Funderingar vid ett köksbord

Jag sitter vid mitt köksbord, lyssnar på lokalradions trivsamma pladder, dricker varm choklad, funderar och förundras. Det är bara tre månader sedan vi blev permanenta "Glesbygds"-bor, men samtidigt känns det som om livet vi hade i "Storstad" ägde rum i ett annat århundrade. Tänk, att en cityflicka som jag kunde ändra sig så! (Hur vi hamnade här från början kan du läsa här.)

När vi väl bestämde oss för att flytta till Solhäll permanent, tror jag att flera i vår omgivning tänkte att vi var lite väl spontana. Visserligen gick det ganska snabbt när vi väl bestämt oss (varken sambon eller jag är personer som går och ältar saker under längre tid, vi GENOMFÖR, för det är inte värre än att man kan ändra sig), men ogenomtänkt var det absolut inte. 

Vår flytt handlar inte bara om kärleken till ett skevt litet hus, utan är också en slags befrielse. Vi har valt att hoppa av den karusell med högt tempo, dyrt boende och höga lån som livet i storstaden för med sig, vare sig man vill eller inte. (Om man inte är miljonär...)

För "Storstads"-pengarna kan vi nu leva helt skuldfria i "Glesbygd" och dessutom ha lite pengar över. Visserligen finns det många renoveringsprojekt att lägga dem på, men det innebär också att jag har förmånen att ta tid på mig och se mig om efter jobb i lugn och ro. (Sambon pendlar till sitt gamla jobb, men önskedrömmen är att ingen av oss ska behöva jobba heltid på sikt.) Vi har sänkt våra levnadskostnader rejält, och vi njuter dessutom en livskvalitet som inte kan köpas för pengar: Tryggheten i människor som hälsar när man möts, ett livstempo som är betydligt mer hälsosamt och orörd skog och natur alldeles i närheten.

Kanske ägnar vi oss åt verklighetsflykt. Eller kanske är det så här livet faktiskt kan vara, om man vågar (och har möjlighet) att ta steget!

Bloggerskans favorithörna i tillvaron