En sista sommarkaramell

Efter jobbet i fredags hämtade jag upp min sista födelsedagsbukett nere på byns finaste lilla blomsteraffär. Så lyxigt att fortfarande få fira födelsedag nästan två månader efter den riktiga dagen. Den här gången blev det en lite spretigare bukett med mycket grönt och stänk av rosa och vitt. Som en sista sommarkaramell.

Nerine är en väldigt trevlig snittblomma. Det är en lökväxt som är släkt med amaryllis, och som ursprungligen kommer från Sydafrika. Sitt namn har den dock fått från de grekiska havsnymferna nereiderna, som enligt sägnen var 50 stycken till antalet och levde i ett praktfullt palats på havets botten. De symboliserade havets milda och välvilliga sida och var hjälpsamma beskyddare till såväl fiskare som sjömän. En av dem blev mor till hjälten Akilles, och en annan gifte sig med havsguden Poseidon. Tänk, antiken går igen i nästan allt.

Kvistrosen har blommor med tätt packade kronblad. Helt fulländade. Det ser ut som en ros inslagen i en ros. Vad sorten heter vet jag tyvärr inte, men jag hade gärna haft den i min trädgård.  

De gröna fluffiga bollarna är en borstnejlika, som lägligt nog heter 'Green ball'. Jag vet faktiskt inte om jag har sett den sorten tidigare, och jag tänkte definitivt inte att det var en nejlika, men det är det alltså. Tillsammans med de likaledes fluffiga sparrisvipporna som också finns i buketten, blir buketten läckert grön och frodig. 

Julpynt i ett inlägg - en sommarkaramell i ett annat. Det är tvära kast hos Fröken Grön i oktober. 

Sushi och Søstrene Grene

Maken och jag bestämde oss för att sushi i Kristianstad lät som en lagom lång lördagsutflykt. Det var det också. Att Søstrene Grene har en butik i samma hus som sushirestaurangen gjorde ju inte saken sämre. För en prylmaja som mig är det ju rena rama paradiset. Inte för att man behöver handla allt man ser, men för att man vet att man nästan kan det om man vill. Priserna är ju ganska modesta, får man säga. Allt är säkert "Made in China", men det förtar inte nöjet att strosa runt och titta det minsta. Hela upplägget i butiken är extremt aptitligt. Den som jobbar som visual merchandiser där är onekligen duktig på sitt jobb. 

Till min lycka hade julpyntet kommit fram i butiken. Jag hittade några små polkagrisrandiga porslinshängen, som jag tänker kan bli fina i en vas med tallris till jul. Hänget med pärlade bär ska få hänga på någon skåpsdörr, och de två klockorna i flätad rattan blir fina att hänga i något fönster. De sistnämnda är visst redan slut i online-butiken, trots att julkollektionen bara har varit släppt i två dagar. 

Jag brukar inte köpa julkulor med figurmotiv, men vem kan motstå en snigel i granen? OK, jag vet att det heter snäcka när de har skal, men ordet snigel låter roligare.  

Mängden julpynt jag har i lådorna på vinden nu står verkligen inte i paritet med hur mycket plats jag har att pynta på till jul. Har jag för mycket julpynt eller för litet hus? Det är frågan.

Höstfägring utanför glasverandan

Det var onekligen dags för lite höstfägring i krukorna vid glasverandan. Jag köpte ljung på IKEA redan förra helgen, och den stoppade jag ner i urnan som står på en gammal betongpiedestal vid sidan av trappan. Jag vet att folk har delade åsikter om den där "stolpen", men själv tänker jag att det faktiskt kan vara något av mina bästa loppisfynd någonsin. 300 kronor för båda delarna tillsammans. Det får man väl ändå kalla ett kap. Närmare slottsparkkänsla än så kommer vi inte på Solhäll, hihi! Urnan klarar man att lyfta ensam, men piedestalen flyttar man inte på i första taget. 

