Gräsklipparpremiär och vacker tulpanmix

Idag var det gräsklipparpremiär för säsongen 2022. I solen idag blev det riktigt varmt och gott. Jag jobbade i långärmad T-shirt och det räckte gott och väl. Jag älskar verkligen att klippa gräs! Både själva processen med själva klippandet och känslan av välbefinnande när man betraktar det färdiga resultatet. Hela trädgården blir prydlig i ett nafs, trots att det egentligen finns hur mycket som helst kvar att rensa och städa upp. Så här års är det alltid mycket mossa som bildar gula fula fläckar i gräset, men bara man börjar klippa så tar gräset över.

Gräsklippning är väldigt kompatibel med poddlyssning. Jag hann klämma två avsnitt av "Röda vita rosen", som jag hade missat. I det senaste avsnittet berättar Victoria Skoglund om sitt besök på Keukenhof i förra veckan. Minsann. Jag förstår verkligen varför folk med trädgårdshandel åker dit på studiebesök för att välja ut vilka lökar de ska beställa inför hösten. I varje rabatt sitter det nämligen små skyltar som visar tulpansorterna. Mycket pedagogiskt. En av mina favoritkombinationer var den här läckra samplanteringen av 'La belle Epoque' och 'Copper Image'. Makalöst läcker!

Pernilla Månsson Colt och John Taylor har ju också startat en trädgårdspodd. Någon som har lyssnat på den? Den får nog bli mitt sällskap i hörlurarna nästa gång jag jobbar i trädgården. 

Ett par timmar i trädgården

På min lediga dag igår gjorde jag inte ett smack, men idag har jag varit ute och grejat i trädgården ett par timmar. Jag ansade 'Duchesse de Montebello'-rosorna och rensade och gödslade i rabatten vid uteplatsen. Planen var också att fylla på vatten i kopparbaljan och dra igång solcellsfontänen, men jag måste täta den gamla tätningen i baljans avrinningshål med lite silikon först. Någon sådan hade vi dock inte hemma, så det får vänta till en annan dag. 

Tulpanerna jag satte i höstas har slagit ut i blom. Den rosa sorten heter 'Apricot Foxy', men den vita sorten minns jag inte namnet på. Mitt eget lilla Kekuenhof, hihi! Fast efter den upplevelsen känns det mesta fjuttigt. Till hösten måste jag köpa fler lökar och plantera dem tätare, så att man får den där läckra masseffekten. 

Jag fortsatte skära bort gräs och gruslägga en remsa mellan gräsmattan och planteringarna på södersidan. Jag tänker att det förhoppningsvis kommer att underlätta gräsklippningen, och så blev det ju faktiskt riktigt prydligt också. Placeringen av den där klumpiga luftpumpen gör ju ingen glad. Den har vi funderat på att sätta någon form av flyttbara skärmar runt i hur många år som helst, men det har inte blivit av. Undra om man kan måla om den, hihi!

Jag fortsatte kantskära och lägga grus en bit runt hörnet, och jag ska nog fortsätta längs framsidan också. Här på hörnan fick jag gräva upp en 'Penny Lane'-ros, som helt hade frusit ihjäl under vintern. Jag är sugen på att ersätta den med en ny ros. Kanske en 'Alchymist' med klätterstöd? Fast jag vet att jag måste gräva ut rejält och byta jorden först, för rosor gillar ju inte att ta över en plats efter en annan ros. 

Jag hade planer på att klippa gräset också, för det har verkligen dragit iväg på höjden på bara en vecka. Längst är gräset alltid runt uteplatsen, där vi frösådde nytt gräs för ett par år sedan. Fast det orkade jag inte göra idag, så det får kanske bli imorgon istället. 

Jag konstaterar att det är väldigt torrt i marken, för det har inte regnat på hur länge som helst. Det känns ju nästan lite oroväckande, men om väderprognosen stämmer så blir det iallafall skurar under veckan som kommer. Vi får hålla tummarna för det. 

