Trettondagen

Det är bara någon vecka sedan maken och jag pratade om att det är 25 år sedan vi träffades i år. I början av september, närmare bestämt. Att vi har 13-årig bröllopsdag idag hade vi däremot helt glömt bort. Och då satt vi ändå med våra kalendrar och stämde av veckan så sent som igår. Snurrigt värre. Inte för att vi brukar fira så himla storslaget, men lite extra god mat på kvällen brukar det ändå kunna bli. I år var det svärmor som upplyste oss om att det är vår bröllopsdag. Maken, som läste mailet först, hann svänga inom byns finaste lilla blomsteraffär och fick med sig en ljuvlig bukett hem. Själv svängde jag ihop en utsökt bröllopsdagsmiddag bestående av wienerkorv och potatismos, så till slut blev det ju riktigt festligt ändå.

Tretton är onekligen ett magiskt nummer i mitt liv på många sätt. Jag är född den trettonde, och jag gifte mig den trettonde år tjugohundratretton. Vilket turnummer! Och idag är det alltså trettonårig bröllopsdag. Trettondagen fick plötsligt en helt ny innebörd. 💚

Prydnadsapel och biltvätt

Igår körde jag en sväng till Solhaga Garden i Kristianstad för att se om jag kunde hitta ett litet prydnadsträd att sätta i tunnan på innergården vid bastustugan. Tidigare hade vi en hängsälg där, men i somras planterade jag om det i den nya rabatten bakom uteplatsen. Då hade det överlevt i tunnan i bra många år, och jag tänkte att det nog var dags att plantera ut det i riktig jord. På Solhaga fanns det mycket att välja på, men jag förälskade mig ganska omgående i en liten prydnadsapel med mörkt bladverk. Sorten heter 'Royal Beauty', och precis som hängsälgen har den vackert hängande grenar. Eftersom den gillar att stå i full sol flyttade jag tunnan till en plats med sol hela dagarna. 

Prydnadsapel går även under namnet paradisäpple. Från sensommaren och långt in på vintern sitter små mörkröda frukter kvar på grenverket, som små miniäpplen. En bonus att plocka till advent och dekorera med inomhus. Men nu väntar jag mest på att de mörkt ceriseröda blommorna ska slå ut. 

Om någon undrar vad "Glada Hjulet" på skylten står för, så är det makens smeknamn på bastustugan. Namnet kommer från värdshuset i det första äventyret till rollspelet "Drakar och demoner", som kom ut på svenska 1982. Innan vi renoverade på vinden, så hade maken ett helt rollspelsmuseum där uppe. Vi är lite nördiga på Solhäll, hihi! Fast med lite olika inriktningar. 

Tillbaka till min lilla prydnadsapel. Jag har googlat och tagit reda på att man verkligen kan odla den i tunna, men jag tänker nog ändå att den ska få lite friare spelrum någonstans i trädgården i sommar. Vi har ju planer för att göra iordning den sista delen av moraset, som ligger snett bakom bastustugan allra längst ner i trädgården. Där är det soligt större delen av dagen, så där kan den nog trivas bra. Vi får se om prydnadsapeln hamnar där eller någon annanstans.  

Idag har jag för övrigt varit ute och grejat i nästan sex timmar. Jag har bland annat handtvättat skåpbilen, som var grön av alger på sidorna och hade börjat få mossliknande tillväxt på taket. Jag älskar ju mossa, men till och med jag fattar att det inte är så bra på en bil... Nu är den både ren och blank och fin, och imorgon ska den både få sommardäck och service. Så nu bestämmer vi att det inte blir minusgrader mer i vår. 

Nya dahlior

Med tanke på att jag köpte ganska många nya dahliasorter förra året, så behöver jag ju egentligen inte några nya. Men att åka på dahliamarknad utan att köpa något är lite som att åka och "bara titta" på hundvalpar. Dömt att misslyckas, med andra ord. Fast jag kontrollerade mig iallafall så gott det gick och köpte bara fyra nya sorter. Förra året höll jag mig till en ganska pastellig färgskala, så jag tänkte att det vore bra att komplettera med lite karamelligare färger. Som 'Chick a dee', som blommar i två olika nyanser. (En chickadee är för övrigt en mesfågel som bor i Nordamerika. Så nu vet ni det.)

Knalliga 'Caitlyn's Joy' skiftar i alla möjliga färger, både persika, lax, orange och rosa. Rena vitamininjektionen. 

'Jowey Paula' är en belgisk dahlia i aprikosrosa. Den engelska beskrivningen av färgen är cantaloupe-melon-coloured, och det låter ju nästan ännu mer spännande. 

Jag slog även till på 'Natal', som jag tror blir fin som komplementfärg i buketter. Den är sobert mörkröd.

