När då var nu

När bloggtorkan är som värst, kan man ju alltid titta bakåt i tid och se vad man gjorde idag förra året. Och förrförra året. Och året dessförinnan. Idag kikar vi tio år bakåt i tid och ser vad den 18 februari har bjudit på genom åren. 

2024 inföll den 18 februari på en söndag. Jag käkade minisemlor och funderade på att ta en semesterdag följande fredag för att hänga med min sportlovsledige make. Ungefär som nu, fast just för dagen minus den där semlan. Men semester på fredag blir det garanterat. 

Den 18 februari 2023 vaknade vi till efterdyningarna av stormen Otto. Det larmade i pannan i källaren, och i trädgården hade det blåst omkull både krukor och bänkar. Glasverandan var fortfarande orenoverad och ledsamt solblekt och väderbiten, men det blev det ju ändring på samma sommar. Det larmade för övrigt i pannan imorse också. Det gör det ungefär vartannat år så här års, och då får man ringa en kyltekniker som kommer och rensar upp i rör och filter. Han är inbokad och kommer redan imorgon, då maken är hemma och kan ta emot. 

Den 18 februari 2022 blommade snödropparna för fullt runt päronträdet. Jag jobbade 80% och var ledig eftersom det var fredag. Maken och jag hämtade nya pass på Polisen i Hässleholm, och jag slank inom Blomsterlandet när jag ändå var i krokarna.

Den 18 februari 2021 var vi mitt uppe i köksrenovering och coronapandemi. Man var lugnt sagt sliten i sömmarna. Den 18 februari fick vi dessutom besked om att spisen vi hade köpt redan i november var restnoterad från fabriken i Italien och inte skulle renoveras förrän i maj. Så blev det också, men den som väntar på något gott...

Den 18 februari 2020 bokade maken och jag biljetter till sommarens återföreningsturné med The Ark på Sofiero. Den flyttades senare till sommaren 2021, och sedan igen till sommaren 2022. Vi behöll biljetterna i två år. Den som väntar på något gott, som sagt. 

Den 18 februari 2019 knipsade jag av stjälkarna på ett gäng röda rosor jag hade fått på alla hjärtans dag och stoppade ner dem med huvudena tätt i en vas med nätgaller. Det där är ju bra maffigt ändå. Jag tror nästan inte att jag har använt den där vasen sedan dess. Har jag den ens kvar? 

Den 18 februari 2018 undrade jag hur många skålar det var normalt att ha. Jag hade nämligen just kommit hem med en ny. Sedan dess har det gått sju år och nu har jag ännu fler, hihi!

Redan den 18 februari 2017 hade jag tydligen insett att blommor var det bästa sättet att överleva vintern med vettet i behåll. Jag var klok redan då, hihi! Apelsinfärgade ranunkler, mmmm!

Och se där, insikten fanns tydligen redan tidigare än så. Den 18 februari 2016 hade jag satt 20 tulpaner i en prickig kanna. Det hade snöat på natten och världen var underbart vit halva dagen. Sen slaskade allt naturligtvis bort på eftermiddagen. 

Den 18 februari 2015 hade min sportlovsledige make fått för sig att storstäda i köksskåpet. När jag kom hem stod det en massa udda loppisporslin uppställt på köksbordet, som inte hade fått komma tillbaka in i skåpet. Tur att maken inte får för sig att städa i köksskåpen mer än en gång per decennium, hihi!

När jag tittar bakåt i tid tänker jag att tio år inte är någon tid alls. Det känns ju inte så länge sedan då var nu. Jag blir ändå lite imponerad av hur flitig jag var med kameran förr om åren. Nu tycker jag mest att det är hopplöst tråkigt fotoljus i februari. Men idag var det härligt soligt när jag körde hem vid 16:45, och jag drabbades av akut lyckokänsla över det. Det går på rätt håll, vänner. Det går på rätt håll.