Tio dåtida 29 april

När blogginspirationen tryter kan man alltid titta bakåt i minnenas arkiv. Låt oss se vad den 29 april har bjudit på de senaste tio åren. 

Den 29 april 2025 blommade visst äppelträdet på baksidan. Det gör det inte idag, så nog kan man dra slutsatsen att våren tar lite längre tid på sig i år. I blogginlägget för ett år sedan skrev jag att det var segt att gå till jobbet, när jag helst av allt bara ville vara hemma och greja i min trädgård. Inlägget hade lika gärna kunnat vara skrivet idag, för det är precis så det känns. Särskilt nu när vädergudarna äntligen behagar oss med lite vårvärme. 

Dagens datum 2024 hade jag stannat till på handelsträdgården jag passerar till och från jobbet. Tanken var att handla hem lite tomatplantor, men jag kom visst hem med nejlikrot också. Den är fortfarande på min topplista över mest älskade perenner. 

2023 skrattade jag gott åt min Keukenhof-inspirerade tulpanplantering, som hade slagit ut i full blom och absolut inte blivit som jag hade tänkt mig. Det som skulle vara 'Copper Image' blev istället en vallmoröd variant av okänd sort. Så kan det gå när man köper billiga lökar på marknad. 

2022 var jag i Amsterdam den 29 april, och 2021 låg jag i säng klubbad av Covid-19, så det blev inga blogginlägg alls det här datumet de åren. 2020 njöt jag iallafall som bäst av tulpanerna som höll på att slå ut i rabatten vid uteplatsen. Så dumt att jag inte satte några lökar i höstas...

2019 fotograferade jag mina försådda zinnior ute på glasverandan. Det där är ju en vansinnigt trevlig blomma att ha i köksträdgården, så i år ska jag nog direktså några frön i en av pallkragarna. För övrigt inser jag att det står ett änglaspel i bakgrunden på bilden. Vad i allsin dar gjorde det där i april? 

2018 var vi på loppisrunda. Ett av stoppen var i Tollarp, där årets första utomhusloppis ägde rum vid Vinterlust. Jag köpte visst en turkosfärgad damejeanne för ynka 5 kronor och en lövkorg för en guldpeng. Riktigt så billigt kommer man nog inte undan på loppisar idag.  

Den 29 april 2017 hade jag precis fått hem mitt fina zinkbadkar. Det hade jag hittat då jag fick hänga med en kollega på besök till en antikhandlares fullproppade förråd utanför Kristianstad. Jag minns att hela magasinet var fullt av trädgårdsantikviteter av olika slag, och att det var en dröm att gå runt där och titta. Min kollega och jag pratade om det för några veckor sedan och kom fram till att vi borde luska rätt på det där telefonnumret igen. 

2016 hade vi besök av kaniner i trädgården titt som tätt, och den här dagen fastnade en på bild på bloggen. Just den här var väldresserad och höll sig till ätbara saker ute i gräsmattan. 

Det är kul att man har sin blogg ändå, för av allt detta mindes jag faktiskt inte särskilt mycket. Den 29 april 2026 kommer inte heller att gå till historien som någon speciellt minnesvärd dag, men den slutar iallafall bra, för nu ska jag provsmaka Otto-glassen med ananassmak, som väntar på mig i frysen. Mums!

Gult och rosa

Knalligt gula forsythiakvistar svingar sig långt över planket nere vid bastustugan. Från den här synvinkeln ser busken helt fantastisk ut, men om man står i grustrappan och ser den från sidan är den inte lika praktfull. Långa muterade grenar som bara är fina i toppen, men som är helt kala nertill. Busken har stått här sedan långt före vår tid, och det är verkligen dags att beskära allt rejält och satsa på att låta busken göra ett omtag. Jag vet att det är nödvändigt, men drar mig ändå för det, eftersom det alltid blir så himla tomt när det är nygjort. Fast man kan ju beskära stammarna i omgångar. Jag väntar iallafall tills den har blommat över

Blommar gör även det lilla persikoträdet, som står på södersidan av huset. Det är av sorten 'Amsden' och ger faktiskt en och annan frukt, fast förra året togs blommorna av frosten och det blev inga persikor alls. Vi har haft minusgrader två nätter i rad, så vi får se hur det klarar sig i år. Överlag är trädet fortfarande väldigt litet, med tanke på att det har stått här sedan 2011, men det lever iallafall. 