Jag har redan jordslagit knölarna i vanliga genomskinliga plastpåsar och ställt ut dem på verandan. Imorgon ska jag nog ta mig en titt på mina övervintrade knölar också, för det har jag inte gjort än. Jag kanske borde ha köpt ännu fler knölar på marknaden idag... 

Lövsäckar och lördagstips

Idag körde jag hemmakontor till halv tre. Då kom maken hem, och vi passade på att köra sjuhundrafemtioelva lövsäckar till återvinningscentralen. Vi var båda mäkta imponerade över att det gick in så många i skåpbilen. Den är verkligen fantastisk. Lite grann som Mary Poppins handväska, som rymmer hur mycket som helst. 

Imorgon har jag och några kollegor planerat in ett besök hos förträffliga floristfröken F, som har dahliamarknad hemma på sin gård. Det finns mer än 70 olika dahliasorter att välja mellan, plus en hel del andra trevligheter, så det vill man verkligen inte missa. Åk dit ni med, vetja'!

Ikväll tittar jag som vanligt på "Shetland", som slutar vid 22:00. En lagom sen fredagkväll för en sömntuta som undertecknad. Det har bara varit en fyradagars arbetsvecka, men jag är definitivt redo för lite ledighet igen. 

Ogrönt

Det är fortfarande väldigt "ogrönt" ute. Inte tillstymmelsen till lövutsprickning på träd och buskar, utan bara kala bruna grenar. Jag googlar dagens datum på min egen blogg och ser på bilderna att det faktiskt inte var så himla mycket grönare då. Ändå känns den här våren så ovanligt trögstartad. Vi har fortfarande 2-3 minusgrader på morgnarna, och jag har inte ens bytt till sommardäck på bilen. Å andra sidan vet man hur det brukar vara. När den första riktiga vårvärmen väl slår till, säger det bara pang, och sen hinner man nästan inte med att njuta av allt det vackra. Men nog längtar man nu. 

När jag städade i köksträdgården i söndags, krattade jag fram krukor med lökar i från en lövhög. Jag minns inte alls vad det är för lökar, men de spirar faktiskt, så jag ställde upp krukorna på ett bord och väntar nu med spänning på vad det ska bli. Den som spar hon har. (Läs: Den som är slarvig har tur ibland.)

En fin ros i köket

Små krukrosor som man köper i dagligvaruaffären brukar inte bli särskilt långlivade här hemma. Jag betraktar dem nog mest som snittblommor med lite extra lång livslängd. Men nu har jag en ros som jag har lyckats hålla vid liv ända sedan strax efter nyår, när jag slängde ut julen och fyllde huset med nya gröna växter. Först hade jag den i en kruka på köksbordet, men sen planterade jag om den i ny jord i en gammal lerkanna och ställde den i köksfönstret, och nu tackar den mig genom att blomma om. Så trevligt!

För övrigt känner jag hur det börjar suga i shoppa-blommor-till-trädgården-tarmen, men med tanke på att det var -2,7 grader imorse så inser jag att jag nog får lägga band på mig ett tag till. Men längta kan man ju. Och jag har ju iallafall en fin ros i köket att njuta av. 

'Mollie Rilstone'

När jag städade i källaren i julas, så hittade jag en hel kasse full med tomma toapappersrullar. Dem sparade jag redan till förra trädgårdssäsongen för att så luktärter i, men då blev det aldrig av. Jag köpte färdiga plantor istället, när förträffliga floristfröken F från byns finaste lilla blomsteraffär hade dahliamarknad hemma på sin gård. Men i år köpte jag en påse egna luktärtsfrön, och för ett par veckor sedan skred jag till verket och sådde dem enligt beskrivningen på påsen. Jag ställde sådderna varmt och ljust, och sen dröjde det inte länge förrän det började gro. Nu har jag ställt upp mina små plantor framför fönstret på södersidan av vinden. Där det är lite svalare, för det finns inget element på den sidan, men snart ska jag nog flytta ut dem i växthuset. Luktärtsplantor klarar någon minusgrad, så det borde gå bra. 

Sorten heter 'Mollie Rilestone', och när jag googlar den ser blommorna väldigt olika ut på bilder från olika fröföretag. På vissa ställen är den mer vit och mindre rosa, men bilden på mitt fröpaket visar blommor som är mer rosa än vita. Vi får väl se hur de ser ut i verkligheten, när de väl behagar blomma. 

Jag frågade min kompis Copilot vem Mollie Rilestone var och fick som svar att det var det namn som växtförädlaren Pip Tremewan i Cornwall gav åt sin luktärtssort från 1993. Det finns visst ingen dokumenterad person kopplad till sorten. Namnet har förmodligen en privat referens, eller så är det helt fiktivt. Jag blev också upplyst om att namnet på min fröpåse med största sannolikhet är felstavat, för stavningen ska egentligen vara 'Rilstone'. Så nu vet ni det, Weibulls. 😉