"Yesteryear"

Böcker som blir snackisar tar jag mig alltid an med en nypa salt. Då blir man inte besviken, och det händer relativt ofta att man faktiskt blir positivt överraskad. En av de här årets mest omtalade böcker är "Yesteryear" av den amerikanska författaren Caro Claire Burke. Det är en bok som är svår att placera genremässigt. På ett sätt är den populärkulturell, på ett annat sätt en dystopisk skildring över vår samtid, och på ytterligare ett sätt något av en modern skräckhistoria. En sak är iallafall säker. Feelgood är den inte. Snarare feelbad. Huvudperson i boken är Natalie Heller Mills, kristen tradwife och influencer, som plötsligt en dag vaknar upp i den verklighet som nybyggarhustru på 1800-talet hon lajvar och glorifierar i sina välproducerade och hårt redigerade inlägg på Instagram i nutid. Växelvis får läsaren följa Natalie i både nutidsvärlden och dåtidsvärlden. Premissen är kul, men Natalie själv är allt annat än kul. Hon är narcissistisk och fullständigt empatilös, så till den milda grad att hon är oförmögen att älska sina egna barn. Dem har hon snarare skaffat som rekvisita för att kunna måla upp en bild av det perfekta föräldraskapet för sina miljontals följare. 

Det tog ett tag för mig att komma in i den här romanen. Efter den första fjärdedelen var jag nära att ge upp, och hade jag läst den i bokform är jag faktiskt inte säker på att jag hade orkat fortsätta. Men den utmärkta inläsningen av Ella Schartner gjorde att jag successivt drogs in i Natalies nät, och plötsligt var jag fast. Jag kände att jag var tvungen att veta var i allsin dar berättelsen skulle landa. Lite som att bevittna en bilolycka och inte kunna sluta titta. Och nog blir det ett skruvat slut på en skruvad bok. Att sätta ord på läsupplevelsen är svårt. Jag vet inte om "positivt överraskad" är rätt sätt att beskriva känslan, för jag vet fortfarande inte riktigt om jag gillar den här boken. Men den har iallafall inte lämnat mig oberörd. Att möta Natalie Heller Mills var lite som att möta Patrick Bateman i "American Psycho" på 90-talet. Hon har definitivt satt sina spår.

Lagom höstigt pynt

Eftersom jag handlade pumpor i lördags, passade jag på att snygga till lite på utebordet på eftermiddagen samma dag. 'Millon Bells'-petuniorna som stod där tidigare hade gjort sitt, så jag tömde krukan och planterade ljung i den istället. Jag känner att jag inte riktigt är redo för de mer höstfärgade ljungvarianterna än, så den här gulgröna färgen blir en bra övergång mellan årstiderna. 

Pumporna jag köpte har inte heller höstsprakande färger, utan väldigt sobra toner i grönt och vitt. Lite mesigt kanske, men orange känns lite för mycket Halloween för att funka så här tidigt. Det får vänta ett par månader till. 

På andra sidan krukan står betonghuvudet jag köpte hos Lollo i Knislinge tidigare i sommar, i sällskap av två rostfärgade betongpumpor från förrförra årets besök på Bäckaskogs trädgårdsdag. Det blev förresten ingen tur dit för mig igår på grund av ryggont och regn, men jag hoppas att evenemanget går av stapeln nästa år igen, för det är alltid särdeles trevligt. 

Nu blev ju inte direkt några större utsvävningar i pyntväg, men lite lagom höstigt iallafall. Och trevligt att åtminstone ha det lite fint på en plats där vi går förbi flera gånger om dagen, oavsett väder. Nu känner jag mig redo att välkomna september imorgon. 

Lagom stora projekt

Jo tack, idag regnar det äntligen ordentligt. Redan på eftermiddagen stod regnmätaren i köksträdgården på 18 millimeter, och sedan dess har det kommit bra mycket mer. Jag har pysslat med några lagom ansträngande småprojekt inomhus, som att snurra upp nyutväxten på mina porslinsblommor ute i smatten. När jag ändå var i farten passade jag på att torka av alla ytor och grejer där ute. Ett alldeles lagom städprojekt, när man inte vill anstränga ryggen alltför mycket. Ett annat lagom stort projekt var att byta tyg på sitsen på vår sittpall inne hallen. Det tidigare tyget hade blivit ganska smutsigt och solkigt, men det var snart åtgärdat med en grön-vit-rutig stuvbit och en häftpistol. Resultatet fastnade dock inte på bild idag.

Söndagsbastun är avklarad, och kvällsmaten likaså. Imorgon kör vi igång en ny vecka. Den första i september, tänka sig. Inte mig emot. 

Höstmarknad, förtidsröstning och mysväder

Vi har en gråmulen men väldigt kvav lördag i "Glesbygd". Jag började dagen med sovmorgon och kaffe i sängen och fick nästan lite semesterkänsla. Framåt förmiddagen körde jag en sväng till grannbyn ett par kilometer bort, där en av gårdarna hade lite höstmarknad. Jag köpte surdegsbröd, kardemummabullar, prydnadspumpor och solrosor, och på vägen hem plockade jag upp en cyklamen på en av affärerna hemma i byn. Vilket ymnighetsbord det blev, när jag kom hem och dukade upp allt. 

