Historien om ett hörn

Vi väntar på snön som ska komma in över södra Sverige ikväll. SMHI har utfärdat en gul varning över vårt område, men vi har inga planer på några kvällsutflykter, så vi oroar oss inte så mycket. Jag har just tänt en brasa i spisen i gröna rummet och njuter av värmen som sprids i stugan. Vi har så lågt i tak, så det krävs inte många vedträn för att det ska bli varmt. Himla ekonomiskt, får man säga. 

Den uppmurade spisen ser ut som den alltid har stått där, men så är inte fallet. När vi tog över Solhäll i januari 2008 fanns det ingenting i det där hörnet mer än märkliga märken i golvet. Nog såg det ut som att det hade stått något där tidigare, men är det inte en lite konstig form på en kamin eller spis? Och var det inte en konstig placering att den i så fall nästan hade stuckit ut framför dörröppningen in till köket?

Vi slipade golvplanken och tapetserade väggarna, och de två första åren fick hörnet härbärgera min gamla gungstol. Det var i och för sig mysigt det med, men en gungstol tar oändligt mycket plats om man ska kunna gunga i den, och den platsen har vi inte riktigt i det här lilla huset. Dessutom drömde vi om möjligheten att sätta in en kamin i huset, och det här hörnet kändes bäst lämpat för det. 

Våren 2010 kom vi i kontakt med en lokal firma som installerade olika typer av eldstäder. Tillsammans med dem kom vi fram till att det mest lämpliga var att mura upp en murspis och sätta in en braskassett. Lycklig blev jag, som inte ens hade fattat att man kunde få en sådan. Eldsäkra skivor sattes upp på väggarna, ett hål togs upp för en rökgång via en städskrubb in till murstocken och själva spisen murades upp av lecablock. 

Det tog bara några dagar, och vips så hade vi en öppen spis. Ett av våra bättre projekt, om ni frågar mig. Den passar in i huset som handen i handsken, och som pricken över i fick jag en spiselkrans att dekorera efter årstid. Det känns också tryggt och bra att veta att man kan värma upp hela huset även om strömmen går. Vedförvaring har vi i kallfarstun under smatten och den når vi inifrån källaren, så vi behöver inte klä på oss och gå ut för att hämta ved. 

"När vi blir gamla och frusna får vi göra om gröna rummet till sovrum," säger maken, fast där är vi inte riktigt än. Men det händer ganska ofta att jag drar fram en pall och sätter mig framför glasrutan och håller elden sällskap. Inte för att jag fryser alla gånger, utan för att det är så mysigt. 

Källarstädning och kakor till kaffet

En källarhylla med färgburkar, spackel och T-sprit är kanske inte det mest pittoreska man kan visa upp i sociala medier, men det här är vad jag har ägnat flera timmar åt under helgen. Någon före-bild har jag inte att bjuda på, men jag kan intyga att det har rensats, sorterats och kastats rejält. Vi hade en gammal badrumshylla från IKEA, som jag ställde in i hörnet bredvid den redan befintliga lagerhyllan, och den kom väl tillpass där. Verktyg, skruv och spik har också sorterats upp på en annan hylla. Så överskådligt allt blev, när allt som är av samma sort är samlat på samma ställe. Jag känner mig odrägligt nöjd. 

Till eftermiddagskaffet belönade jag mig med att öppna ett paket Milano-kakor från Pepperidge Farm. Dem hade amerikasvägerskan med sig hem till jul, och jag hade alldeles glömt bort dem. Fast om sanningen ska fram, så hade hon med sig TVÅ paket, så ett har jag redan ätit upp. Det här är de godaste småkakorna i världshistorien. Jag lärde mig älska dem under mitt år som au pair i Seattle 1990-91, och när svägerskan kommer hem har jag en stående leverans. Vanligtvis är smaken mintchoklad, men Amaretto Hot Cocoa verkar vara en tillfällig julvariant. Mums, så goda! Fast amerikanska kakor borde man väl bojkotta i nuläget...

Det traditionsenliga söndagsbastubadet var extra välkommet efter källarstädningen, då jag även passade på att dammsuga tak, väggar och golv med grovdammsugaren. Det kändes som om jag hade sågspån, damm och spindelnät över hela mig, huuu... Men nu är jag ren och fin och redo för en ny arbetsvecka. 

Pudersnö, tulpaner och mer källarstädning

Det har fallit lite fjunig snö under dagen, så nu är det faktiskt lite pudervitt ute. Vi har inte jättekallt, men tillräckligt för att kylan ska kännas så där behagligt torr som är betydligt trevligare än det vanliga fuktiga skånska vintervädret. Det tackar vi för. 