Snart slår magnolian också ut. Den brukar komma ganska exakt till valborg, precis som om den har en inbyggd kalender i sig. Det är många knoppar i år, så jag håller verkligen tummar och tår för maximal utdelning. Ni lär bli varse när det händer. 

Crabapple och Krabappel

Nu blommar mitt nya lilla paradisäppelträd, och det är så fint så fint. Grenarna hänger ner över tunnans kanter som en rosa fontänkaskad. Det är så vackert att man nästan blir gråtmild. Man vill bara trycka på pausknappen och stanna tiden en stund. 

Paradisträd heter crabapple på engelska. Jag kallar mitt träd för "Edna" efter den härligt sarkastiska och ständigt trötta skolfröken Edna Krabappel i "The Simpsons". Ni vet, hon som kedjeröker, för en ständig kamp mot Bart Simpson och har kaotiska kärleksaffärer med flera av seriens manliga karaktärer. Som tittar ut över klassrummet, suckar och yttrar den smått klassiska repliken "This isn't what I trained for". Varenda scen med henne är TV-historia. I love her! 

Själv är jag inte en fullt lika sarkastisk lärare, men det hindrar inte att jag just den här veckan räknar ner dagarna tills jag ska få vara ledig och njuta av tre lediga dagar i trädgården. Det är ju egentligen så här års man ska ta fem veckors semester, så att man hinner fånga varenda liten sekund av vårens storslagna entré. Fast det funkar dessvärre inte så bra. Inte ens för en lärare med semestertjänst. "Ha!" som Edna Krabappel skulle ha sagt. 

Nyskurat växthus

Min söndagsvana trogen började jag dagen med att ligga kvar i sängen rejält länge i sällskap av en kopp kaffe. Men efter klockan 10 hoppade jag i trädgårdsbrallorna, drog ut slangen och satte kurs mot växthuset. Det har stått igenbommat med gamla tomatplantor och skitiga krukor sedan jag stängde till det i höstas. Nu tömde jag ut allt och skurade både invändigt och utvändigt med såpa. Det var välbehövligt, kan jag säga... Jag hade en lite skvätt T-röd i vattnet, för glaset blir klarare då. Nu är allt skinande rent. 

Så här års har jag inte så mycket att sätta i växthuset, så jag inreder det mest för lyst. Men jag flyttade iallafall ner mina luktärter från vinden, och under maj månad brukar det flytta in både tomatplantor och annat smått och gott. Sedan några år tillbaka köper jag färdiga plantor, så att man får olika sorter istället för 20 likadana. Det finns en säsongöppen liten handelsträdgård på vägen till min jobbort, så det blir enkelt och smidigt att stanna till där någon dag. 

Korgarna står uppradade och redo att hysa murarhinkar med dahlior. Jag tänker att jag ska försöka få ner några knölar till nästa helg, när det är långledigt och jag har lite mer tid. Än så länge har jag bara startat igång de nya som jag köpte på dahliamarknaden hos floristfröken F häromhelgen. Det ska ner knölar i flera av pallkragarna också. Det tar ju trots allt ett bra tag att väcka dem till liv, så även om det blir nattfrost en bit in i maj så lär det inte vara någon fara. 

I år funderar jag faktiskt på om jag ska bygga en långsmal odlingslåda i växthuset att ha tomaterna i. Jorden i krukor och hinkar torkar ut så himla snabbt, men med lite djupare jordmån för rötterna blir det nog bättre. Jag tänker i så fall att odlingslådan får stå längs den högra sidan på växthuset. Vi får väl se om jag orkar ta tag i det. 

Det har varit strålande sol hela dagen idag. Förvisso inte mer än 12-13 grader, men det har bara varit skönt. Nu har jag mjukat upp trädgårdsmusklerna i bastun och känner mig redo för en fyradagarsvecka på jobbet. Nästa helg blir det trädgårdstid i dagarna tre. Hurra!

