Var börjar glesbygden?

Jag kallar byn där vi bor för "Glesbygd" här på bloggen. Men var börjar egentligen glesbygden? Och bor vi ens i en by? Det där är frågor som maken och jag roar oss med att diskutera ibland. Enligt mig, som tillbringade de första 40 åren av mitt liv som stadsbo, bor vi definitivt på landet. Fast enligt maken, och Statistiska Centralbyrån med för den delen, bor vi i en tätort. Gränsen för vad som är en tätort går nämligen vid 200 invånare som bor där det är högst 200 meter mellan husen, och om vi ska utgå från den definitionen så har jag ju fel. Fast i realiteten är det nog mer en känsla än en exakt gräns som fäller avgörandet. Vi behöver faktiskt inte ta oss speciellt långt utanför grindstolparna för att befinna oss mitt ute i skogen eller omgivna av betande kor, ängar och åkermark. Till närmsta järnvägsstation är det två mil, och till närmsta stormarknad är det närmare två och en halv mil. Man kan förvisso åka med regiontrafik hit, men utan egen bil är man ändå ganska strandad. 

Att vi hamnade just här är både lite av en slump och en kompromiss. Medan vi fortfarande bodde kvar i "Storstad" letade vi efter ett hus som vi kunde ha som helg- och feriehus större delen av året. Hade maken fått välja, hade vi köpt ett ensligt hus långt ut i skogen, men för mig var det här alldeles tillräckligt lantligt. Frågar ni mig, så bor vi alltså i ett hus i "Glesbygd", och frågar ni maken, så bor vi i en tätort. Fast oavsett vad definitionen är, så blev det ju ganska bra. 

Höst på södersidan

Jag är fortfarande lika begeistrad över utsikten från vindsfönstret på södersidan. Tänk att jag aldrig riktigt fattade vilken ypperlig överblick man får över delar av trädgården härifrån, förrän vi renoverade på vinden och fick ett öppningsbart fönster på plats. Tidigare var golvytan dessutom belamrad med lådor och gamla möbler, så man kom aldrig riktigt hela vägen fram till fönstret. När man står där uppe och tittar ut, känns det som att vi bor i världens högsta hus, men det beror mer på att huset ligger i en terrasserad backe. Framsidan av huset ligger i markplan, medan det är flera meter ner till marken på södersidan och baksidan. 

Jag kan inte minnas att snöbollsbusken har haft så röda blad på hösten som den har i år. Den bjuder verkligen på ett sprakande färgfyrverkeri, som till och med konkurrerar ut bladverket på den röda japanska lönnen bredvid. Jag lämnar allt som det är i rabatterna och klipper inte ner någonting på hösten. Vissna pionblad bidrar också med färg. 

På uteplatsen står jätteverbenan kvar och är ståtligare än någonsin. Tacksammare sommarblomma får man leta efter. Den blommar konstant hela sommaren, och den blommar konstant långt in på hösten, tills frosten kommer och tar den. Vill man övervintra den får man ställa den frostfritt, men har man tur frösår den sig och kommer med nya plantor, även om man lämnar den kvar utomhus. 

Jag har en del dahliaknölar att ta upp, och jag skulle vilja hinna plantera lite tulpanlökar innan vintern, men i övrigt får trädgården vara som den är. Tack för säsongen 2026, kära trädgård. Nu får du vila och vara ifred. 💚

Måndag igen

Hej och hå, så var det måndag igen. Visst känns det som om varannan dag är måndag nuförtiden? Som om veckan består av måndagar och fredagar och ingenting däremellan. Arbetsveckorna går fort, men det gör helgerna också. Man går och lägger sig på måndagkväll och vaknar på fredag morgon, och när man lägger sig på fredagkvällen vaknar man på måndag morgon. Lite som i filmen "Groundhog Day", fast dubbelt upp. 

Var femte måndag är lite extra intensiv, för då har vi nya kursstarter på mitt jobb. Idag var det en sådan dag. Då hinner man inte känna efter så mycket. Man bara tutar och kör. Fast det gör ju inte så mycket, för nu är det ju snart fredag igen. Ja, nästan iallafall.

