Friskushibiskus

Tänk att min rosa hibiskus fortfarande lever. Jag minns inte exakt hur länge jag har haft den, men det är nog minst två år iallafall. Den har blivtit riktigt grov i stjälkarna, och kanske är det hela receptet för dess fortsatta överlevnad. Den känns både tåligare och stadigare än tidigare och är inte alls lika känslig för förflyttning som den var i början. Och bäst av allt: Den producerar nya knoppar och nya blommor så gott som hela tiden. En riktig friskushibiskus, helt enkelt.

Friskus är inte bloggerskan, för hon är hostig och har lite ont i halsen. Men vad är väl en bal på slottet. After all, tomorrow is another day. 

Bukett, lådor och loppis

Efter jobbet igår hämtade jag en ny bukett på byns finaste lilla blomsteraffär. Ni minns kanske att jag fick ett "klippkort" på fyra buketter av maken när jag fyllde år i augusti, så jag kan i princip bara glida in och peka på allt som är vackert i kyldisken och sedan gå därifrån utan att betala en enda krona. Det är så vansinnigt lyxigt. Jag kan nästan inte tänka mig en bättre födelsedagspresent till någon som mig. "Du får hålla koll på budgeten," säger jag till floristfröken F, men ibland känns det nästan som att det inte finns någon sådan. 

Det här är bara min andra bukett. Jag har medvetet valt att vänta med att lösa ut dem, eftersom vi har haft det så himla rörigt inne i huset under vinds- och takrenoveringen. Den som spar, hon har. Och det är kanske nu i november man behöver blomsterfägringen som allra bäst. 

Den här gången utgår hela buketten från två olika sorters kvistar med någon sorts "kottar" på och en kvist med vinröda bär. Det blev dessutom två olika sorters krysantemum, en kvist med fjärilsranunkel och sedan rejält mycket utfyllnad i form av eukalyptus, bok och några riktigt mörka tuppkamliknande kvistar. Kommer jag någonsin tröttna på den här stilen med rufsiga buketter? Jag tror inte det. 

Idag roade maken och jag oss med att besöka tre olika loppisar, men vi köpte faktiskt inte en enda sak. Men att titta på julpynt på loppis är verkligen ett sant nöje, även om man inte köper någonting. Sen åkte vi hem och tömde hela gröna rummet på lådor, så imorgon har jag det stora nöjet att kunna börja städa av ordentligt där inför adventshelgen. Jag har dessutom lyckats med konststycket att hitta både adventsstakar och jullådor allra längst in i ladan, så nu är jag redo för det riktiga adventsstöket på fredag och lördag i nästa vecka. Jag kan knappt bärga mig. 

På hemmaplan

Det kom mer snö i natt. När klockan ringde imorse, var jag glad att jag slapp skotta fram bilen och köra på moddiga vägar till jobbet. Istället kunde jag bara hoppa i fårskinnstofflorna och öppna mitt hemmakontor. Det är skönt att ha en arbetsdag i veckan då man får sitta osminkad och ostörd och bara jobba undan saker. Att stänga locket om datorn när man är klar och vara hemma och ledig i samma sekund. Jag känner tacksamhet över förmånen att kunna välja att ha det så nästan varje fredag. 

Vi har inte bokat in något mer än att bara vara hemma den här helgen. Här finns fortfarande en hel del småprojekt och högar att dra i, så sysslolösa blir vi nog inte. Men jag älskar ju det där småstökandet på hemmaplan, så för mig är det rena rama drömhelgen.

Snö och lyktor

Jodå, nu har det kommit snö på riktigt. En omgång i natt, och sedan ytterligare ett rejält lass under eftermiddagen. Nu är hela världen vit där ute i mörkret. Jag lyxar till det dubbelt upp och eldar både i spisen och i ljuslyktorna på spiselkransen. Så varmt och gott. Lyktorna har jag har samlat på mig lite här och där under det senaste året, vartefter jag har sprungit på färger jag gillar. Ingen av dem kommer från samma märke, men de bildar ändå en trevlig enhet. Nästan alla är dessutom enkla budgetvarianter från ställen som ICA Maxi, EKO-hallen och Blomsterlandet. Det duger alldeles utmärkt för mig. 

Maken fick äran att inviga vår nya snöskyffel, som vi så lägligt införskaffade för bara någon vecka sedan. Den gamla, som vi ärvde med huset, hade trasigt blad och vägde två ton. Den hamnade på tippen när vi rensade i garaget under sommaren. Tur att vi hann komma ihåg att vi skulle köpa en ny.

I väntan på advent

Det börjar onekligen bli dags för att bestämma hurdan adventsljusstake man ska ha i år. Jag gör lite olika från år till år, men ibland kör jag en favorit i repris. Just nu lutar det åt att jag upprepar förra årets variant, som var en rund svart metallskål med inbyggda ljushållare. Ljusen var handstöpta och införskaffade på en julmarknad på Hallandsåsen. Grön mossa är alltid ett måste, iallafall i de varianter som kräver mossa. 

För några år sedan hade jag en annan skålformad variant, där jag stack ner egna ljushållare i oasis. Det är egentligen en låg blomkruka, som numera står på krukhyllan ute i ladan. Kanske jag ska ta den istället?

Utöver grön mossa är paradisäpplen alltid ett måste här hemma till advent. De är så fina att ha precis överallt, både i adventsstaken, i julkransar, i skålar och precis som de är på ett bord, en hylla eller en fönsterbräda. Vissa år köper jag dem styckvis nere på byns finaste lilla blomsteraffär, men i år har jag fått en hel påse som mina föräldrar har plockat. Lovely!

