Pyssel inför Nobeldagen

Ikväll hade vi en kort pysselstund vid matbordet i gröna rummet. Maken och hans NO-kollegor ska uppmärksamma Nobeldagen på sina lektioner imorgon, så vi tillverkade knappar med nobelmedaljmotiv. Vi (läs: maken) har nämligen både en manick som stansar ut runda pappersmotiv och en mackapär som stansar metallknappar med plasthölje och nål på baksidan. De är rätt poppis i bekantskapskretsen och har lånats ut både för tillverkning av knappar med politiskt motiv och knappar att ha som bytesvara på K-pop-konserter. Nu blev det alltså nobelmedaljer. 

Själv missar jag nobelfestligheterna imorgon, för då har jag julkonsert tillsammans med min härliga kör på kvällen. Jag får väl piffa till mig lite extra och sätta en nobelmedalj på kavajslaget. 

"Expeditionen - min kärlekshistoria"

Bea Uusma är namnet på allas läppar just nu. Ja, på allas tangentbord också för den delen. 2013 vann hon Augustpriset i fackboksklassen med boken "Expeditionen - min kärlekshistoria", och i år upprepade hon bedriften med uppföljaren "Vitön". Båda böckerna handlar om hennes besatthet kring Andrées polarexpedition och gåtan kring vad som föranledde de tre deltagande männens död på en isig ö norr om Spetsbergen (numera Svalbard) 1897. Det är inte bara historien i sig som är spännande; författaren själv är väldigt karismatisk på ett väldigt äkta sätt i alla TV-intervjuer. Och som tittare blir man så himla nyfiken på att få veta mer. Vad i hela friden är det som driver henne i denna udda passion? Jag blev sugen på att läsa böckerna för att försöka förstå. För att få lite förkunskap om ämnet började jag med att titta på den utmärkta SVT-dokumentären "Döden på Vitön", som kom ut tidigare i år. Det gjorde mig ännu mer sugen på att läsa böckerna.

Bild lånad från Nordsteds. 

I samband med helgens resa till Hallandsåsen började jag lyssna på den första boken på Bookbeat. Inläsningen är bara lite över 3,5 timmar lång, så jag hann klämma nästan hela boken innan jag var hemma igen. Den sista snutten lyssnade jag färdigt på igår. Det är författaren själv som läser, vilket verkligen förstärker upplevelsen med 100%. Bea Uusma berättar både historien om Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel och deras strapatser och vedermödor på den arktiska isen, men också historien om hur hon själv halkade in på ämnet på ett bananskal och frenetiskt har jagat sanningen sedan dess. Det blir nästan lite som att lyssna på en deckare, och man blir rejält uppslukad av att få veta var allt ska landa. Det ÄR en fascinerande historia; både den som utspelar sig i dåtid och den som utspelar sig i nutid. 

Bild lånad från Norsteds.

På Bookbeat finns inte uppföljaren "Vitön" tillgänglig än, och det verkar som att den inte ska komma förrän 30 januari 2026. Så nu är frågan om jag klarar att vänta tills den kommer eller om jag måste införskaffa boken. Det sista låter som en lockande plan för jullovet. 

Adventsträff på Hallandsåsen

För andra året i rad stämde jag träff med två kära vänner för en liten julrunda på Hallandsåsen. Förra året körde vi runt lite planlöst och hamnade på flera trevliga ställen, så dem hade vi som referensram för årets runda. Vi vände på ordningen och stämde träff i Förslöv, som ligger på den södra sidan av åsen, strax norr om Ängelholm. Där var det maxad julaktivitet i hela byn och dubbelt upp av det mesta. 

Vi kikade in på Heberleins Delikatess, som är ett väldigt trevligt hemcharkuteri som även saluför andra godsaker från hela världen. Vi handlade god mat att äta senare på kvällen, och jag passade på att bunkra upp lite olika goda alkoholfria drycker till helgerna i december. Ginger beer, bellini och cherry soda. Jag tror bestämt att allt är till mig själv, hihi!

I bygdegården var det årlig julmarknad, och det var egentligen den som var den stora anledningen för oss att åka hit. Det är trevligt med riktigt hantverk och lokaltillverkat, och det är precis vad den här julmarknaden erbjuder. Precis som förra året köpte jag vackra handstöpta ljus för en riktigt billig penning. Utöver det ni ser på bilden här nedanför köpte jag ett tregrenat ljus, som jag dessvärre lyckades slå av en arm på i hemtransporten. Nu ligger det på lagning i köket, och det går nog faktiskt att fixa till med lite smält stearin. 

Sedan styrde vi kosan norrut och hamnade på ett spontant stopp på en stor loppisbutik i Grevie, och därefter ett planerat stopp på julmarknaden och loppisbutiken i Västra Karup. På det första stället köpte jag en julbock storlek mindre, och på det andra stället blev det lite allt möjligt. Där kunde man fylla en plastkasse med julpynt för bara 20 kronor, och fördelat på oss tre fyllde vi en kasse med lite allt möjligt. Min del av innehållet blev en glasburk som någon gjort om till en frostad ljuslykta, en liten tomte i porslin, ljusmanschetter, en gammal julgransängel och en hög med ljusklämmor för ljus i storlek med tårtljus. 

Jag donerade tre nutcracker-gubbar till en av väninnorna förra året, och som tack fick jag fina presenter i år i form av två pepparkakshus i porslin. Så söta! Man kan pilla in en ljusslinga i dem undertill, om man vill att det ska lysa i fönstren. Det kanske jag gör sen, men jag tycker de är fina som de är också. 