En sista sommarkaramell

Efter jobbet i fredags hämtade jag upp min sista födelsedagsbukett nere på byns finaste lilla blomsteraffär. Så lyxigt att fortfarande få fira födelsedag nästan två månader efter den riktiga dagen. Den här gången blev det en lite spretigare bukett med mycket grönt och stänk av rosa och vitt. Som en sista sommarkaramell.

Nerine är en väldigt trevlig snittblomma. Det är en lökväxt som är släkt med amaryllis, och som ursprungligen kommer från Sydafrika. Sitt namn har den dock fått från de grekiska havsnymferna nereiderna, som enligt sägnen var 50 stycken till antalet och levde i ett praktfullt palats på havets botten. De symboliserade havets milda och välvilliga sida och var hjälpsamma beskyddare till såväl fiskare som sjömän. En av dem blev mor till hjälten Akilles, och en annan gifte sig med havsguden Poseidon. Tänk, antiken går igen i nästan allt.

Kvistrosen har blommor med tätt packade kronblad. Helt fulländade. Det ser ut som en ros inslagen i en ros. Vad sorten heter vet jag tyvärr inte, men jag hade gärna haft den i min trädgård.  

De gröna fluffiga bollarna är en borstnejlika, som lägligt nog heter 'Green ball'. Jag vet faktiskt inte om jag har sett den sorten tidigare, och jag tänkte definitivt inte att det var en nejlika, men det är det alltså. Tillsammans med de likaledes fluffiga sparrisvipporna som också finns i buketten, blir buketten läckert grön och frodig. 

Julpynt i ett inlägg - en sommarkaramell i ett annat. Det är tvära kast hos Fröken Grön i oktober. 

Sushi och Søstrene Grene

Maken och jag bestämde oss för att sushi i Kristianstad lät som en lagom lång lördagsutflykt. Det var det också. Att Søstrene Grene har en butik i samma hus som sushirestaurangen gjorde ju inte saken sämre. För en prylmaja som mig är det ju rena rama paradiset. Inte för att man behöver handla allt man ser, men för att man vet att man nästan kan det om man vill. Priserna är ju ganska modesta, får man säga. Allt är säkert "Made in China", men det förtar inte nöjet att strosa runt och titta det minsta. Hela upplägget i butiken är extremt aptitligt. Den som jobbar som visual merchandiser där är onekligen duktig på sitt jobb. 

Till min lycka hade julpyntet kommit fram i butiken. Jag hittade några små polkagrisrandiga porslinshängen, som jag tänker kan bli fina i en vas med tallris till jul. Hänget med pärlade bär ska få hänga på någon skåpsdörr, och de två klockorna i flätad rattan blir fina att hänga i något fönster. De sistnämnda är visst redan slut i online-butiken, trots att julkollektionen bara har varit släppt i två dagar. 

Jag brukar inte köpa julkulor med figurmotiv, men vem kan motstå en snigel i granen? OK, jag vet att det heter snäcka när de har skal, men ordet snigel låter roligare.  

Mängden julpynt jag har i lådorna på vinden nu står verkligen inte i paritet med hur mycket plats jag har att pynta på till jul. Har jag för mycket julpynt eller för litet hus? Det är frågan.

Höstfägring utanför glasverandan

Det var onekligen dags för lite höstfägring i krukorna vid glasverandan. Jag köpte ljung på IKEA redan förra helgen, och den stoppade jag ner i urnan som står på en gammal betongpiedestal vid sidan av trappan. Jag vet att folk har delade åsikter om den där "stolpen", men själv tänker jag att det faktiskt kan vara något av mina bästa loppisfynd någonsin. 300 kronor för båda delarna tillsammans. Det får man väl ändå kalla ett kap. Närmare slottsparkkänsla än så kommer vi inte på Solhäll, hihi! Urnan klarar man att lyfta ensam, men piedestalen flyttar man inte på i första taget. 

