Crabapple och Krabappel

Nu blommar mitt nya lilla paradisäppelträd, och det är så fint så fint. Grenarna hänger ner över tunnans kanter som en rosa fontänkaskad. Det är så vackert att man nästan blir gråtmild. Man vill bara trycka på pausknappen och stanna tiden en stund. 

Paradisträd heter crabapple på engelska. Jag kallar mitt träd för "Edna" efter den härligt sarkastiska och ständigt trötta skolfröken Edna Krabappel i "The Simpsons". Ni vet, hon som kedjeröker, för en ständig kamp mot Bart Simpson och har kaotiska kärleksaffärer med flera av seriens manliga karaktärer. Som tittar ut över klassrummet, suckar och yttrar den smått klassiska repliken "This isn't what I trained for". Varenda scen med henne är TV-historia. I love her! 

Själv är jag inte en fullt lika sarkastisk lärare, men det hindrar inte att jag just den här veckan räknar ner dagarna tills jag ska få vara ledig och njuta av tre lediga dagar i trädgården. Det är ju egentligen så här års man ska ta fem veckors semester, så att man hinner fånga varenda liten sekund av vårens storslagna entré. Fast det funkar dessvärre inte så bra. Inte ens för en lärare med semestertjänst. "Ha!" som Edna Krabappel skulle ha sagt. 

Nyskurat växthus

Min söndagsvana trogen började jag dagen med att ligga kvar i sängen rejält länge i sällskap av en kopp kaffe. Men efter klockan 10 hoppade jag i trädgårdsbrallorna, drog ut slangen och satte kurs mot växthuset. Det har stått igenbommat med gamla tomatplantor och skitiga krukor sedan jag stängde till det i höstas. Nu tömde jag ut allt och skurade både invändigt och utvändigt med såpa. Det var välbehövligt, kan jag säga... Jag hade en lite skvätt T-röd i vattnet, för glaset blir klarare då. Nu är allt skinande rent. 

Så här års har jag inte så mycket att sätta i växthuset, så jag inreder det mest för lyst. Men jag flyttade iallafall ner mina luktärter från vinden, och under maj månad brukar det flytta in både tomatplantor och annat smått och gott. Sedan några år tillbaka köper jag färdiga plantor, så att man får olika sorter istället för 20 likadana. Det finns en säsongöppen liten handelsträdgård på vägen till min jobbort, så det blir enkelt och smidigt att stanna till där någon dag. 

Korgarna står uppradade och redo att hysa murarhinkar med dahlior. Jag tänker att jag ska försöka få ner några knölar till nästa helg, när det är långledigt och jag har lite mer tid. Än så länge har jag bara startat igång de nya som jag köpte på dahliamarknaden hos floristfröken F häromhelgen. Det ska ner knölar i flera av pallkragarna också. Det tar ju trots allt ett bra tag att väcka dem till liv, så även om det blir nattfrost en bit in i maj så lär det inte vara någon fara. 

I år funderar jag faktiskt på om jag ska bygga en långsmal odlingslåda i växthuset att ha tomaterna i. Jorden i krukor och hinkar torkar ut så himla snabbt, men med lite djupare jordmån för rötterna blir det nog bättre. Jag tänker i så fall att odlingslådan får stå längs den högra sidan på växthuset. Vi får väl se om jag orkar ta tag i det. 

Det har varit strålande sol hela dagen idag. Förvisso inte mer än 12-13 grader, men det har bara varit skönt. Nu har jag mjukat upp trädgårdsmusklerna i bastun och känner mig redo för en fyradagarsvecka på jobbet. Nästa helg blir det trädgårdstid i dagarna tre. Hurra!

Kanske-tider och besök från Köpenhamn

Någon fasadtvätt blev det inte i fredags. Hantverksfolk är ett väldigt trevligt släkte, men varför är det så himla svårt för dem att lämna klara besked om de tänker komma eller inte komma? Har de inte bokningssystem och kalendrar som alla andra företag och firmor? Jag har faktiskt aldrig riktigt förstått det där. I min bransch hade det varit helt otänkbart att avtala den där typen av kanske-tider. "Jag siktar på att komma till skolan och ha lektion med er på fredag, men jag kan inte lova något. Men sitt ni och vänta, så får vi se när jag kommer. Om jag kommer..." 

Nåväl, desto trevligare blev det på eftermiddagen, för då dök min kompis från Köpenhamn upp för att tillbringa ett dygn i "Glesbygd". Det blev både fredagsmys och lördagsloppisrunda. Lovely! Jag vet att ni blir chockade, men jag köpte inte en enda grej. Det kan ju i och för sig bero på att jag redan har sonderat loppisutbudet på de flesta ställena under våren. Jag bjöd dessutom in henne på en privat loppisrunda här hemma i ladan och lyckades faktiskt pracka på henne en gammal trälåda. Det är nog så jag ska göra varje gång vi har gäster på besök, hihi!

Framför ögonen dubbelt upp

Nog känns det lite motigt att tillbringa hela dagarna inomhus, när våren händer för fullt utomhus. Det har varit strålande sol hela veckan med temperaturer uppemot 19 grader, och naturen fullkomligt exploderar i ett tempo som känns som minut för minut. Träden slår bokstavligt talat ut framför ögonen på en. Jag vill vara där och njuta av varje sekund. Vilken tur att det snart är helg. 

