det känns inte lika dammigt längre. Kronblom har gjort sitt jobb i köksträdgården och samlat vatten i sin utsträckta hatt. När jag var nere och besökte honom idag, påpekade han lite småsurt att regnmätaren är helt odiskad sedan förra året. Ja, ja... Det är ju en världslig sak. 

Under päronträdet ser det nästan ut som att det ligger hagelkulor, men det är blomblad som har regnat ner från trädets grenar. Jag har skrivit det förr, men jag skriver det igen: Jag kan inte minnas att det någonsin har varit så många blommor i trädet som i år. Fast nu ligger ju det mesta på marken. 

Skönt med regn, som sagt. Det får ju ganska drastiska konsekvenser när det är torrt för länge, med låga grundvattennivåer och risk för vattenbrist i sommar. Det vill vi ju helst slippa uppleva.

"Blekjorden"

Jag ligger bra till med mitt nyårslöfte om att läsa/lyssna på minst tolv böcker under året. En i månaden ska väl ändå inte vara så svårt att få till, tänker jag. Årets femte bok avslutade jag redan under första maj-helgen: "Blekjorden" av Ulrika Lagerlöf. Det är en direkt fortsättning på "Hjortronmyren", som jag lyssnade på som bok nummer fyra, och man behöver läsa dem i ordning. 

I "Blekjorden" får jag träffa Siv och Eva igen. I Sivs liv har det gått mer än tio år sedan händelserna i förra boken. Det är 1949 och hon återvänder till skogshuggarkojan för att lära upp en ny ung flicka till kokerska. Hon har inte fyllt 30 än, men känner sig redan gammal. Hela hennes liv är uppbyggt kring en illa dold hemlighet från handlingen i förra boken. I nutid har det bara gått ett par månader sedan jag lämnade Eva i den förra boken. Hon återvänder till Djupsele med sin tonårsson Vilgot för att sköta ett ärende kring den bit skog hon själv har fått ärva, och för att gräva vidare i sina egna rötter. De två kvinnornas berättelser vävs samman, samtidigt som var och en får sin egen historia. Berättelsen känns trovärdig, och det beror till stor del på författarens gedigna kunskaper om skog och skogsavverkning, och det faktum att hon har sina egna rötter i den trakt och de människor hon skriver om. 

Som berättelse håller "Blekjorden" ändå inte riktigt samma klass som "Hjortronmyren". Bitvis känns boken rentav som något av en transportsträcka inför den sista delen i trilogin, som kommer ut den 10 juni i år. Men samtidigt är det så himla trevligt att återse de båda huvudpersonerna, som blivit som kära vänner. Även flera av bikaraktärerna är spännande att följa. Jag vill ju veta hur det går för dem, och vad som egentligen hände med Evas pappa/Sivs son, som försvann spårlöst 1977. När jag avslutar boken är många frågor fortfarande obesvarade, så jag kommer alldeles säkert att läsa den tredje boken också.