"Testamente"

Jag ligger lite efter med mitt nyårslöfte om att läsa minst 12 böcker innan året är slut. En bok i månaden alltså. Det är väl ändå inte att ta sig vatten över huvudet, kan man tycka. Jag älskar ju dessutom böcker och kan inte riktigt förklara varför jag ständigt väljer bort läsningen för annan (ofta mindre värdefull) sysselsättning. Jag VILL ju verkligen vara en läsande människa, för läsningen gör onekligen gott för både hjärna och hjärta. Kanske jag helt enkelt ska börja schemalägga regelbunden tid för läsning, så att det verkligen blir av. Mellan 20-21 på kvällarna kanske, istället för att bara slötitta på TV-program jag inte ens vill se, eller istället för planlöst scrollande på mobiltelefonen. 

Hur som helst så har jag nyss avslutat bok nummer fem, som blev "Testamente" av Nina Wähä. En bok som lämnar mig smått uppfylld på ett sätt som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Kanske är det inte så mycket för själva handlingen i boken, för den är egentligen ganska mörk och bitvis brutal, utan kanske mer för att det känns som jag har varit med om något nytt och fräscht i svensk skönlitteratur. Författaren har nämligen hittat ett helt eget sätt att berätta en historia, och dessutom har hon en ton och ett flöde i språket som jag njuter av att läsa. Redan på bokens framsida får man en försmak av både handlingen, berättartekniken och språket:

En deckarhistoria skulle man kunna tro, men långt ifrån i traditionell bemärkelse, trots att författaren redan från början låter läsaren ana att något dramatiskt kommer att hända innan boken är slut. Berättelsen är istället mer som en blandning av en skröna och en släktkrönika, där vi får följa den fattiga familjen Toimi, som bor i Tornedalen i Finland. Boken startar i tidigt 80-tal, men tar även med läsaren bakåt i tid. Familjen är en udda samling bestående av tolv syskon (fjorton egentligen, om man räknar en bror och en syster som har dött) i olika åldrar och deras föräldrar. Var och en av familjemedlemmarna har sin berättelse och sina egenheter, och även om det till en början kan te sig en smula rörigt med fjorton olika huvudpersoner, så är det inte det minsta svårt att hålla reda på vem som är vem. Var och en kryper liksom in under huden på en, oavsett om man gillar dem eller inte, och var och en av dem bidrar med sitt perspektiv på hur det är att leva i den mer eller mindre dysfunktionella familjen Toimi. 

Det här är kanske inte en bok för alla, men för mig var "Testamente" en givande läsupplevelse. Annorlunda, men bra. Kanske tycker jag att det finns en del frågetecken som författaren inte riktigt rätar ut, men det här är å andra sidan inte en bok där själva ramberättelsen känns speciellt viktig. Historien om varje person är liksom en helt egen berättelse i berättelsen. När boken nådde sitt slut saknade jag familjen Toimi i flera dagar.