"Hjortronmyren"

På en bilresa tur och retur till Karlskrona i lördags, en heldag i trädgården i söndags och ett par timmars storstädning i måndags kväll fick jag ihop 11 timmar och 33 minuters lyssning på BookBeat. Det var exakt vad som krävdes för att avsluta romanen "Hjortronmyren" av Ulrika Lagerlöf, och det var väl investerad tid kan jag lova. Jag hade nästan inte hunnit passera 50-skyltarna ut ur byn i lördags morse förrän jag var helt inne i handlingen, och sen kunde jag inte sluta lyssna. 

Boken har två parallella handlingar i två olika tider och med två olika kvinnor i fokus. Platsen är dock densamma: Ett mindre samhälle i Västerbotten och skogarna däromkring. I smällkall vinter 1938 tvingas 17-åriga Siv ta jobb som kocka i en skogshuggarkoja, där hon delar några få kvadratmeter tillsammans med tio hårt arbetande timmerkarlar. I smällkall vinter 2022 blir Eva utsänd till samma lilla samhälle av skogsbolaget hon arbetar för, med uppdrag att försöka dämpa protesterna mot en närstående skogsavverkning. Under berättelsens gång vävs händelser i dåtid samman med händelser i nutid, och bandet mellan Siv och Eva blir allt tydligare. Det blir en berättelse om historia, familjeband, kärlek, konflikter och frigörelse. Och skog. 

Jag tyckte mycket om den här boken. Personporträtten är jättefina, och efter ett tag kändes det nästan som att läsa om människor jag redan kände. Mest tyckte jag om kapitlen som handlar om Siv. Dessutom lärde jag mig mycket om både skogsbruk och samernas och nybyggarnas historia. Författaren har själv anknytning till både Västerbotten och erfarenhet av anställning inom skogsbranschen, och det förstärker berättelsens trovärdighet att hon är kunnig om både det ena och det andra. "Hjortronmyren" är den första delen i en romanserie, och det känns fint att jag ska få träffa Siv och Eva igen i nästa bok. För den måste jag helt klart läsa. Och till sommaren kommer del 3. Så fint!

Oj, jag köpte visst ett bord

Jag älskar att scrolla runt på Marketplace. Det är lite av en sport att hålla sig up-to-date med utbudet, för man vet aldrig när de riktiga guldkornen dyker upp. Jag tittar ofta runt ganska planlöst, men har också en del sökord som jag spanar lite extra efter. Ofta är det trädgårdsrelaterade sökningar jag gör, men fina gamla möbler är också alltid av intresse. Nackdelen är att man får bestämma sig snabbt om man vill ha något, för de kul grejerna försvinner annars snabbare än snabbt. Det blir lite som att köpa grisen i säcken, för det finns oftast inte möjlighet att titta på grejerna innan man köper dem, men det är ju en chansning man får vara beredd på att ta. Det är inte ofta jag faktiskt slår till och köper något, men plötsligt satt jag här och hade köpt ett gammalt bord nästan sex mil hemifrån. Det var kanske inte så himla genomtänkt, men det blev ändå en kul liten roadtrip för maken och mig efter jobbet idag. Och jag fick träna på att köra med släp, hihi!

Jag har fortfarande inte bestämt mig för om det faktiskt var en gris jag köpte, men nog har bordet potential. Det är 220 centimeter långt och har stått i ett kök på en skånsk lantgård en gång i tiden, men någon gång på senare tid har någon vitoljat det och stadgat upp det. Renoveringen är lite halvklumpigt gjord, och med facit i hand är jag inte överdrivet förtjust i det vitoljade, iallafall inte på underredet. Men benen är fina och bordsskivan är ljuvlig, och jag är ju Kajsa Kavat och tänker att jag kan fixa till det mesta. Kanske kan det bli matbord i gröna rummet, om jag renoverar upp det. Eller pysselbord uppe på vår nyrenoverade vind. Jag ska nog suga lite på karamellen innan jag bestämmer mig. 

Städryck

Min körövning blev inställd ikväll, och maken var iväg på kvällsmöte, så jag fick ett ryck och städade hela huset. Jag längtade efter dammfria fönsterbrädor och doften av såpaskurat trägolv, och nu har jag det. Dessutom kunde jag fortsätta lyssna på "Hjortronmyren" i mina hörlurar, samtidigt som jag fejade och grejade. 

Det där med skönlitteratur via öronen är helt klart ett vinnande koncept, för nu finns det inga sysslor som känns det minsta tråkiga. Det är snarare så att man längtar efter att storstäda, hihi!