Det står en ny tulpanbukett i den fina gröna IKEA-vasen. Egentligen står den inne på matbordet i gröna rummet, men där har maken suttit och rättat mattediagnoser hela dagen, så det var inte så fotovänligt där om man säger så. Och det är ju dessutom ett faktum att fotoljuset är bra mycket bättre ute på glasverandan så här års. Den här veckan har tulpanerna sällskap av knoppiga körsbärskvistar, bärig eukalyptus och silvriga olivblad. Jag valde olikfärgade tulpaner. Jag tycker färgskalan är så vacker med rosa och persikofärgade toner. 

Efter lunch fick jag ett ryck och fortsatte greja nere i källaren. Det blev så tillfredsställande fint och ordningsamt i pannrummet och pysselrummet under julledigheten, så nu vill jag ha ordning och reda överallt. Jag strök nytvättade örngott och kökshanddukar och stoppade in dem i linneskåpet, och sen gick jag loss på färghyllan som står i pumprummet och organiserade upp den. Jisses, så mycket gamla intorkade burkar och penslar jag hittade där. Och spindelnät... Den där grovdammsugaren vi köpte var verkligen en bra investering. 

Vi behöver även få lite bättre ordning på verktyg, skruv och diverse batteriladdare i källaren, men det får bli en annan dag. Man ska ju ha något roligt att göra imorgon också, hihi!

Fotoroulette och fotofunderingar

Härförleden fick jag ett meddelande om att mitt lagringsutrymme på iCloud håller på att ta slut, och att jag måste uppgradera det om jag vill behålla alla bilder i mitt bibliotek på dator och mobiltelefon. Alternativet är annars att frigöra utrymme. Dags att börja överföra bilder till min externa hårddisk, med andra ord.  Det har jag inte gjort på över två år... Jag har börjat så smått, men över 3000 bilder tar sin lilla tid att organisera. Jag vill nämligen gärna kunna hitta vad jag söker rimligt enkelt, så jag gör mappar med år och undermappar med olika namn. Just nu känns det som ett evighetsprojekt, men samtidigt är det lite kul att gå igenom alla bilder. Och på hårddisken finns det bilder från de senaste sex åren samlade. Ska vi köra en liten fotoroulette och se vad det blir? 

Den första slumpmässiga bilden kommer från mappen märkt "2020". Det är augusti i kökträdgården. I pallkragarna ser det ut att växa tomatplantor, vit purpurklätt och säkert något mer. Planket in mot komposthögen finns inte, utan jag har bara satt upp två vikväggar i pil från Rusta mellan tre stolpar. Hassel och slån bildar en frodig grön vägg mellan oss och grannen, att jämföra med bilden jag visade häromdagen, där det är helt öppet efter sommarens förebygga-ytterligare-stenras-aktion. Nog saknar jag det där gröna lite grann, men det växer väl upp igen vad det lider. 

Bild nummer två kommer från mappen märkt "2021". Det är februari, och maken och jag har kört ner till Haväng mellan Brösarp och Kivik för att promenera. Pandemin har bjudit på en lång tid av isolering, och även om vi har varit ute en del, så har vi helt missat att E22:an är ombyggd söder om Kristianstad. Det finns en ny avfart söderut mot Österlen och Ystad, som vi missar helt. Vi får köra ända till Linderöd innan vi kan vända. Vi skrattar åt eländet. På Haväng skiner solen över isflaken i strandkanten. Vi andas frisk luft och vädrar bättre tider. 

I mappen märkt "2022" har jag slarvat med undermapparna, men jag ser på bilden att det måste vara vår. Jag har köpt franska tulpaner och stoppat ner några små rosafjuniga vippor, eukalyptus och spireakvistar som sällskap. På väggen på glasverandan hänger någon slags smidesgrunka att hänga grejer på. Jag minns att jag köpte den på antikladan i Gottåsa mellan Älmhult och vägskälet mot Alvesta. Den är charmig, men har aldrig riktigt hittat sin plats här hemma. Den är numera förpassad ut i ladan. Jag kanske ska leta reda på den och göra ett nytt försök. 

Nästa bild kommer från mappen märkt "2023". Där har jag inte heller sorterat bilderna, utan alla ligger huller om buller utan datumordning. Inte så smidigt... Dagen när bilden tas har jag planterat årets första penséer, och några av dem har jag hängt upp i luffarsmidesamplar i mirabellen bakom växthuset. Grenarna sträcker sig in över kastanjestaketet, så krukorna hänger inne i köksträdgården. Amplarna köpte jag när konkursförvaltaren för Hittarps Handelsträdgård i Glimåkra sålde ut allt i alla lager för inga pengar alls. Den enes olycka - den andres lycka, eller hur är det man säger?