Kanske-tider och besök från Köpenhamn

Någon fasadtvätt blev det inte i fredags. Hantverksfolk är ett väldigt trevligt släkte, men varför är det så himla svårt för dem att lämna klara besked om de tänker komma eller inte komma? Har de inte bokningssystem och kalendrar som alla andra företag och firmor? Jag har faktiskt aldrig riktigt förstått det där. I min bransch hade det varit helt otänkbart att avtala den där typen av kanske-tider. "Jag siktar på att komma till skolan och ha lektion med er på fredag, men jag kan inte lova något. Men sitt ni och vänta, så får vi se när jag kommer. Om jag kommer..." 

Nåväl, desto trevligare blev det på eftermiddagen, för då dök min kompis från Köpenhamn upp för att tillbringa ett dygn i "Glesbygd". Det blev både fredagsmys och lördagsloppisrunda. Lovely! Jag vet att ni blir chockade, men jag köpte inte en enda grej. Det kan ju i och för sig bero på att jag redan har sonderat loppisutbudet på de flesta ställena under våren. Jag bjöd dessutom in henne på en privat loppisrunda här hemma i ladan och lyckades faktiskt pracka på henne en gammal trälåda. Det är nog så jag ska göra varje gång vi har gäster på besök, hihi!

Framför ögonen dubbelt upp

Nog känns det lite motigt att tillbringa hela dagarna inomhus, när våren händer för fullt utomhus. Det har varit strålande sol hela veckan med temperaturer uppemot 19 grader, och naturen fullkomligt exploderar i ett tempo som känns som minut för minut. Träden slår bokstavligt talat ut framför ögonen på en. Jag vill vara där och njuta av varje sekund. Vilken tur att det snart är helg. 

Efter jobbet imorgon ska jag till optikern för första gången på 3,5 år. Jag känner själv att synen har förändrats, och det är verkligen inte till det bättre. Jag behöver både nya terminalglasögon att ha på jobbet och vanliga glasögon att ha till vardags. Det svåra är att man måste hitta nya bågar som man trivs i och ser hyfsat vettig ut i. Jag vet inte riktigt vad jag är sugen på den här gången, men jag får väl botanisera lite och se vad jag hittar. Rejäla plastbågar måste det nog iallafall bli, för jag är alldeles för slarvig med mina glasögon för att våga ha något annat. Fröken Klumpig är onekligen ett alternativt alias för den här bloggen...

"Hjortronmyren"

På en bilresa tur och retur till Karlskrona i lördags, en heldag i trädgården i söndags och ett par timmars storstädning i måndags kväll fick jag ihop 11 timmar och 33 minuters lyssning på BookBeat. Det var exakt vad som krävdes för att avsluta romanen "Hjortronmyren" av Ulrika Lagerlöf, och det var väl investerad tid kan jag lova. Jag hade nästan inte hunnit passera 50-skyltarna ut ur byn i lördags morse förrän jag var helt inne i handlingen, och sen kunde jag inte sluta lyssna. 

Boken har två parallella handlingar i två olika tider och med två olika kvinnor i fokus. Platsen är dock densamma: Ett mindre samhälle i Västerbotten och skogarna däromkring. I smällkall vinter 1938 tvingas 17-åriga Siv ta jobb som kocka i en skogshuggarkoja, där hon delar några få kvadratmeter tillsammans med tio hårt arbetande timmerkarlar. I smällkall vinter 2022 blir Eva utsänd till samma lilla samhälle av skogsbolaget hon arbetar för, med uppdrag att försöka dämpa protesterna mot en närstående skogsavverkning. Under berättelsens gång vävs händelser i dåtid samman med händelser i nutid, och bandet mellan Siv och Eva blir allt tydligare. Det blir en berättelse om historia, familjeband, kärlek, konflikter och frigörelse. Och skog. 

Jag tyckte mycket om den här boken. Personporträtten är jättefina, och efter ett tag kändes det nästan som att läsa om människor jag redan kände. Mest tyckte jag om kapitlen som handlar om Siv. Dessutom lärde jag mig mycket om både skogsbruk och samernas och nybyggarnas historia. Författaren har själv anknytning till både Västerbotten och erfarenhet av anställning inom skogsbranschen, och det förstärker berättelsens trovärdighet att hon är kunnig om både det ena och det andra. "Hjortronmyren" är den första delen i en romanserie, och det känns fint att jag ska få träffa Siv och Eva igen i nästa bok. För den måste jag helt klart läsa. Och till sommaren kommer del 3. Så fint!