Murgröna och silvergrön funkia

När jag körde hem igår, stannade jag till på Ekohallen i Fjälkinge. Det är alltid kul att gå runt där och titta, och jag passade på att bunkra schampoo, tvål och andra hygienartiklar. Godisavdelningen har det största och bästa utbudet jag någonsin har sett, men min mage protesterar tyvärr mot alla typer av snask för tillfället, så jag köpte ingenting där. De hade öppnat utomhusavdelningen för säsongen, och där fanns det ganska mycket trevligt att titta på i trädgårdsväg till hyfsat bra priser. Jag hittade två stora fina funkior i den där härligt silvergröna färgen som "poppar" så fint i en grön plantering. Jag älskar funkia och har det på flera ställen i trädgården. Hade det funnits fler hade jag köpt det, men nu fanns det bara två kvar.  

Det fanns också perenn murgröna för en rimlig peng, så jag passade på att köpa ett helt flak. Det har jag nämligen användning för som marktäckare på hur många ställen som helst i trädgården, och jag köper det alltid när prislappen per planta börjar på en tvåa. Med tanke på att vi fortfarande hade frostnätter så sent som i onsdags, kanske det egentligen är aningens lite för tidigt att plantera perenner "in the green", fast jag chansade lite och planterade allt idag. Det behövdes lite mer utfyllnad i min senaste plantering, som kom till förra sommaren när jag rundade av grässvålen och terrasserade upp i hörnet nedanför uteplatsen.

Sedan tidigare består planteringen av en hängsälg, två vitblommiga rhododendron, två olika hortensior, en rödbladig spirea av sorten 'Diablo', ett litet buxbomklot, ormbunkar, hostor och julrosor. De tidigare hostorna har knappt börjat titta upp än, och inte ormbunkarna heller, men de är nog snart på gång. På tal om buxbom, ser ni hur stor buxbomen i bakgrunden är på bilden här ovanför? Den är hög som ett träd. Vi har en till sådan buske i hörnet ut mot gatan. Jag tänker att de måste vara gamla som tusan, för grenverket är helt muterat invändigt. De är bortom formklippningsmöjliga, om man säger så. 

Rishögen i bakgrunden på bilden här ovanför är resterna av det gamla plommonträdet, som knäcktes i en storm redan före jul. Stammen knäcktes nästan ända uppe där trädkronan började, och en rejält hög del av stammen står kvar. Det ska den nog få fortsätta göra, eftersom den agerar klätterstöd för en frodig och växtkraftig murgröna. Kronan har fått ligga kvar på marken över vintern, men idag klippte jag ner den till en mer lätthanterlig hög. Det var inte så svårt, för grenarna var rejält murkna. 

Det blev några riktigt sköna timmar i trädgården, även om vädret var lite sämre idag. Jag älskar att jag har lärt mig använda BookBeat, för nu kunde jag lyssna vidare på "Hjortronmyren" av Ulrika Lagerlöf, som jag började lyssna på i bilen till och från Karlskrona igår. Det är en underbar bok. Jag får återkomma med en utförligare recension, när jag har lyssnat klart. 

Hej igen, Karlskrona!

Jag har varit i Karlskrona över dagen för att hälsa på mina föräldrar. Det var glädjande att se att våren hade kommit dit också, fast det var ändå lite småkallt i luften. Efter lunch tog min far och jag en liten promenad längs kajen för att titta på en festligt gul ubåt, som ligger förtöjd vid piren på Kungsbron. Jag inte kunde låta bli att gnola lite i smyg på "Yellow submarine". Det här är inte en militär ubåt från marinen, utan en privatägd ubåt som ägs av ett företag som jobbar med undervattensteknik och professionellt dykeri. Den lär ha plats för tre passagerare, men usch så klaustrofobiskt att sitta i en sådan...

Nere vid Kungsbron ligger också länsresidenset, som utan tvekan är Karlskronas vackraste byggnad. Enligt Länsstyrelsens hemsida är det Sveriges yngsta residens, men det är ändå 115 år gammalt. Här bor Ulrika Messing, som är landshövding i Blekinge. Jag vill också bli landshövding, om man får bo så här fint. Nästa helg kan man boka in sig på en guidad visning, om man vill se hur det ser ut på insidan. Ett tips för er som är i krokarna då. 