Solrosor gör en ju makalöst glad. Min erfarenhet är att de inte håller jättelänge i vas, men man njuter av varje sekund så länge de varar. Det var länge sedan jag odlade egna solrosor, men nästa sommar ska jag nog göra det. Ett helt fält vore ju trevligt. Jag får väl gräva upp gräsmattan på framsidan, hihi!

Efter lunch gick vi till biblioteket och förtidsröstade. Vi var förberedda på lång kö, för så har det tydligen varit tidigare i veckan, men det var nästan helt tomt när vi kom dit. Det är förvisso lite mer högtidligt att gå och rösta på själva valdagen, men jag tjänstgör själv som röstmottagare i en annan valkrets den dagen, så det är mer praktiskt att ha det avklarat redan nu. 

Nu är det dags att sätta på lite eftermiddagskaffe och hugga in på de där kardemummabullarna, som sprider en makalöst god doft i hela köket. Sen hoppas jag på lite mysväder, så att man kan sitta inne och kura utan dåligt samvete. Jag har redan bespetsat mig på dokumentären "Death of the Pastor's Wife' i tre avsnitt på Netflix. 

Redo för höstigare väder

Dagen har förflutit snabbt. Ja, hela veckan faktiskt. Det blåser som tusan ute, och det har utlovats regn 12 dagar i rad. Och vet ni, jag tycker faktiskt att det ska bli jättemysigt med lite höstigare väder. Hittills har jag inte tänt ett enda värmeljus, men det får det kanske bli ändring på i helgen. Och stearinljus. Jag får ta mig en titt i mina gömmor och börja plocka fram lite stakar och lyktor. Sådana har jag gott om, för det kommer jag hem med från loppisar i tid och otid. Det finns ju så många trevliga varianter, och ett loppisfynd är ju alltid ett loppisfynd. 

Nu är det fredagkväll och jag tittar mest in för att önska trevlig helg till er alla. Hoppas den blir skön. 💚

Överblommat och ofixat

Nu ger jag snart upp mina krukplanterade sommarblommor. Flera av dem börjar bli överblommade och uttorkade, och jag har ingen som helst motivation att hålla på och vattna och plocka vissna blommor mer. Till helgen ska jag nog börja tömma en del krukor i trädgårdstunnan. Det handlar främst om småkrukor med petunior som har gjort sitt. Att plantera i små krukor är ju helt värdelöst i varmt väder, för de torkar ut på ingen tid alls. I synnerhet om man planterar i terracottakrukor, vilket jag har ganska många av. Nästa år ska jag bara plantera i stora krukor, som åtminstone håller fukten aningens lite längre. Tror ni jag kommer ihåg detta goda råd, när trädgårdssäsongen börjar 2027? I don't think so...

Torsdag kväll är alltid extra skön, för på fredagar har jag hemmakontor och kan unna mig att sova lite längre på morgonen. Man behöver ju inte fixa till sig, när man inte ska iväg. Fast imorgon kommer det en snubbe från det kommunala vattenbolaget för att byta ut vattenmätaren i källaren, så då får jag ju iallafall se till att vara uppe. Tänk, när man har hus är det alltid något som ska fixas. 

Som en lös mjölktand

Vilken livslängd har en tvättfatsblandare? Nästan evig, trodde jag. Men det visade sig att jag trodde fel. Svaret i vårt fall är åtta och ett halvt år. Häromdagen fick jag nämligen syn på att blandaren på handfatet i badrummet läckte från roten på pipen, och sekunden senare upptäckte jag att hela pipen satt lös i en enda liten remsa mässing. Som en lös mjölktand sitter fast i en tunn skinnslamsa i munnen på en förstagluttare. Herregud... Hur är det ens möjligt?

Vi hade både kvitto, följesedel och garanti sparade, men konstaterade ganska omgående att garantin hade gått ut redan för ett par år sedan. Jag kontaktade iallafall återförsäljaren, som är ett välkänt företag av byggvårdsvaror i gammal stil, för att kolla om det verkligen är rimligt att en blandare i den prisklassen inte håller längre än så. Både maken och jag har tidigare bott på ställen med betydligt billigare kranar, som har haft flera decennier på nacken och som fortfarande är helt funktionsdugliga. I svaret (som känns väldigt Chat GPT-formulerat) blev jag upplyst om att det som med största sannolikhet har hänt i det här fallet är att vi har använt för starka rengöringsmedel, framförallt syror, som vi inte har sköljt av tillräckligt väl och som har löst upp zinket och gjort mässingen skör och spröd. Precis som om vi har för vana att skura handfatet med WC-rent..

Nåväl, nu har vi iallafall beställt en ny liknande blandare, fast av ett annat företag. Och medan vi väntar på leverans har vi surrat fast den lösa pipen med några rejäla varv gaffatejp. En gammal hederlig lösning som funkar på det mesta. Det gäller bara att komma ihåg att man inte kan spola så hårt, för då får man byta till torra kläder.