Gottebord och litterär barndomsnostalgi

Gottebord på julen behöver man inte vara barn för att glädjas över. Hos oss har det blivit något av en tradition att duka upp det lilla vita bordet i gröna rummet med diverse godsaker. I år blev det faktiskt bara köpegodis, men det är ju inte så dumt det heller. På bordet finns både skumtomtar, kolor av diverse slag,  chokladfondanter, Ferrero Rocher, brända mandlar, lakrits och chokladtomtar. Tweek-godis och nötter funkar helt OK för maken som är diabetiker, så det har vi också. 

Visserligen är jag en gottegris, men det är inte godiset i sig som är grejen, utan mer känslan det ger när man får lägga upp dignande skålar med olika sorter, den ena mer lockande än den andra. För mig återuppväcker det känslan jag hade när jag var liten och läste om när Krakel Spektakel gick till godisaffären för att köpa en klubba. Lennart Hellsings bilder på polkagrisstänger, lakritspipor, klubbor, papperskarameller och mumsmums var helt fantastiska. En sådan godisaffär ville jag också ha! 

Jag minns också att jag läste en serie böcker om en liten grävlingsflicka som hette Polly. Vanligtvis älskade hon sylt, men i en av böckerna gick hon till en godisaffär för att köpa bubbelgum och choklad som födelsedagspresent till sin lillasyster. Jag tror jag läste den där boken tusen gånger, helt fascinerad av godisbilderna. Jag vill dessutom minnas att det inte var så mycket kvar av det där godiset när Pollys lillasyster väl fyllde år, och det kunde jag så väl förstå. 

Idag är det första dagen i jul som vi inte har haft ett endaste dugg inbokat. Vi var i Karlskrona i förrgår och i Västra Frölunda över dagen igår, så idag är vi onekligen lite reströtta. Det kan hända att jag har gått i pyjamas precis hela dagen, och att jag har ätit både frukost, lunch, mellanmål och middag från utbudet på det lilla gottebordet, hrmmm... Det finns helt klart fördelar med att vara vuxen, hihi!

Imorgon blir det ännu en dag av helt oplanerad tid, men då ska jag nog ändå försöka äta något vettigare. Tro't om ni vill, men till och med jag har en gräns för hur mycket sötsaker jag kan trycka i mig. Det kan faktiskt rentav vara så att det jag längtar efter mest av allt är en krispig sallad. Det får nog stå på morgondagens matsedel.