Innanför de rosa murarna till höger på bilden här ovanför ligger det en vacker liten trädgård i 1700-talsstil. Där inne var vårblomningen i full gång, och jag passade på att smygfotografera lite genom grindarna. 

Sen gick vi upp till Amiralitetskyrkan, som ligger alldeles utanför örlogsbasen. Där står den berömda fattigbössan som kallas gubben Rosenbom. "Ödmjukast jag er ber, fast rösten är nog matt. Kom lägg en penning ner, men lyften uppå min hatt. Säll är den som låter sig wårda om de fattiga", står det på hans skylt. Han tog tyvärr inte swish, men min far skakade fram ett par mynt ur jackfickan, som vi stoppade i sparbössehålet under hatten. Originalgubben är närmare 300 år gammal och står placerad i skydd för väder och vind inne i kyrkfarstun sedan 1956, då en nysnidad dubbelgångare kom på plats. 

Gubben Rosenbom lär för övrigt ha funnits på riktigt. Den verkliga personen hette Mats Hindiksson Rosenbom, och var bland de första människorna som bosatte sig i den helt nya staden Karlskrona i slutet på 1600-talet. Historien om honom är ganska sorglig, för han frös ihjäl här utanför kyrkan i samband med att han var ute och tiggde allmosor på nyårsafton 1717. Sorgeliga saker hända...

En ljuvlig vårdag

Väderprognosen var rätt. Vi har haft en ljuvlig vårdag i "Glesbygd" med över 17 grader och strålande sol. Jag kände mig lite som en kalv på grönbete och såg till att få tre timmars trädgårdstid på eftermiddagen. Det var alldeles, alldeles ljuvligt. Jag började med att räfsa fram det blommande ormögat runt päronträdet, som gömde sig under ett rejält lager löv. Det är helt galet vad den sprider sig från år till år, men jag låter den hållas, iallafall så här på våren.

Jag hade låtit pionerna stå oklippta över vintern, men nu börjar de vakna till liv, så det var läge att klippa bort det vissna. De flesta har bara precis börjat kika upp från jorden, men den vid päronträdet har redan kommit jättelångt. 

Jag är så glad för de fina pionstöden, som jag har köpt på mig då och då under se sista åren. Nu har jag sex stycken; tre på varje sida av ingången till uteplatsen.  

Jag krattade upp löv runt uteplatsen och klippte ner perenner i "boomerangrabatten" vid sidan av uteplatsen. Där har det inte kommit upp så mycket än, men bara värmen kommer brukar det gå ganska fort för perennerna att komma upp. Jag kunde konstatera att min solcellsdrivna fontänpump verkar ha gett upp. Den blir kvar ute varje vinter, så det är ett rent under att den har klarat sig så länge. Jag köpte den för 249 kronor år 2016, så man får ändå säga att jag fick valuta för pengarna. Men i år verkar jag alltså behöva införskaffa en ny. 

Åh, dagar som dessa. Det är på grund av dem man står ut med den svenska vintern. Undra om man hade haft vett nog att njuta lika mycket, om det var så här året runt. Jag tror faktiskt inte det. 

Pallkragar och scilla

På innergården bakom mitt jobb ligger det en liten återbruksbutik, som drivs som ett LSS-projekt i min jobbkommun. Det händer någon gång då och då att jag och mina kollegor kikar in där på kafferasten, och idag tog vi den 50 meter långa promenaden över gården bort dit. Det var faktiskt första gången i år. Och tur var väl det, för där hittade vi pallkragar för 75 kronor styck. Precis vad jag behövde. Det fanns bara fem, så jag och en av kollegorna delade upp dem mellan oss. Två hamnade i min skåpbil och fick åka med hem. Någon dag framöver ska jag måla dem med falu rödfärg och se över vilka pallkragar i köksträdgården som behöver ersättas. 

Nu blommar scillan för fullt i buskaget mellan oss och grannen i söder. Det är alldeles knallblått där inne mellan stammar, grenar och torkade löv. Ljuvligt så det förslår. Och det bästa är att de blir fler och fler för varje år som går. Enligt SLU är den "potentiellt invasiv", men min trädgård får den gärna invadera alla dagar i veckan. 

Imorgon väntas årets hittills varmaste dag, och det låter ju absolut som en dröm. Jag ska lägga i en extra hög växel på hemmakontoret och försöka flexa ut ett par timmar på eftermiddagen, så att jag hinner vara ute lite. Det är bäst man passar på, för det verkar som om det fina vädret bara är på tillfälligt besök den här gången. Underbart är som bekant kort.