"Samlade verk"

Det var länge sedan det blev en bokrecension här på bloggen, men efter mycket om och men har jag till slut tagit mig igenom alla 689 sidor i Lydia Sandgrens debutroman "Samlade verk", som vann Augustpriset i kategorin årets skönlitterära bok år 2020. Man får ju säga att författarens val av titel är härligt kaxigt, med tanke på att boken är hennes första. Titeln syftar dock på en konstutställning med samma namn, som är upptakten till bokens handling. På förlaget Albert Bonniers hemsida presenteras boken så här: 

"I Göteborg förbereds en stor retrospektiv över konstnären Gustav Beckers verk från 1980-talet och framåt. Vart psykologistudenten Rakel än vänder sig möter hon sin gåtfullt försvunna mammas ansikte på utställningsaffischen, som är tapetserad över stan. I samma veva slungas Rakels pappa, förläggaren Martin Berg, in i en omtumlande livskris."

Tidsperspektivet i boken skiftar mellan dåtid och nutid. I dåtid blir Martin och Gustav skolkamrater, vilket är starten på en livslång vänskap. Senare kommer Cecilia in i bilden, och samtidigt som hon inleder ett kärleksförhållande med Martin så blir hon också Gustavs konstnärliga musa. I nutid får Martins vuxna dotter Rakel i uppdrag att översätta en kärleksroman från tyska till svenska för förlagets räkning. Under arbetet med boken blir hon mer och mer övertygad om att den handlar om hennes mamma Cecilia, som försvann spårlöst och oförklarligt från familjen när Rakel och hennes bror var små. En riktigt lovande plot, eller hur?

Jag sträckläste de första 350 sidorna och gillade både de djuplodade personporträtten och stämningen som sakta men säkert byggdes upp. Skildringen av Martins och Gustavs spirande vänskap och sorglösa ungdomstid var verkligen fin. Språket flödade på och sidorna gick snabbt och lätt att läsa. 

Sen tog det plötsligt tvärstopp och jag pausade boken i flera veckor innan jag återupptog läsandet igen. Jag var ju trots allt nyfiken på att få veta vad det var som faktiskt hände med Cecilia. Den sista halvan av boken läste jag dock inte alls med samma engagemang som den första halvan, och när jag väl kom till slutet så kändes det mest som en axelryckning. Det var faktiskt något av ett antiklimax, tycker jag. Kanske var jag ofokuserad. Kanske läste jag lite för slarvigt för att komma in handlingen igen. Kanske hade jag helt enkelt missförstått genren, men jag tyckte att författaren slarvade bort slutet och lämnade alldeles för många lösa trådar. 

Summa summarum: En bok blir tyvärr inte alltid bättre för att den är lång. Den här berättelsen hade nog vunnit på om redaktören hade varit lite strängare med rödpennan, för det finns alldeles för många sekvenser som inte för själva berättelsen framåt. Att Lydia Sandberg har ordets gåva finns det dock inget som helst tvivel om. Det ska bli spännande att följa henne framöver och se vad bok nummer två blir för något.

Sneak preview

Jag sitter som bäst och försöker få styr på alla bilder jag tog i Keukenhof. Jag sorterar, slänger och redigerar. Det tar lite tid, om man säger så. Hur många olika vinklar på tulpanrabatter kan man spara i sitt fotobibliotek egentligen? Och hur många tulpanbilder kan man stoppa in i ett och samma blogginlägg? Jag tror jag börjar med att bjuda er på en sneak preview, så att ni som inte har varit där får en liten glimt av hur otroligt maffigt det faktiskt är. Här kommer sålunda ett gäng bilder, bara så där rätt upp och ner.

Sven Jerring sa "japaner, japaner". Själv säger jag "tulpaner, tulpaner", hihi! Det kommer alldeles säkert fler tulpaninlägg framöver, och då ska jag försöka skriva och berätta lite mer om vår dag i Keukenhof-parken. Men nu tar jag kväller och stänger datorn för idag. Thank God it's Thursday!

