Nyårslöftet är avklarat

Med två månader till godo har jag redan uppfyllt mitt nyårslöfte om att läsa tolv böcker under året. Majoriteten av titlarna har jag förvisso "läst" med öronen, men ändå. Jag känner mig faktiskt lite nöjd. Min läslista består av en salig blandning titlar. Jag började året med två dokumentärromaner och gick sedan över till fiktiva romaner. Endast två av böckerna på listan är skrivna av utländska författare. Jag vet inte om det är en slump, eller om det faktiskt är så att jag föredrar svenska författare. Flera av böckerna har varit väldigt läsvärda, till exempel den senaste boken jag läste, som var "Ibland är man ledsen, ibland är man glad" av Martina Montelius. Den var lite knepig, men en bok som har stannat kvar i mina tankar nu så här efteråt. Mest har jag nog ändå uppskattat "Timmerfolk"-trilogin av Ulrika Lagerlöf. Här är listan som den ser ut så här långt: 

• ”Min dotter och mordet i Vetlanda” - Görgen Hellman 
• ”Bortom all kontroll” - Kjersti Kvarn 
• ”Hamnet - Maggie O’Farrell
• ”Hjortronmyren” - Ulrika Lagerlöf 
• ”Blekjorden” - Ulrika Lagerlöf 
• ”Män och kvinnor” - Lena Andersson
• ”Skuggor över Härskogen” - Anna Gren och Lilly Kullberg
• ”Charlies hämnd” - Simona Ahrnstedt
• ”Charlies fiende” - Simona Ahrnstedt
• ”Kärnveden” - Ulrika Lagerlöf 
• ”Yesteryear” - Caro Claire Burke
• ”Ibland är man ledsen, ibland är man glad” - Martina Montelius

Under 2025 läste jag 14 böcker, och det hoppas jag kunna tangera eller kanske till och med slå i år. Det är ju två månader kvar, så det borde ju ändå vara en ganska hanterbar plan. Frågan är bara vad jag ska sätta tänderna i härnäst. Jag har en hel del tänkbara titlar på vill-läsa-listan. Nyårslöftet för 2027 är iallafall redan bestämt: Att läsa minst tolv böcker under året som kommer. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Pumpkin spice latte

Jag hade tid hos fysioterapeuten på sjukhuset i Kristianstad i eftermiddags, och när jag ändå hade flexat ut för eftermiddagen, så unnade jag mig att göra något trevligt efteråt. Well, iallafall något lagom som min rygg pallar med. Jag körde till C4 Shopping, där jag landade i en skön engelsk fåtölj på Waynes Coffee. Där drack jag höstens första pumpkin spice latte, som jag har gått och varit sugen på hela oktober. Jag är  inte säker på om den innehåller någon pumpa överhuvudtaget, men den är iallafall smaksatt med traditionella amerikanska pumpkin pie-kryddor, som kanel, nejlika, muskot och ingefära. Socker och vispad grädde gör drycken till en riktig efterrätt. Mums!

I USA är detta rätt och slätt en PSL. Det var kaffekedjan Starbucks, som utvecklade receptet i början av 2000-talet i sitt högkvarter i Seattle. När jag bodde i Seattle 1990-91 var företaget inte ens börsnoterat, men bara något år senare smällde det till och företaget spreds över hela världen. Visste ni förresten att namnet Starbuck kommer från den klassiska romanen "Moby Dick", där styrmannen ombord på valfångstfartyget Pequod heter just så? Nu vet ni. 

Fortsatt frost och färgfyrverkeri

Nattfrosten fortsätter. Imorse fick vi skrapa bilrutorna för första gången i höst, och jag har haft stickad tröja på mig under dagen. Natten som kommer ser också ut att kunna bli kall. Jag har en sådan där foliegrej att sätta på vindrutan, men jag tror att den ligger ute i ladan någonstans. Där är jag dock inte så sugen på att gå runt och leta i mörkret, så det får nog vara till imorgon. Kanske är det dags att boka tid för däckbyte snart, men jag tänker att det borde gå och vänta ett tag till. I mitten på veckan ska det bli regnigt och lite varmare igen. 

När jag gick till körövningen nu ikväll, gick jag förbi ett hus som redan hade hängt upp ljusslingor i hela trädgården. Det känns ändå lite tidigt, kan man tycka. Jag njuter gärna av höstens färger ett tag till. De är verkligen som vackrast just nu. Som ett färgfyrverkeri.

Nattfrost och lövuppsamlare

Jag gjorde rätt i att plocka in de blommande dahliorna, för i natt kom den första frosten på besök. Kvicksilvret i termometern var nog bara nere strax under nollan och vände, men det var ändå nere på minusgrader. Jag tog mig en liten runda i trädgården för inspektion, men än så länge har blad och stjälkar iallafall inte blivit svarta och sladdriga. Kanske fungerade nattfrosten ändå som en signal till dahliorna att växtsäsongen är över och att knölarna ska gå in i vila. Jag har inte grävt upp någonting än, men det är faktiskt inte så bråttom som många tycks tro. Höstens första frostnatt kan te sig dramatisk ovan jord, men det som dödar knölarna är om de utsätts för tjäle. Så länge jorden fortfarande är hyfsat varm och inte fryser på djupet kan knölarna ofta ligga kvar i flera veckor till. I Skåne där jag bor dröjer det ofta ganska länge mellan första nattfrosten och den första riktiga tjälen, så jag känner ingen större panik än. 

