Skohylla för 25 kronor

Vi hade ärenden in till Hässleholm i förmiddags, och eftersom vi ändå skulle dit passade vi på att planera in ett stopp på Kronomagasinet. Det är en second hand-butik med både loppisgrejer och antikvititeter, som håller öppet varannan lördag under det varma halvåret. Där finns alltid fina saker att titta på, och familjen som driver det plockar fram nya grejer inför varje öppning. Vi hittade en gammal skohylla i trä, som verkar vara platsbyggd för sitt tidigare utrymme med tanke på att baksidan har en avfasning för att passa in över en hög golvsockel. Den ser ut att ha stått i en gammal skolgymnastiksal eller i ett liknande omklädningsrum. De ville nog bli av med den, för priset var sänkt till 25 kronor, och det kan man ju tycka att den var värd. Först tänkte vi att vi skulle ha den på vinden, men när vi kom hem hamnade den i hallen. Där passar den riktigt bra. 

Hallen står för övrigt också högt upp på önskelistan för framtida renovering. Det är ett rum med sex dörrar (dörren till städskåpet räknat) och är därför ganska begränsat när det gäller möblering. Innerdörren ut till smatten öppnar dessutom inåt, så halva väggen med skohyllan täcks av den när den är öppen. (Vilket den är nästan jämt.) Väggar och tak är otroligt sneda och slitna, och elementet är förmodligen en man-tager-vad-man-haver-lösning, för det är varken rätt dimensionerat eller rätt placerat. Hatthyllan i smide satte vi upp själva som en tillfällig lösning 2008, och sen dess har den hängt där. Det är definitivt dags för ett omtag snart. Fast skohyllan kan säkert ha en framtid även i en renoverad hall på sikt. 

Vet mitt gullris om det är hemma eller borta?

Det fanns en tid då vi hade gullris på en ganska stor yta i trädgården här på Solhäll, men beståndet har minskat ju mer jag har grävt ut och planterat annat. Nu finns det en liten grupp plantor kvar längst ner i trädgården i den delen som fortfarande inte är vidgjord. Och vet ni vad, jag tycker att de är jättefina. Särskilt att plocka in och sätta i stora vaser och urnor inomhus. Jag har faktiskt inte så bråttom att bli av med den. Sedan den 15 maj finns dock kanadensiskt gullris med på listan över invasiva främmande arter i Sverige. Det innebär att man bör undvika att ha den i sin trädgård, eftersom den sprider sig extremt aggressivt och konkurrerar ut inhemska växter. Däremot finns det en inhemsk art som kallas "vanligt gullris", som inte är invasiv. Den gynnar biologisk mångfald och är helt tillåten att ha. Men hur vet man vad som är vad? Det är svårt att se skillnad på arterna, och därför rekommenderar Naturvårdsverket att man gräver upp alla sorters gullris med rötterna och slänger växtavfallet i brännbara sopor, inte i komposten eller i trädgårdstunnan. 

Om man vill veta vilken sort man har i sin trädgård, kan man jämföra så här: 

• Vanligt gullris är 20-80 centimeter och växer som enstaka stänglar, medan den invasiva arten blir 1-2 meter och har ett betydligt buskigare växtsätt.
• På vanligt gullris är blomställningarna smala och upprätta med större och glesare blommor, medan kanadensiskt gullris har blomställningar som är bredare och plymliknande med mängder av små blommor. 
• På vanligt gullris är bladen bredare och mer ovala och stjälkarna är gröna, medan invasivt gullris har smala lansettliknande blad och ofta rödaktiga stjälkar. 
• Vanligt gullris ger intryck av att vara luftigt och elegant, medan kanadensiskt gullris är mer massivt och yvigt. 

Utifrån beskrivningen ovan vill jag dra slutsatsen att det är vanligt gullris som växer i min trädgård. På sikt kommer nog de sista plantorna att grävas bort för att lämna plats för annat, men tills vidare tänker jag låta den hållas. Den är ju fin, som sagt. Jag är faktiskt allmänt fundersam till varför växter klassas som invasiva överhuvudtaget. Är det verkligen meningen att vi ska motarbeta naturens egen dynamik? Naturen har väl ändå inte någon egen uppfattning om vad som är hemma och vad som är borta? Dessutom har ju jordens ekosystem förändrats hela tiden historiskt sett. Med tanke på de extrema väderförändringarna bör vi kanske snarare välkomna tåliga växter som faktiskt överlever. Men vad vet jag. Jag är inte biolog, utan en helt vanlig trädgårdstant. 

Blekinge och hem igen

Igår var jag på en liten roadtrip med min far, som har varit på besök här i "Glesbygd" ett par dagar. Jag körde honom hem, men vi bestämde oss för att göra en del stopp på vägen för att göra bilresan lite roligare. Ett av stoppen blev i Sölvesborg, som är en stad vi båda har passerat hur många gånger som helst genom åren, men aldrig har besökt på riktigt. Med facit i hand känns det himla dumt att vi inte har varit där tidigare, för det visade sig vara en jättefin liten stad med charmiga gamla hus och ett mysigt litet centrum. Så småningom anlände vi till Karlskrona, där jag tillbringade natten. Min mor och jag hann med en liten kvällspromenad nere på Kungsbron, och jag fotograferade min absoluta favoritvy för hundraelfte gången: Stumholmen med den gamla fyren Karlskrona nedre. Jag tröttnar aldrig på den här silhuetten. 

