Serpentiner och ostbågar

När jag kom till jobbet igår morse, efter att ha jobbat hemifrån med ryggont hela förra veckan, så var mitt skrivbord dekorerat med blågula serpentiner och datorskärmen med färgglada klistermärken. Och mitt på bordet stod det en påse brända mandlar från Gränna och en stooor påse ostbågar (eller ostkrokar som vi säger i min familj). Ja, ni förstår ju att jag har turen att ha de mest underbara kollegorna man kan tänka sig. Att jobba med dem är som att ha gratis friskvård på arbetstid 40 timmar i veckan. 💚

"Vill du ha en grön byrå?"

Min kära väninna som är boendes i Köpenhamn hörde av sig på WhatsApp igår. "Vill du ha en grön byrå?" var frågan hon ställde, och jag behövde bara titta två sekunder på bilderna hon bifogade för att komma fram till ett beslut: "Jaaaaaa!" Hon skrev att hon hade hittat den på en loppis på Fyn, men tycker nu att den mest står i vägen. Var jag själv ska ha den har jag ingen aning om, men det får bli ett angenämt problem. Den är liten och nätt och kan alldeles säkert hitta sin plats någonstans här på Solhäll. För att den är helt bedårande råder det inget som helst tvivel om.  

"Du tänker väl inte måla om den?" var väninnans nästa fråga. Hennes 18-åriga dotter (tillika min guddotter) kunde nämligen tänka sig att ha den i sitt rum, under förutsättning att hon fick göra just det. Vad jag svarade kan ni nog gissa utan svårigheter. Jag lovade dessutom utan omsvep att köpa en annan loppisbyrå till tonåringen, om det bara är det hon vill ha.

Vi får väl se när det blir tillfälle att hämta hem byrån. Den mellanlandar i Skummeslövsstrand så länge, och där var jag ju faktiskt så sent som för två och en halv vecka sedan. Om inte förr så är jag där igen till vår årliga träff till andra advent. När jag tänker efter är det ju faktiskt den ultimata julbyrån. Ho ho ho, vilken tur jag har som omger mig med så givmilda människor. 💚

Fönsterbord på vinden

När jag grejade om lite i växthuset i början av sommaren åkte bordet jag hade där ut. Det är ett loppisbord som jag köpte för 20 kronor för ganska exakt tio år sedan, och det har stått i växthuset sedan dess. Det är helt klart ett gammalt allmogebord, fast inte finallmoge på något sätt, utan mer rejält sliten och konstigt målad bruksallmoge. Men jag älskar det där bordet i all sin skruttighet och har inga som helst planer på att göra mig av med det. 

Det tog ett tag innan jag kopplade att jag kunde flytta upp det lilla bordet på vinden istället, för jag har ju letat jättelänge efter ett bord att ställa under fönstret där. Problemet har varit att hjärtbalken som går längs mitten på golvet kräver ett bord med ett visst mått mellan benen, men sen kom jag på att det lilla växthusbordet kunde passa helt perfekt storleksmässigt. Det gjorde det också. 

Jag tänker att jag kan sätta en adventsstjärna på fot på bordet i december, och till våren kan jag ha mina frösådder på det för att slippa ha det nere i huset. Enkom för den ombonade känslan på dagens bilder lånade jag upp min fina flaskblomma från köket. Den börjar å andra sidan bli alldeles för stor för att få plats i köksfönstret, så jag måste nog ändå hitta någon annanstans att ha den. Tänk så liten den var när jag köpte den på trädgårdsdagen på Bäckaskogs slott förra året. Titta på det här inlägget, så får ni se. 

90-kronorsstolen från Pingstkyrkans loppis i Hässleholm hamnade också på vinden till slut. Maken hade den som pysselbordsstol ett tag, men eftersom det är en hörnstol så konstaterade han ganska omgående att den varken är ergonomisk, praktisk eller bekväm. Vi får väl se vad det blir av den sen, men jag gillar den fortfarande lite för mycket för att göra mig av med den. Saker och ting som man gillar tenderar ju att hitta sin plats till slut. Om inte annat kan den få stå och bara vara fin. 

Vinden har fått stå som den är sedan renoveringen före jul. Den är inte färdiginredd på något sätt, men man kan ju göra lite fläckvis fint ändå. Att det står en ful lagerhylla i trä till vänster om bordet och en klädställning med vinterjackor behöver jag ju inte visa här på bloggen. Det är därför man har zoomobjektiv på kameran, hihi!

Varm och stillsam lördag

Lördagen på Solhäll är varm och stillsam. Jag tar det lugnt och vilar min onda rygg. Den här veckan har jag nästan inte varit utanför grindstolparna. Jag har jobbat hemifrån alla dagar, och de enda små utflykterna har varit med maken som chaufför ner till mataffären. Blogginläggen blir korta, för jag försöker undvika att sitta vid datorn för mycket. Det börjar kännas lite tråkigt att hela augusti sipprar iväg och att jag inte kan göra något, men så får det vara. Ikväll vill jag ändå tro att det faktiskt går på rätt håll, vilket är mer än vad jag gjorde igår. Då funderade jag allvarligt på att byta namn till fröken Gnällspik...

Fast det går ingen nöd på mig. Jag har fått en påse lördagsgodis av min gubbe, och jag sitter skönt i en av de nya fåtöljerna och frossar i hemska dokumentärer på Netflix. Lite ryggont är en piss i Mississippi jämfört med vad andra tvingas genomlida i sina liv. 