"2024"-mappen är bara delvis fylld än så länge, men slumpen landar på en bild från maj, då jag besöker Lesbos i Grekland. Jag bor i staden Mytilini tillsammans med mina kollegor under fem dagar i samband med ett Erasmus-projekt, som jag har halkat in på mer eller mindre på ett bananskal. Jag har inga direkta förväntningar, men det blir en fantastisk resa på så många sätt. Varje dag passerar vi ett ruckligt gammalt hus, som jag fantiserar om att köpa och bosätta mig i när jag blir pensionär. Den tanken kan roa mig fortfarande ibland. Jag skulle nog passa som grekisk tant. 

Mappen märkt "2025" är inte heller klar, men när jag klickar på måfå dyker det upp en bild från glasverandan. Den knallgröna ljusstaken i keramik är ett loppisfynd för året, och jag har hittat en rolig tändsticksask med en tupp i en låda här hemma. Ja, bara så. Inte mer. 

Det slår mig hur sällan jag tittar på mina gamla bilder. Det gör jag nästan bara när jag letar efter något speciellt. Förr i tiden framkallade man foton och gjorde fina album att bläddra i, men det gör man aldrig nuförtiden. Iallafall inte jag. Å andra sidan är det en himla skillnad mellan en analog filmrulle som rymde 24 eller 36 bilder och en digitalkamera som tar 3000 bilder i ett nafs. Kommer alla de där digitala bilderna ens finnas kvar i framtiden? Det räcker ju att den där hårddisken kraschar, och så är allt borta. Fast med tanke på att jag nästan aldrig tittar på bilderna, så kanske det inte spelar någon roll. Det är nästan lite ledsamt att man tänker så. Hur tänker ni?

Luktärter

Två år i rad har jag hoppat över egen sådd av luktärter och köpt färdiga plantor i april-maj. Inte för att det är svårt att så luktärter, utan av ren bekvämlighet. Jag finner i ärlighetens namn inget direkt nöje i försådder överhuvudtaget. Det är mest meckigt att behöva passa på småplantor med vattning och omskolning, och så känns det mest opraktiskt och skräpigt att husera dem inomhus innan man kan ställa ut dem. Fast häromdagen hittade jag en hel kasse tomma toarullar i källaren, som jag uppenbarligen har sparat någon gång för just det här ändamålet. Då tänkte jag tanken att jag nog kanske ändå ska ge mig på att dra upp egna luktärtsplantor i år. Och man kan ju faktiskt kallså luktärtsfrön, som mer eller mindre får sköta sig själva utomhus tills det blir varmt nog för dem att sätta fart. 

Ja, så får det kanske bli. En liten påse kan det få bli iallafall. Och sen kan jag komplettera med färdigköpta plantor också, om jag tycker att jag behöver fler. För luktärter vill man ju absolut inte vara utan. 

'Pelarbjörk'

Redan för en vecka sedan tipsade mina föräldrar mig om en grön vas på IKEA, som de tyckte att det stod mitt namn på. Jag gick in på hemsidan och konstaterade att så var fallet. Vasen heter 'Pelarbjörk', har den där perfekta celadongröna färgen som jag älskar och påminner ganska mycket om Upsala Ekeby-keramiken jag samlar på. Jag tänkte att en sådan får det nog bli nästa gång jag har vägarna förbi Älmhult. 

Bildkälla: IKEA

Sen visade det sig att en kollega på arbetsrummet skulle dit redan igår kväll, och hon var snäll och köpte en till mig. När jag kom till jobbet imorse, stod den på mitt skrivbord och väntade. Och ja, den är jättefin. Jag har redan flyttat över veckans tulpanbukett, och den står nu som maffig centerpiece på matbordet i gröna rummet. Och tänk så fint i sommar med dahlior, som på bilden. Jag behövde egentligen inte alls en ny vas, men ni vet hur det blir ibland. Jag var ju iallafall ståndaktig och köpte inte en enda blomkruka på Blomsterlandet i fredags, hihi!

Våren inom en

Två eftermiddagar i rad har jag stått med mina kollegor och tittat ut genom fönstret strax före hemgång vid 16:30 och hänfört konstaterat att det fortfarande är dagsljus ute. Ljuset har återvänt! Helt plötsligt bara så där, som över en helg. Man blir ju nästan gråtfärdig av lycka. Rent vetenskapligt är det väl inte direkt någon sensation, för vintersolståndet inträffade ju för nästan en månad sedan, men känslomässigt är det lika drabbande varje år. Man känner hur våren börjar spira. Inte riktigt på riktigt än, men inom en. Och samtalsämnena på kafferasterna har redan börjat glida över till beställning av dahliaknölar och inköp av fröpåsar. Jodå, vi är många trädgårdstanter på jobbet. 

Igår bjöds det på sprakande norrsken över stora delar av Skåne, men maken och jag hade inte riktigt fattat galoppen och missade därmed hela föreställningen. Vi får väl sticka ut näsan en stund ikväll och se om vi kan se något, men dessvärre ser det ut att vara lite disigt ute. Tur att man kan njuta av andras bilder i flödet på sociala medier.