Efter jobbet idag tittade jag in på byns finaste lilla blomsteraffär och köpte en jättestor kruka med silvertrassel. Den passade helt perfekt i den tomma terracottakrukan, som redan stod på trappan. Det latinska namnet på växten är 'leucophyta brownii' och den härstammar ursprungligen från Australien. Den här sorten brukar hålla sig fin länge under hösten och klarar faktiskt någon minusgrad. Vinterhärdig tror jag dock inte att den är, iallafall inte om den blir kvar utomhus hela vintern. Man kanske kan försöka ha en i växthuset eller i källarfönstret under vintern, eller linda in krukan med juteväv och ställa den intill en husvägg under takutsprång. Fast jag brukar vara slarvig med att komma ihåg sånt där...

Pumporna i terracotta hittade jag i ladan. Ofattbart att jag inte ens behövde leta i röran där inne, men plötsligt händer det. Även de är ett gammalt loppisfynd, och de har stått på verandatrappan i oktober förr om åren också. Jag behöver nog inte säga att vi inte använder den är ingången så ofta. Annars hade det ju blivit svårt att öppna verandadörrarna när man skulle gå in och ut. Ja, svårast ut faktiskt, för dörrarna går ju utåt. 

Om någon undrar över "pinnarna" på verandataket, så är det snörasskydden som skymtar lite grann. Vi är fortfarande i valet och kvalet om de ska få vara kvar där, för verandataket sluttar inte så brant som det stora taket. Utbyggnaden på baksidan (a.k.a. smatten) har ett liknande tak, och där monterade vi aldrig upp några snörasskydd alls. Det funkade bra ändå i vintras. Men på verandan får de sitta kvar en vinter till, så får vi utvärdera till våren om vi tycker att de behövs. Tiden då vi fick köpa nya hängrännor stup i kvarten vill vi trots allt inte ha tillbaka. Ibland får det praktiska och ekonomiska gå före det estetiska, helt enkelt. Det fattar till och med Fröken Grön.

Torsdagsbastu

En regnruskig torsdag som idag kändes det som upplagt för ett bastubad efter jobbet. Maken och jag enades om det redan innan vi körde hemifrån imorse, och när vi kom hem gjorde vi slag i saken på direkten. Det där med bastu är onekligen en otrolig vardagslyx. Fast i vanliga fall bastar vi ju på söndagar, så det kändes extra lyxigt med en torsdagsbastu. 

Jag tillhör kategorin bastubadare som har mössa på mig i bastun. Det låter ju helt galet, men det är faktiskt väldigt skönt. Mitt hår blir alltid så himla varmt i bastun, eftersom den heta luften stiger uppåt, men mössan gör att huvudet värms upp långsammare. Skallen blir inte så överhettad, helt enkelt. Fast någon riktig finsk ullmössa har jag inte, utan en lite tunnare i linfrotté. Jag ser inte klok ut i den, men å andra sidan är man inte så glamourös i bastun överhuvudtaget. Och det är ju det som är hela poängen. 

Vi har en liten bastuande i sten, som ligger på de heta aggregatstenarna och gurglar vatten. En bastuande är ett väsen som enligt gammal folktro anses bo i bastun. Bastuanden vaktar bastun och ser till att den behandlas med respekt. Om man för oväsen eller missköter bastun kan bastuanden bli arg, för bastun är ju mer eller mindre en helig plats. Man ska alltid hälsa på bastuanden när man kommer in och när man går. Och man ska alltid lämna den sista basturundan till bastuanden, innan bastun svalnar. Man behöver bara se till att lämna lite vatten kvar i hinken och stänga dörren ordentligt efter sig när man går. 

Visste ni förresten att Finland har fler bastur än bilar? Kloka människor, de där finländarna. Jag upplevde ett riktigt finskt bastubad under ett besök i Kouvola i Finland en smällkall vinter i slutet av 1990-talet, och det var det varmaste bastubadet jag har varit med om någonsin. Det måste ha varit närmare 100 grader där inne. Jag satt på en av lavarna längst ner närmast dörren, men klarade ändå inte av att stanna kvar mer än en kort stund. Efter det var det inget som helst problem att komma ner i isvaken utanför. Själva brukar vi försöka hålla temperaturen runt 80 grader när vi bastar här hemma, för det hettar ändå till lite extra sen, när man häller vatten på de varma stenarna. Det är så otroligt skönt för både kropp och själ. Det blir alldeles säkert en söndagsbastu också.