En av mina favoriter är min supertunga betonggris, som bara kräver att man fixar fyra stearinljus och sen är det klart. Om jag inte använder den till adventsljusen, så tar jag fram den ändå och har den som vanlig ljusstake. Den är ju så charmig. 

Lisa Larsons adventsbarn är naturligvis också givna adventsgäster här hemma. Dem samlade jag på mig en och en under 90-talet, och glad är jag för det. Särskilt när jag ser vad de kostar idag....

Nu får julmarknaderna gärna sätta igång, så att jag kan köpa på mig lite fina handstöpta ljus att ha i adventsstaken. Jag har redan span på flera lokala sådana, som går av stapeln lördag före första advent. Sen måste jag ju rota fram mina adventsgrejer från lådstapeln i ladan också... Men det får alldeles bestämt bli ett projekt för en dag med dagsljus.

Chans eller risk?

I morse när jag passerade gränsen till min jobbkommun, så var det faktiskt aningens lite vitt på marken. Inga mängder, men tillräckligt för att det ändå skulle kännas som säsongens första snö. Dagarna framöver finns det en chans att det blir mer, för det är en liten snöflinga på väderkartan både på onsdag, torsdag och fredag. 

Eller ska man vara negativ och istället tänka att det är risk för snö? Fast nog är det lite mysigt ändå. Iallafall så här i början, när det fortfarande är lite nyhetens behag. Och nog bidrar det med stämning, om det är lite vitt på backen till advent. 

Den sjuttonde

När bloggtorkan är total får man bjuda på gammal skåpmat. Idag roar jag mig med att titta tillbaka på året som gått för att se vad jag har haft för mig den sjuttonde i varje månad. 

Den 17 januari var en fredag, och det var jag glad över. Däremot var jag inte så glad över bristen på dagsljus att fotografera i. Lite som nu. I brist på annat visade jag upp min samling stenar, som ligger i trätråget i gröna rummet. Dem plockade jag som reseminne från min Erasmus-resa till Lesbos våren 2024. Är det ens lagligt att plocka sten nuförtiden? Det kanske var tur att jag inte fastnade i tullen...

Den 17 februari drabbades jag av akut trädgårdsabstinens och klickade hem en massa dahliaknölar. Sorten som skulle komma att bli sommarens absoluta favorit var bolldahlian 'Cornel Bronze', som till och med blev finare i verkligheten än på försäljningsbilden. 

Den 17 mars var en måndag, och maken och jag konstaterade att vi skulle ha satt mitt nyköpta allmogeskåp lite högre upp på väggen, när vi grejade med det dagen innan. "Det där får vi väl fixa till någon dag," sa vi. Den dagen har inte kommit än...

Den 17 april var det skärtorsdag och 20 grader varmt. Jag hade semester och grejade i trädgården hela dagen. Dahliaknölarna  stoppades ner i platspåsar med jord och fick sedan stå på tillväxt på hyllan i växthuset. Både smidigt och platsbesparande.

Den 17 maj skrev jag ett långt inlägg om våra kommande renoveringsplaner för tak, vind och gavlar. Under dagen hade vi haft besök av vår byggare för att se över vad som behövdes göras. Ni som har följt bloggen under hösten vet att det blev ett ganska omfattande projekt innan vi var klara. Det har ju faktiskt bara gått några veckor sedan allt blev klart, men jag har nästan redan glömt hur det såg ut innan. De där eternitskivorna kommer ingen att sakna. Inte den fula parabolen heller...

Den 17 juni förundrades jag över nävan i den stora plåtkrukan nere vid bastustugan. Den kommer igen år efter år, trots att jag inte har bytt jord en enda gång. Just den här platsen är för övrigt ett av de ställen i trädgården som jag är allra mest nöjd med. Sten, grus och grönska är onekligen ett vinnande koncept. 

Den 17 juli hade semestern börjat. Det var smällhett och jag höll mig i skuggan och snyggade till nere vid de sammanflätade mirabellerna. Jag planterade några stora ormbunkar (träjon), som blir naturligt vackra coh inte stjäl showen för mycket från de vackra stammarna. Det helt färdiga resultatet visade upp igen så sent som i förra veckan. 

Den 17 augusti hade semestern varit slut ett par veckor, men det var söndag och jag grävde igen. Den här dagen stod rabattrenovering vid uteplatsen på schemat. Det visade jag visst också i ett inlägg i förra veckan, men blomsterfägring kan man ju titta på många gånger. 

Den 17 september fastnade allmogeskåpet i hallen på bild igen. Jag gläntade på dörren och visade min samling loppisljusstakar. Nåväl, delar av den iallafall...

Den 17 oktober var det fredag och jag hämtade födelsedagsbukett nummer 1 på byns finaste lilla blomsteraffär. Jag fick ju ett "klippkort" med fyra buketter av maken när jag fyllde år, men det har varit så rörigt under renoveringen att jag har avvaktat med att utnyttja det. Jag har faktiskt tre "klipp" kvar, som jag tänker kommer väl till pass nu när vi börjar få lite ordning på oredan i huset. Nästa bukett hämtar jag alldeles bestämt till helgen. 

Den 17 november har varit en kall och stundtals riktigt solig dag, men någon bild på det har jag tyvärr inte att bjuda på. Numera är det ju becksvart när man kör hem, och fotografering är allt annat än lockande. Tur då att man kan bjuda på gammal skåpmat.