Det blev även några stopp på butiker i Båstad, innan vi körde till den andra väninnans stuga i Skummeslövsstrand för att äta årets första julmat. Där passade vi också på att provtända dagens bästa loppisfynd: En träljusstake med stalledrängsfålar på rad. Tyvärr var det inte mitt fynd, utan en av de andra tjejernas. Nu ska den få förgylla decembermörkret i Östergötland. 

Vilken härlig dag det blev. Vid 21-snåret var jag hemma i min egen lilla stuga igen, fulltankad med nya fina minnen. Jag har redan skrivit in "Adventsträff på Hallandsåsen" i kalendern för 2026. 

Saffransmunkar och lördagsplaner

Ända sedan i december förra året har jag längtat efter att de ska dyka upp på bake-off-hyllan i vår lokala mataffär: Saffransmunkarna med vaniljfyllning. Herregud, de är verkligen olagligt goda. När jag handlade igår kväll fick man tre för 25 kronor. Inte bra... Jag åt två till förmiddagskaffet idag och var sedan så mätt att jag fick hoppa över lunchen. Men nu går jag och sneglar på den tredje och undrar om den verkligen kommer att hålla sig fräsch till imorgon. Slänga mat vill man ju inte, så jag kanske får förbarma mig ändå. 

Ja, det är nog faktiskt bäst att jag äter den ikväll, för imorgon är jag inte ens hemma. Då ska jag ta mig en liten utflykt till Bjärehalvön och gå på julmarknader och annat kul med mina väninnor. Fast jag kanske kan ta med den som färdkost i bilen. Ja, så får det nog bli. 

Spökhus i starkt ljus

Det byggs om på äldreboendet nere i backen. Det står skarpt lysande bygglampor där, som lyser upp hela grannskapet om kvällar och nätter. En av de skarpaste strålkastarna är riktad rakt upp i backen mot vårt hus och skapar spännande skuggor som rör sig på väggen på södersidan. Solhäll ser ut som ett riktigt spökhus. 

Och ja, jag har satt en adventsstjärna i det ena fönstret på vinden. Om man ändå har fått nya fina fönster kan man ju passa på att utnyttja det. Inte för att jag ser det inifrån direkt, men det ser ju så trevligt ut utifrån. 

Först provlånade jag den större adventsstjärnan på fot som brukar stå nere i bastustugan, men sen köpte jag en lite mindre från byns förträffliga järnhandel. Det är en vit pappersstjärna och en lampa med varmt sken, dock inte fullt så gult som det ser ut att vara på bilden. Visst matchar den isoleringen fint, hihi!

Adventsträd och konstiga saker

Min bästa adventstradition är adventsträdet, som står ute på glasverandan. Eftersom det inte är en gran, känns det som att den funkar från slutet av november ända fram till tjugondagen. Det lyser alldeles lagom mycket, men tillräckligt för att skapa mysig stämning både från insidan och utsidan av huset. Vi har ju som bekant fönster i pardörrarna som leder in till hallen också, och om kvällarna står jag ofta där inne och tittar ut. Verandan blir som ett litet tittskåp, helt enkelt. 

Trädet står på en stor platt plastfot som är mindre estetisk, fast den är lätt att gömma under ett lager grön mossa. De små domherrarna som sitter på grenarna tillkom efter förra årets julrunda på Bjärehalvön till andra advent. Jag älskar domherrar! Ibland har vi verkliga sådana vid fågelbordet, om vintern har varit kall och lång. I karmstolen har den lilla Maileg-nissen slagit sig ner. Han är mer som en gårdstomte än en jultomte, så han är välkommen att stanna kvar. 

Ikväll klämmer vi det fjärde avsnittet på säsong fem av Netflix-serien "Stranger Things". Den är säkert underhållande för alla åldrar, men för oss som faktiskt var tonåringar på 80-talet är den nog extra charmig. Fyra nya avsnitt släpps på annandagen, så vi vet redan vad vi gör i mellandagarna. På nyårsdagen sänds det allra sista avsnittet, som ska knyta ihop historien för gott. Ett klokt beslut att sluta på topp och inte mjölka ut konceptet för länge. Det borde fler TV-serier se och lära av. Jag har fortfarande inte kommit över vad de gjorde med "Lost"...

Bukett nummer tre och städat i gröna rummet

I lördags var jag nere på byns finaste lilla blomsteraffär och pekade ut bukett nummer tre. Den har smutsrosa nejlikor, krysantemum, vinröda "tuggummikulor", cypresskvistar med jätteroliga kottar som ser ut som jordärtskockor och så en massa grönt rufs. Innan jag slängde den gamla buketten (som var över två veckor gammal) räddade jag några kvistar i mörkare toner, som jag stack ner som extra utfyllnad. Färgskalan på det nya och det gamla passade som en smäck.

Efter fotosejouren på glasverandan, där fotoljuset alltid är som bäst, så står buketten numera på matbordet i gröna rummet. Nu är det äntligen helt städat och tömt på grejer som inte ska vara där. Det är första gången rummet ser ut som det ska sedan i slutet av augusti... Än så länge är det inte julpyntat, utan bara lite lagom adventsfixat. Men grönt är som bekant skönt alla månader på året, hihi!

Nu ska jag traska upp på vinden och sätta en tajmer på adventsstjärnan som står där uppe, så att jag slipper klafsa upp och ner i trappan i tid och otid för att tända och släcka. Och så är det ju så himla trevligt om det redan lyser i det där lilla gavelfönstret, när man kommer körande i mörkret om eftermiddagarna.