Löven fullkomligt rasar av träden nu. Vi har flera stora träd på tomten, så det blir ganska mycket att ta reda på, fast vi brukar bara räfsa in det i planteringarna och låta det ligga till våren. Har man tur kommer det en höststorm och blåser in allt, så att man slipper räfsa. (Vilket jag hur som helst inte kan göra alls just nu.) På flera ställen i sociala medier görs det reklam för Gardenas lövuppsamlare med mekanisk drift utan motor. Den tycks funka väldigt bra på gräsmatta och gångar med hårt underlag. Är det någon som har provat och kan ge en icke-sponsrad recension?

Bord, dahlior och låtskatt

Efter AW i torsdags och besök hos frisören igår eftermiddag känns det som läge för en vilsam helg. Ryggen orkar fortfarande inte så mycket, och inte jag heller för den delen. Strax före lunch dristade jag mig iallafall iväg på en liten utflykt de 300 metrarna bort till en av byns större loppisbutiker. Där stod det ett gammalt brunmålat pelarbord för 50 kronor, som spontant fick följa med hem. Jag är ju allmänt svag för småbord i gediget trä, men det hör ju också till saken att jag redan har släpat hem en mängd sådana tidigare. Kommer man hem med något nytt får man slänga ut något annat. Det återstår att se om det här hittar sin plats. Det är ju inte helt olikt det gråa pelarbordet som redan står i ett hörn ute på glasverandan. Jag kanske kan ha ett vår- och sommarbord och ett höst- och vinterbord. 

Det fanns en tid i ens liv då man hade sprungit och hämtat målarpenseln på direkten, om man kom hem med ett brunmålat loppisfynd, fast de senaste åren har jag börjat ändra inställning. Brunt bryter av himla fint mot den övriga färgskalan som vi har hemma, och på riktigt gamla möbler känns det ändå mer som sent 1800-tal än som 1970-tal. 

Veckans helgbukett är inte köpt, utan plockad i min egen trädgård. Från att ha varit extremt tröga hela sommaren och sensommaren blommar plötsligt dahliorna som bara den. Så dags nu, när nattfrosten hotar runt hörnet. Igår klippte jag iallafall av allt som såg fint ut, och det blev en riktigt maffig bukett. 

Under eftermiddagens viloläge i fåtöljen tittade jag på SVT:s mycket sevärda serie "Vår älskade låtskatt". Den handlar om de där låtarna som har etsat sig fast i den svenska folksjälen, och som är i våra liv för att stanna. Jag har suttit och gnolat med i allt från "Sommartider" till "Stad i ljus" till "Goliat". Det blev en fin eftermiddagssiesta. 

Nya brillor

Igår bidde det inget blogginlägg, för då var jag på AW med mina fina kollegor. Det blev sent. Klockan var minst 20:00 när jag kom hem, hihi! Nåväl, före AW:n slank jag inom optikern och hämtade upp mina nya glasögon. Som ni minns lånade jag hem en massa bågar härförleden, och jag förvånade mig själv genom att välja de mest vågade av dem alla: Ett par runda bågar i orange från Morel i design av den franska arkitekten Jean Nouvel. I love, love, love them! Som den fegis jag är bad jag min kompis Berit att agera modell framför kameran. 

Ett par solglasögon med progressivt glas ingick köpet. Ja, själva glasen alltså, inte bågarna. Det fanns inte direkt några bågar som jag blev sugen på. Istället rotade jag fram ett par gamla Gucci-glajjor med repat glas från mina gömmor hemma och frågade om jag kunde få återanvända bågarna. Det fick jag. Tänk så bra med återbruk av något man redan har och tycker om. 

Var börjar glesbygden?

Jag kallar byn där vi bor för "Glesbygd" här på bloggen. Men var börjar egentligen glesbygden? Och bor vi ens i en by? Det där är frågor som maken och jag roar oss med att diskutera ibland. Enligt mig, som tillbringade de första 40 åren av mitt liv som stadsbo, bor vi definitivt på landet. Fast enligt maken, och Statistiska Centralbyrån med för den delen, bor vi i en tätort. Gränsen för vad som är en tätort går nämligen vid 200 invånare som bor där det är högst 200 meter mellan husen, och om vi ska utgå från den definitionen så har jag ju fel. Fast i realiteten är det nog mer en känsla än en exakt gräns som fäller avgörandet. Vi behöver faktiskt inte ta oss speciellt långt utanför grindstolparna för att befinna oss mitt ute i skogen eller omgivna av betande kor, ängar och åkermark. Till närmsta järnvägsstation är det två mil, och till närmsta stormarknad är det närmare två och en halv mil. Man kan förvisso åka med regiontrafik hit, men utan egen bil är man ändå ganska strandad. 

Att vi hamnade just här är både lite av en slump och en kompromiss. Medan vi fortfarande bodde kvar i "Storstad" letade vi efter ett hus som vi kunde ha som helg- och feriehus större delen av året. Hade maken fått välja, hade vi köpt ett ensligt hus långt ut i skogen, men för mig var det här alldeles tillräckligt lantligt. Frågar ni mig, så bor vi alltså i ett hus i "Glesbygd", och frågar ni maken, så bor vi i en tätort. Fast oavsett vad definitionen är, så blev det ju ganska bra.