Sju års väntan på en pipranka

Alla som har sett bilder från Victoria Skoglunds sommarhus på Öland drömmer ju våta drömmar om att ha en frodig pipranka, som klättrar ohämmat på husväggen. Det gör iallafall jag, så hösten 2019 slog jag till på två fina exemplar under ett besök på Flyinge Plantshop. Jag hade läst någonstans att koreansk pipranka hade snabbare tillväxt än vanlig pipranka, och om det stämmer att det är så får jag verkligen vara glad över mitt val. Den ena plantan har nämligen tagit SJU år på sig att se någorlunda vettig ut. Den andra gillade aldrig läget överhuvudtaget och tvärdog för ett par år sedan. Kanske valde jag en dum växtplats (= i österläge rakt ner i gruset mer eller mindre i regnskugga), men nu börjar det faktiskt ändå likna något. Den slitna klyschan "den som väntar på något gott" har aldrig känts mer aktuell. 

Ska man våga slå till på en ny planta att plantera på högra sidan i höst? Då dröjer det ju bara SJU år till innan jag har en hel grönskande vägg á la Victoria Skoglund. Det tål att tänkas på. Eller så leder jag bara ner den jag har på andra sidan. Med facit i hand verkar det nästan lättare. Men kan man ens kräva av en växt att den ska klättra på fel håll?

Gott nytt år, fröken Grön!

Den 13 augusti fyller jag år. Idag alltså. Hela våren har jag gått och trott att jag fyller 54, men det gör jag inte. Jag får minsann lägga på ett helt år till. Och ska man vara riktigt krass, så är jag ju redan inne på mitt 56:e levnadsår. Jag begriper det inte. Det är helt ofattbart, faktiskt. Jag fyllde ju 45 nyss, och tyckte att det lät gammalt. Ja, jag vet att åldern bara är en siffra, men nu börjar det baske mig brännas. Kanske förstärks känslan av att jag har suttit i en fåtölj hela veckan och känt mig som 95...

Det där med att fylla år är verkligen ett tveeggat svärd. För samtidigt som man känner sig förfärad hur snabbt ett år går, så finns det ju trevliga sidor med en födelsedag också. Man får så mycket kärlek i form av kort, telefonsamtal, presenter, glada tillrop och fina hälsningar från när och fjärran på Facebook. Man blir varm i hjärtat. Gott nytt år, fröken Grön! Nu tutar vi och kör mot 100. Om jag har det minsta lilla uns av min farmors gener, så är det inte helt osannolikt att det blir ett blogginlägg på min födelsedag år 2071 också. 

Majestätiskt rosa 2027

En höjdpunkt så här års är när man får köpa en ny kalender. Om man är lika analog i det avseendet som undertecknad, vill säga. Fast medan andra i min bransch investerar i läsårskalendrar 2026-27, så köper jag en ny kalender för nästkommande år. En som bara är för 2027, alltså. Jodå, de har redan kommit ut i handeln, och jodå, jag behöver redan nu kunna skriva in saker som händer efter nyår. Det kan ju verka extremt korkat att jobba i dubbla kalendrar under hösten, men jag har gjort det i så många år och gillar att ha det så. Har man en läsårskalender får man ju ändå jobba i dubbla kalendrar i slutet av våren, och det är ju minst lika opraktiskt. Jag vill att kalenderåret ska vara som det är på riktigt och börja i januari och sluta i december, inte börja i augusti och sluta i juni. Det är helt ologiskt för mig att bygga upp hela tillvaron på hur ens arbetsår ser ut. Livet är ju inte bara jobb. Jag använder min kalender lika mycket privat som på jobbet. 

Idag landade kalendern för 2027 i min brevlåda. Som alltid en "daily planner hard large" från italienska Moleskine. Den ultimata analoga kalendern, som jag inte kan leva utan. Den finns alltid i fyra standardfärger, (rött, blått, svart och grönt) men sen finns det alltid en "årets färg", och den väljer jag alltid oavsett vilken färg den har. Det är ju ändå kul med variation. Färgen för 2027 är "majestic pink". Fint så det förslår, fast jag skulle nog säga att den är mer syrenlila. Den är lite i samma färgskala som min nuvarande kalender för 2026, som också är syrenlila fast i en ljusare nyans. Nytt för nästa år är iallafall att pärmarna inte bara är embossade med årtalet, utan även med texten "Unleashing my genius one page at a time" upprepat över hela fram- och baksidan. Så underbart!

Tidigare i sommar köpte jag en knallorange pennhållare med resårband på den fina lilla bokaffären i Laholm. (Som för övrigt är till salu. Snälla någon, köp den!) Det blir en färgkombination som heter duga tillsammans med det majestätiskt rosa, hihi!

Ikväll är det både partiell solförmörkelse och meteorregn, så jag ska nog klä mig varmt och göra maken sällskap i trädgården en liten stund. Vi har badenbaden-stolar som man kan ligga raklång i, så det ska nog funka med ryggen tänker jag. Kanske är det rentav den mest ryggvänliga positionen jag har intagit på hela veckan. Vi får väl se hur länge jag står pall. Känner jag mig själv rätt är det säkert tålamodet som tryter först.