Efter jobbet idag tittade jag in på byns finaste lilla blomsteraffär och köpte en jättestor kruka med silvertrassel. Den passade helt perfekt i den tomma terracottakrukan, som redan stod på trappan. Det latinska namnet på växten är 'leucophyta brownii' och den härstammar ursprungligen från Australien. Den här sorten brukar hålla sig fin länge under hösten och klarar faktiskt någon minusgrad. Vinterhärdig tror jag dock inte att den är, iallafall inte om den blir kvar utomhus hela vintern. Man kanske kan försöka ha en i växthuset eller i källarfönstret under vintern, eller linda in krukan med juteväv och ställa den intill en husvägg under takutsprång. Fast jag brukar vara slarvig med att komma ihåg sånt där...

Pumporna i terracotta hittade jag i ladan. Ofattbart att jag inte ens behövde leta i röran där inne, men plötsligt händer det. Även de är ett gammalt loppisfynd, och de har stått på verandatrappan i oktober förr om åren också. Jag behöver nog inte säga att vi inte använder den är ingången så ofta. Annars hade det ju blivit svårt att öppna verandadörrarna när man skulle gå in och ut. Ja, svårast ut faktiskt, för dörrarna går ju utåt. 

Om någon undrar över "pinnarna" på verandataket, så är det snörasskydden som skymtar lite grann. Vi är fortfarande i valet och kvalet om de ska få vara kvar där, för verandataket sluttar inte så brant som det stora taket. Utbyggnaden på baksidan (a.k.a. smatten) har ett liknande tak, och där monterade vi aldrig upp några snörasskydd alls. Det funkade bra ändå i vintras. Men på verandan får de sitta kvar en vinter till, så får vi utvärdera till våren om vi tycker att de behövs. Tiden då vi fick köpa nya hängrännor stup i kvarten vill vi trots allt inte ha tillbaka. Ibland får det praktiska och ekonomiska gå före det estetiska, helt enkelt. Det fattar till och med Fröken Grön.

Torsdagsbastu

En regnruskig torsdag som idag kändes det som upplagt för ett bastubad efter jobbet. Maken och jag enades om det redan innan vi körde hemifrån imorse, och när vi kom hem gjorde vi slag i saken på direkten. Det där med bastu är onekligen en otrolig vardagslyx. Fast i vanliga fall bastar vi ju på söndagar, så det kändes extra lyxigt med en torsdagsbastu. 

Jag tillhör kategorin bastubadare som har mössa på mig i bastun. Det låter ju helt galet, men det är faktiskt väldigt skönt. Mitt hår blir alltid så himla varmt i bastun, eftersom den heta luften stiger uppåt, men mössan gör att huvudet värms upp långsammare. Skallen blir inte så överhettad, helt enkelt. Fast någon riktig finsk ullmössa har jag inte, utan en lite tunnare i linfrotté. Jag ser inte klok ut i den, men å andra sidan är man inte så glamourös i bastun överhuvudtaget. Och det är ju det som är hela poängen. 

Vi har en liten bastuande i sten, som ligger på de heta aggregatstenarna och gurglar vatten. En bastuande är ett väsen som enligt gammal folktro anses bo i bastun. Bastuanden vaktar bastun och ser till att den behandlas med respekt. Om man för oväsen eller missköter bastun kan bastuanden bli arg, för bastun är ju mer eller mindre en helig plats. Man ska alltid hälsa på bastuanden när man kommer in och när man går. Och man ska alltid lämna den sista basturundan till bastuanden, innan bastun svalnar. Man behöver bara se till att lämna lite vatten kvar i hinken och stänga dörren ordentligt efter sig när man går. 

Visste ni förresten att Finland har fler bastur än bilar? Kloka människor, de där finländarna. Jag upplevde ett riktigt finskt bastubad under ett besök i Kouvola i Finland en smällkall vinter i slutet av 1990-talet, och det var det varmaste bastubadet jag har varit med om någonsin. Det måste ha varit närmare 100 grader där inne. Jag satt på en av lavarna längst ner närmast dörren, men klarade ändå inte av att stanna kvar mer än en kort stund. Efter det var det inget som helst problem att komma ner i isvaken utanför. Själva brukar vi försöka hålla temperaturen runt 80 grader när vi bastar här hemma, för det hettar ändå till lite extra sen, när man häller vatten på de varma stenarna. Det är så otroligt skönt för både kropp och själ. Det blir alldeles säkert en söndagsbastu också. 

