Det jag alltid spanar efter på loppis är fina små träbord. För tänk, det finns alltid plats för ett litet avlastningsbord. Och om det inte får det, kan man byta ut ett nytt fynd mot något av de bord man redan har. Mitt äldsta loppisbord står i gröna rummet. Det har hängt med mig sedan jag flyttade till min första egna lägenhet 1991. På den tiden var det målat i trendfärgen "Höganäsgul" och stod framför fönstret i mitt kök. Tio år senare stod det också framför köksfönstret, fast i en annan lägenhet i Malmö. Då målade jag om det i vitt, eftersom väggarna där var vinröda. Och vitt har det förblivit sedan dess.
Framför ett av fönstren i gröna rummet står det ett annat litet träbord. Det var brunmålat redan när jag köpte det och har en liten låda, där jag förvarar diverse ljus som är för långa för att rymmas i min andra ljuslåda. Jag älskar brunt som komplementfärg mot det grön-vita i det här rummet.
På glasverandan står ett annat brunmålat bord. Det är i allmogestil och är förmodligen det bord jag älskar mest av alla. Förstå-sig-påare säger att den rustika trenden går mot sitt slut, men för mig kan det aldrig bli så. I synnerhet inte i det här huset, för här passar det så himla fint med slitna ytor som vittnar om ett liv långt bakåt i tiden. Vad skulle inte det här lilla bordet kunna berätta, om det kunde tala?
På glasverandan står också ett litet pelarbord, som är ett av de allra första loppisfynden vi släpade hem till Solhäll. Det står här av och till, för på julen brukar jag ta bort det för att få plats med mitt ljusträd. Jag är faktiskt mest förtjust i bord med fyra ben, så det här kanske ryker till förmån för något annat en vacker dag.
I hallen innanför glasverandan står ett gråmålat träbord med kurviga ben. Det har roliga små "klackar" under fötterna, som jag egentligen inte kan begripa vad de tillför. Det finaste med det här bordet är egentligen lådan, som är snickrad i rejält trä och har trevliga små fack att stoppa grejer i.
Vid murstocken i hallen på baksidan står det ett litet grönt bord med målat mönster på bordsskivan. Här är det en "genomfartsled" på tre håll, så det gäller att det man ställer här inte är för stort. Samtidigt är det ju himla fint att ha något mot murstocken. Det tog många år innan vi hittade det perfekta lilla bordet. Att det var grönt var ju onekligen en bonus.
Ett av mina bästa loppisfynd är det låga bordet ute i smatten. Det stod kvar i slutet på en idrottsplatsloppis, eftersom bordsskivan var täckt av en äcklig vaxduk och ingen fattade hur fint det egentligen var. Jag köpte det för 10 eller 20 kronor, tog bort vaxduken och hittade en charmigt sliten vitmålad bordsskiva undertill. Först tänkte jag måla om hela bordet, men jag är glad att jag inte gjorde det. Nu är det ett perfekt avlastningsbord för matkassar ute i smatten, när man kommer in med grejer som ska rakt in i kylen.
Och se där, i hörnet intill kylskåpet kan man också klämma in ett litet bord. Det har en liten hylla undertill där microvågsugnen står, men den är så ful så jag har hängt ett rutigt tyg framför. Ovanpå den egentliga bordsskivan har jag lagt en träskiva som jag hittade när vi tömde vinden under sommaren.
Har man inte plats inomhus, så kan man hitta plats ute. Ett loppisbord med spräckt stenskiva för 50 kronor kan man ju till exempel ställa ute på trappan utan att skämmas. Det står inte alltid här, men till jul ska jag nog sätta ut det igen.
Tänk, så många bord man kan få in i ett 77 kvadratmeter stort hus. Och då har jag inte ens räknat med köksbordet, matbordet, soffbordet, nattduksborden, tvättstugebordet, pysselbordet i källaren och inte att förglömma alla bord vi har ute i trädgården. Många bord blir det. Och nu drömmer jag redan om att hitta fina små fönsterbord att ställa under de nya fönstren på vinden. Och kanske ett att ställa mot murstocken också, hihi!
