Jag har ett kluvet förhållande till klockor. Mitt armbandsur tar jag av mig så fort jag kan när jag kommer hem och är ledig, och väckarklocka har jag avskaffat helt, till förmån för alarmmöjligheten på mobiltelefonen som iallafall är lite mer dämpad än en skrällande väckarklocka.
Trasiga väckarklockor är dock en helt annan femma... När jag springer på loppisar plockar jag gärna på mig gamla sådana, och hemma i lägenheten i stan har jag en hel hylla ovanför sängen som är full med mina prima fynd:
Väggklockor är också något jag gillar. På Solhäll har vi tre stycken, alltså så gott som en i varje rum. På Solhäll är vi ju mest när vi är lediga, så där känns det plötsligt helt OK att omge sig med tidvisare!
I köket på Solhäll har vi en retroklocka, som av en märklig händelse har nästan exakt samma färg som det gamla originalkaklet ovanför diskbänken! Den kostade bara 35 kr i en fyndlåda på Jysk. (Inbyggd äggklocka har den med, så där fick jag minsann TVÅ klockor för priset av en!)
Vi har en riktig gammal "gubbklocka" på väggen i gröna rummet, som inhandlades för några hundralappar på Erikshjälpen förra året. Den tickar högljutt, slår med dånande klang på både hel och halv timme, och man får vrida upp den med en nyckel en gång i veckan för att hålla den vid liv.
Konstigt nog så tänker vi inte längre på att den låter, inte ens när den dingdångar mitt i natten. Nattgäster, däremot, ber vänligt men bestämt att få stanna pendeln. Min väninna A säger att klockljudet känns som om livet självt tickar iväg, men jag tycker att det är ett väldigt hemtrevligt ljud!
För någon månad sen hittade vi en klocka i gammal stil på en loppis/antikaffär i Everöd. Den är allt annat än antik, men den passar jättebra på träväggen i röda rummet, och den var allt annat än dyr.
Summa summarum:
Armbandsur och fungerande väckarklockor = Stressande...
Tickande väggur och trasiga väckarklockor = Avkopplande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag blir så glad för att du vill lämna en kommentar!