Varde ljus

Hur många olika ljusförråd får man ha, innan folk börjar tro att man är helt galen? Jag inser nämligen att jag har hur många sådana som helst, på alla våningar i huset. Stora plåtburkar fyllda med värmeljus. En trälåda med lyktljus, gravljus och diverse blockljus. Ytterligare en trälåda med doftljus och ännu fler värmeljus. En korg med marschaller och en låda med batteridrivna ljus. Ett gammalt syskrin från min farmor och farfars hus, som är fyllt med kronljus och stundtals även med färgade antikljus. 

I lådan i gröna bordet i hallen förvarar jag smala ljus, julgransljus, diverse tårtljus och tomtebloss. Ja, det finns ju faktiskt ett ljus för varje tillfälle. Och precis som känslan man får av att ha ett välfyllt kylskåp, känns det så lyxigt att unna sig välfyllda ljusförråd. Att få dra ut den där lådan och bara plocka fram vad man behöver. För det går onekligen åt en hel del ljus den här tiden på året. 

Gamla ljusstumpar sparar jag i en egen plåtburk, för dem använder jag som braständare. Sa jag att jag har en ljuslåda i bastustugan också? ☺️

Höstmörker och dokumentärserier

Den här hösten vet jag inte var den har tagit vägen. Det känns smått ofattbart att vi snart redan är en vecka in i oktober. Den här veckan har maken börjat tända utebelysningen när han åker hemifrån på morgnarna, och själv tänder jag smålampor i alla fönster innan klockan ens har hunnit bli 19 om kvällarna. Fast varför är man förvånad. Det är ju så det är att leva här i Sverige. 

Nu väntar ett nytt avsnitt av "Din flock" på SVT. Det är en väldigt intressant dokumentärserie om ensamhet, grupptillhörighet, grupptryck och hierarkier, väldigt pedagogiskt och populärvetenskapligt paketerat av programledaren Anders Hansen. Senare ikväll börjar det en annan dokumentärserie om regissören Staffan Hildebrand, som gjorde mängder av ungdomsfilmer på 80-talet. Vem minns inte filmer som "G" och "Stockholmsnatt". Fast temat för dokumentären är allt annat än nostalgiskt, för den handlar om de övergrepp som regissören utsatte unga pojkar för. Staffan Hildebrand besökte min högstadieskola för att promota "Stockholmsnatt" 1987, och snacket gick redan då. Jag har redan sett första avsnittet på SVT Play, och det är verkligen ingen vidare trevlig historia som nystas upp om en förövare som inte vill kännas vid att han är en förövare. Inte för att han inte har gjort något, utan för att det handlade om "riktig kärlek". Huuu...

Julmust och skumtomtar

Nej då, här skäms vi inte det minsta över att korka upp julmusten och mumsa skumtomtar i början av oktober. Det är minst lika gott nu som i december. Kanske godare faktiskt, för sen hinner man ju tröttna, hihi! Årets variant av de skumma små tomtarna smakar vanilla fudge. Jodå vars. De var inte helt oävna, men inget slår de vanliga rosa nissarna. Sådana har jag dock inte ätit än, men känner jag mig själv är det bara en tidsfråga.

Att sätta fram adventsstakarna före den första adventshelgen kommer absolut inte på fråga här hemma, men att köpa julmust och skumtomtar nästan tre månader före jul har jag inga som helst problem med. Dubbelmoral vill jag inte kalla det, för jag skulle inte drömma om att ha åsikter om hur andra väljer att göra, men nog kan man säga att jag idkar parallellmoral i mitt eget liv. Och vet ni vad, det fungerar hur bra som helst.