Efter jobbet imorgon ska jag till optikern för första gången på 3,5 år. Jag känner själv att synen har förändrats, och det är verkligen inte till det bättre. Jag behöver både nya terminalglasögon att ha på jobbet och vanliga glasögon att ha till vardags. Det svåra är att man måste hitta nya bågar som man trivs i och ser hyfsat vettig ut i. Jag vet inte riktigt vad jag är sugen på den här gången, men jag får väl botanisera lite och se vad jag hittar. Rejäla plastbågar måste det nog iallafall bli, för jag är alldeles för slarvig med mina glasögon för att våga ha något annat. Fröken Klumpig är onekligen ett alternativt alias för den här bloggen...

"Hjortronmyren"

På en bilresa tur och retur till Karlskrona i lördags, en heldag i trädgården i söndags och ett par timmars storstädning i måndags kväll fick jag ihop 11 timmar och 33 minuters lyssning på BookBeat. Det var exakt vad som krävdes för att avsluta romanen "Hjortronmyren" av Ulrika Lagerlöf, och det var väl investerad tid kan jag lova. Jag hade nästan inte hunnit passera 50-skyltarna ut ur byn i lördags morse förrän jag var helt inne i handlingen, och sen kunde jag inte sluta lyssna. 

Boken har två parallella handlingar i två olika tider och med två olika kvinnor i fokus. Platsen är dock densamma: Ett mindre samhälle i Västerbotten och skogarna däromkring. I smällkall vinter 1938 tvingas 17-åriga Siv ta jobb som kocka i en skogshuggarkoja, där hon delar några få kvadratmeter tillsammans med tio hårt arbetande timmerkarlar. I smällkall vinter 2022 blir Eva utsänd till samma lilla samhälle av skogsbolaget hon arbetar för, med uppdrag att försöka dämpa protesterna mot en närstående skogsavverkning. Under berättelsens gång vävs händelser i dåtid samman med händelser i nutid, och bandet mellan Siv och Eva blir allt tydligare. Det blir en berättelse om historia, familjeband, kärlek, konflikter och frigörelse. Och skog. 

Jag tyckte mycket om den här boken. Personporträtten är jättefina, och efter ett tag kändes det nästan som att läsa om människor jag redan kände. Mest tyckte jag om kapitlen som handlar om Siv. Dessutom lärde jag mig mycket om både skogsbruk och samernas och nybyggarnas historia. Författaren har själv anknytning till både Västerbotten och erfarenhet av anställning inom skogsbranschen, och det förstärker berättelsens trovärdighet att hon är kunnig om både det ena och det andra. "Hjortronmyren" är den första delen i en romanserie, och det känns fint att jag ska få träffa Siv och Eva igen i nästa bok. För den måste jag helt klart läsa. Och till sommaren kommer del 3. Så fint!

Oj, jag köpte visst ett bord

Jag älskar att scrolla runt på Marketplace. Det är lite av en sport att hålla sig up-to-date med utbudet, för man vet aldrig när de riktiga guldkornen dyker upp. Jag tittar ofta runt ganska planlöst, men har också en del sökord som jag spanar lite extra efter. Ofta är det trädgårdsrelaterade sökningar jag gör, men fina gamla möbler är också alltid av intresse. Nackdelen är att man får bestämma sig snabbt om man vill ha något, för de kul grejerna försvinner annars snabbare än snabbt. Det blir lite som att köpa grisen i säcken, för det finns oftast inte möjlighet att titta på grejerna innan man köper dem, men det är ju en chansning man får vara beredd på att ta. Det är inte ofta jag faktiskt slår till och köper något, men plötsligt satt jag här och hade köpt ett gammalt bord nästan sex mil hemifrån. Det var kanske inte så himla genomtänkt, men det blev ändå en kul liten roadtrip för maken och mig efter jobbet idag. Och jag fick träna på att köra med släp, hihi!

Jag har fortfarande inte bestämt mig för om det faktiskt var en gris jag köpte, men nog har bordet potential. Det är 220 centimeter långt och har stått i ett kök på en skånsk lantgård en gång i tiden, men någon gång på senare tid har någon vitoljat det och stadgat upp det. Renoveringen är lite halvklumpigt gjord, och med facit i hand är jag inte överdrivet förtjust i det vitoljade, iallafall inte på underredet. Men benen är fina och bordsskivan är ljuvlig, och jag är ju Kajsa Kavat och tänker att jag kan fixa till det mesta. Kanske kan det bli matbord i gröna rummet, om jag renoverar upp det. Eller pysselbord uppe på vår nyrenoverade vind. Jag ska nog suga lite på karamellen innan jag bestämmer mig. 

Städryck

Min körövning blev inställd ikväll, och maken var iväg på kvällsmöte, så jag fick ett ryck och städade hela huset. Jag längtade efter dammfria fönsterbrädor och doften av såpaskurat trägolv, och nu har jag det. Dessutom kunde jag fortsätta lyssna på "Hjortronmyren" i mina hörlurar, samtidigt som jag fejade och grejade. 

Det där med skönlitteratur via öronen är helt klart ett vinnande koncept, för nu finns det inga sysslor som känns det minsta tråkiga. Det är snarare så att man längtar efter att storstäda, hihi!