Mossig

Jag känner mig fortfarande helt omtöcknad efter resan till Amsterdam. (Och det beror verkligen inte alls på intag av omtöcknande substanser, för sådant undanbeder jag mig å det bestämdaste.) Är det alla intryck som gör att hjärnan känns som bomullsvadd? Är det det intensiva tempot? Är det alla tusentals steg och timmar man har traskat runt under fyra dagar? Eller kan det helt enkelt vara ålderns rätt? Hujedamig... Till min tröst kan jag säga att mina kollegor inte är speciellt pigga de heller. Det är ju ändå för väl att det inte bara är jag som är mossig.

Ja, mer än så blir det inte på bloggen idag. Och bilden har för övrigt inte någonting med någonting att göra. Mer än att den är söt, hihi!

Magnolia, vårgrönska och sengångare

Jag hann faktiskt hem för att se magnolian i full blom, även om kronbladen börjar bli lite bruna i kanterna nu. Rönnspirean har också börjat grönska, och färgen på bladen är alltid som allra vackrast så här i början på maj. Anledningen till att jag låter grässträngen vara kvar mellan spirean och magnolian är att den förstnämnda skjuter ut rotskott som tenderar att ploppa upp lite varstans i gräsmattan runtomkring, och det enklaste sättet att hålla dem i schack är att köra över dem med gräsklipparen. 

På bara de fyra dagarna (ja, egentligen fem i praktiken) som jag var bortrest, så känns det som om det har hunnit bli bra mycket grönare här hemma. Gräset har tagit fart och växer så det knakar, så till helgen får det kanske bli dags för årets första gräsklippning. Jag har även en hel del jobb kvar att göra med sekatören, och så har jag fortfarande skåpbilen full av gödselsäckar som ska ut i rabatterna. Pallkragarna där nere i köksträdgården behöver också göras iordning. Det får bli en trädgårdshelg oavsett väder, helt enkelt. 

Ni som väntar på bilder från Keukenhof får ge er till tåls ett tag till, för jag har inte orkat redigera bilderna än. Den intensiva resan tar ut sin rätt, och jag är verkligen helt slut i både kropp och knopp. På jobbet är vi ett helt gäng som lullar runt som sömniga sengångare, hihi! För att inte tala om hur kvällstrött man är. Det får bli tidig sänggång ikväll också, så kanske energin återvänder imorgon.  

Hemma från Amsterdam

Efter fyra intensiva dagar i Amsterdam, och ovanpå det en helt vanlig jobbdag i Osby idag, har jag nu landat hemma i soffan. Resan var verkligen fantastisk, och det är med huvudet fullt av intryck och kameran full med bilder som jag sitter här och försöker sålla och smälta allt bäst jag kan. Trött är jag i både kroppen och knoppen, men ett litet reseinlägg ska jag iallafall försöka få ihop. 

Kan man bli annat än förälskad i Amsterdam? Jag var här en gång i min ungdom, men på den tiden prioriterade man ju inte precis att gå runt och titta på alla fina gamla hus. Det var desto mer njutbart den här gången. Det ena huset är ännu mer charmigt än det andra, snett och vint på alla ledder. Man undrar ju om lägenheterna inuti är lika skeva.

Vi var ett helt gäng om 22 personer från två kommuner som reste tillsammans, och hela arrangemanget var ett Erasmus-projekt med syfte att studera hur Amsterdams kommun jobbar med integration och vuxenutbildning med fokus på yrkesutbildningar och andraspråk. Torsdag-fredag var schemat späckat med studiebesök, och jag får säga att det var otroligt intressant. Kan ni gissa vad man tränar på den här dockan? (Läskig, eller hur?) 

En av kvällarna blev vi bjudna på middag på en restaurang som drivs av lärare och elever på en restaurangskola. Det blev en fyrarätters middag med typiska nederländska rätter, som till exempel sparrissoppa med rökt sill och räkcoctail på lokalt fångade miniräkor. Vi undrade verkligen vem som hade orkat pilla skalet av de där räkorna, för de var verkligen pyttesmå och jättemånga. Godast av allt var nog ändå de holländska jordgubbarna, som verkligen smakade som helt perfekta jordgubbar ska smaka. 

