Tre böcker i januari

Jag ligger faktiskt på plus när det gäller mitt nyårslöfte att läsa minst 12 böcker i år. Jag har nämligen redan läst TRE, och då är ju januari inte ens slut. Fast jag medger att jag har gjort det lite lätt för mig genom att välja sådant som är förhållandevis lättsmält. Jag tänker att det kommer att bli lättare att hålla det där löftet, om jag faktiskt redovisar vad jag läser här på bloggen. Det blir ju lite som att väga sig offentligt när man bantar, hihi! Här kommer alltså ett par korta recensioner på årets tre första böcker, som är skrivna av två svenska författare jag inte har läst något av tidigare. 

De två första böckerna jag läste var Simona Ahrnstedts "En enda natt" och den fristående fortsättningen "En enda hemlighet", som jag fick begagnade i ett julklappsbyte. Böckerna tillhör genren romance, som har fått ett rejält uppsving sedan "Fifty shades of gray"-böckerna (som jag faktiskt inte har läst) kom, och nog anar man att Simona Ahrnstedt har hittat viss inspiration i dem. De här böckerna är väldigt snabblästa och språkligt sett ganska välskrivna, men i ärlighetens namn inte riktigt my cup of tea. Jag tycker att persongalleriet känns stereotypt och platt, med huvudpersoner som alla är vansinnigt vackra, framgångsrika och förmögna på ett eller annat sätt. Det känns lite som Jackie Collins, fast på svenska. Båda historierna slutar dessutom ganska förutsägbart, men ett happy ending är väl mer eller mindre en regel i just den här genren. Det finns en tredje och avslutande del i serien, men jag känner att det räcker för mig att ha läst de två första.  

  

Som en kontrast till de passionerade kärlekshistorierna, kände jag att jag behövde något mer råbarkat. Därför blev bok nummer tre deckaren "Dvalan" av Camilla Grebe, som jag inte heller hade läst något av tidigare. Däremot har jag läst mängder (och då menar jag verkligen MÄNGDER) av deckare genom åren och är numera ganska svårflörtad när det gäller just den genren. Jag gillade att Grebes berättelse växlar mellan tre olika berättarperspektiv, som alla får berätta sin sida av historien i jag-form, men i övrigt tycker jag att själva storyn känns ganska tunn. Det dröjer faktiskt ända till sidan 353 (av totalt 479) innan den tar skruv, fast inte ens då känner jag mig speciellt överraskad. Det här är en bok som fungerar helt OK som tidsfördriv, men som ganska snabbt kommer att falla i glömska. 

Tre ganska mediokra böcker alltså, men en väldigt bra uppvärmning för resten av bokåret 2020. Nu har jag ju äntligen kommit igång med min läsning! Ska jag våga mig på något mer utmanande som bok nummer 4, kanske? Kom gärna med tips!