Ikväll sover jag i min egen säng på Solhäll igen. Min näst sista semestervecka går mot sitt slut, men jag känner ingen ångest över det. Jag tar dagarna som är kvar som de kommer. 

Rosen 'Rosenholm'

Den allra friskaste och mest växtstarka rosen i trädgården här på Solhäll är utan tvekan klätterrosen 'Rosenholm'. Den planterade jag för 12 år sedan, innan portalen och bastustugan ens fanns. Till att börja med växte den på ett klätterstöd i smide, men när portalen kom på plats 2018, så ledde jag upp några grenar av rosen på den, så nu växer den både på ställningen och på portalen. Det ser nästan ut som två olika plantor som växter bredvid varandra, men det är alltså en enda. Som kompis till höger på portalen har den 'Bonica', som också är en väldigt frisk och lätthanterlig ros. De två sorterna blommar nästan samtidigt, men 'Rosenholms' blomning brukar komma igång något senare.

'Rosenholm' har ljuvliga blommor, som liksom växer i rosa klasar. På avstånd ser grenarna ut som ett rosa fyrverkeri. Underbart!

I övrigt är det många rosor i trädgården som är ganska trista just nu, och det beror naturligtvis på den långa torkan. Rosor vill ju ha vatten, och det har de inte direkt blivit bortskämda med under juli månad. Att spontanköpa rosor som är vackra på plantskolan är inte alltid den smartaste lösningen. Delikata primadonnor fungerar helt enkelt inte i den här trädgården. Från och med nu ska jag bara satsa på robusta sorter, som levererar utan fjäsk.

Äntligen regn!

Ja, jag tjatar vidare om min eviga regnlängtan, men vädergudarna hör faktiskt bön. Idag har det äntligen regnat, och det nästan hela dagen. Inte några skyfall, utan ett sådant där lagom regn över tid som jorden hinner absorbera. Tack och lov, säger både jag och min trädgård. Allt som såg visset ut igår har liksom sträckt upp sig under dagen. Själv har jag haft både strumpor och långbyxor för första gången sen jag minns inte när. Det har varit riktigt skönt med en paus från värmeböljan. 

Det ser dock ut att bli fint väder igen redan imorgon. Varannan-dag-väder känns som en bra deal just nu. Eller varför inte regn om nätterna och solsken om dagarna? Vilken dans ska man dansa för att få det?

Fat och hjärta

Vi besökte Degeberga antik- och samlarmarknad idag. Det har blivit något av en sommartradition att åka dit, för det är så himla kul att gå runt där och titta på alla grejer. Roligt är det också att smyglyssna på alla samtal vid de olika stånden och se vad folk köper. Jag hittade ett fint litet porslinsfat för 80 kronor. Det är danskt och har en kungsängslilja som motiv, vilket är kul eftersom jag är född i Uppland. Jag har aldrig sett det här porslinet tidigare, men googlar serien och hittar att den heter 'Aluminia' och är designad av Nils Thorsson Vibeæg för Royal Copenhagen. Så nu vet vi det. Jag ska ha det på mitt nattduksbord och lägga smycken och småsaker i det. 

Guldhjärtat på bilden är nytt för i sommar. Det är en berlock som heter 'Pure Heart' och kommer från Carolas samarbete med Guldfynd. Mina föräldrar hade nämligen turen att vinna två presentkort på Guldfynd på Postkodlotteriet, som de var snälla och gav bort till sin bortskämda dotter. Det är jättefint med ett lite större hjärta i halsgropen. 

Något regn att tala om har vi inte fått idag heller. När vi körde söderut på förmiddagen kom det åtta stänk på bilrutan, men mer än så blev det inte. Ikväll har jag frångått min egen trädgårdsregel om att etablerade buskar och rabatter måste klara sig på egen hand och stödvattnat både här och där. Det är mycket som börjar vissna ner helt nu, och i blåsten far det runt gula löv som om det redan vore höst. Jorden var så torr att jag fick använda den allra hårdaste strålen för att "massera" ner vattnet under jordytan. Det börjar nästan kännas lite grann som sommaren 2018...

Var är regnet?

"Nu blir det nog regn." Den repliken har jag yttrat flera gånger idag, pekandes på svarta moln på himlen. Men det kommer inget regn. Jag har fröjdat mig åt dagens väderprognos hela veckan och känner mig bitterligen snuvad på konfekten. I ett reprisavsnitt av David Batras dokumentärserie om extremväder häromdagen besökte han en rainmaker i Uganda. Finns det någon sådan i nordöstra Skåne, tro? 

Jag får väl utföra en egen liten regndans bakom någon buske och se vad som händer. Fast med tanke på att Batra och hela TV-teamet fick fly hals över huvud, eftersom byborna var upprörda över att det hade utförts svart magi, är det kanske inte någon bra lösning. Det vore ju tråkigt om man inte kunde bo kvar här hemma i byn. Väderprognosen utlovar trots allt chans till regn imorgon också. Man kanske ska sätta sin tillit till meteorologerna, ändå.