Vi reste ner redan på onsdagen och landade mitt i firandet av Koningsdag, som är en helgdag då nederländarna firar kungens födelsedag. Jisses, vilket party det var på gator och torg! Det var som att landa mitt i Vattenfestivalen i Stockholm eller Malmöfestivalen. Alla var klädda i orange och hela stan var dekorerad med ballonger och annat pynt i samma färg. Det var en kul upplevelse, får jag säga. 

Att Amsterdam går under smeknamnet "Nordens Venedig" kan man verkligen förstå, för i hela stan finns det mängder av kanaler, varav de flesta grävdes redan på 1600-talet. 1600 lär också vara antalet broar som finns i stan. Otroligt läckert!

I lördags eftermiddag hoppade vi på en av många kanalbåtar, för att uppleva staden från vattnet. Det kändes verkligen som att åka runt i en stor labyrint, men det var onekligen ett suveränt sätt att få studera alla fina hus från första parkett. 

Amsterdam är också cyklarnas stad. Ofta var det inte biltrafiken vi oroade oss för, utan att bli påkörda av en av alla tusentals cyklister som susade fram utan antydan att trycka på handbromsen. Det här måste nog ändå ha varit stadens vackraste exemplar. 

Det är visst en rejäl summa cyklar man fiskar upp ur kanalerna varje år, men tydligen är det också mängder av bilar som kör ner i vattnet varje år. Det kan man i och för sig förstå, när man ser hur de parkerar precis på kanten. Det där låga staketet håller nog inte emot speciellt mycket, och på flera ställen finns det inget staket alls. 1994 fiskade man tydligen upp en Ferrari från slutet av 60-talet!

Är man konstintresserad, så finns det mycket att titta på i Amsterdam, men den här gången blev det inte mycket av den varan för min del. Jag stötte iallafall på Vermeers kända "Flicka med pärlörhänge" i Keukenhof-parken. (Som för övrigt får ett helt eget inlägg en annan dag.)

Det är otroligt stämningsfullt att strosa runt längs kanalerna kvällstid, fast det är också vid den tiden på dygnet som de tråkigare sidorna av staden vaknar till liv. Jag syftar på sexhandeln i Red Light District, som sker helt öppet och som verkligen är beklämmande att se. Det är ledsamt att sådant ens får förekomma i ett modernt västeuropeiskt land år 2022. Droghandeln i alla coffee shops sker alla tider på dygnet, och jag tror faktiskt aldrig att jag har sett så många påverkade människor samtidigt som här. Det kändes också ledsamt, tycker jag. 

Samtidigt upplevde vi alla Amsterdam som en otroligt vänlig stad, där man inte behövde vara rädd för att röra sig runt. Atmosfären var härlig och gästvänlig på alla sätt och vis, och människorna vi mötte var genuint trevliga och hjälpsamma. En stad man vill återvända till helt enkelt, och på bara fyra dagar började vi känna oss riktigt hemtama. 

Hemresan igår blev rejält kaosartad med personalstrejk och timslånga köer genom securityn på flygplatsen. Det tog flera timmar innan vi kom igenom, men det var ändå ett organiserat kaos måste jag säga. Brandkåren fanns på plats för att dela ut vattenflaskor till alla i kön, och volontärer styrde upp inströmningen i de tydligt snitslade banorna. Vi var lite oroliga att vi inte skulle komma fram till vår gate i tid, men det slutade bra till sist. Det spanska flygbolaget krävde munskydd under hela hemresan, vilket verkade ganska befängt mot bakgrund av att alla på planet (utom möjligtvis besättningen) nyss hade tillbringat 2,5 timme i trängsel utan munskydd tidigare... 

Ja, nu är jag hemma, som sagt. Och besöket i Keukenhof kommer, även det som sagt, i ett eget inlägg framöver. Nu trycker jag på publicera-knappen och går och lägger mig. Amsterdam i all ära, men just nu känns min egen säng som den enda platsen jag vill vara på, hihi!