Smedjan

Som ni nog vet är Solhäll en gammal smedsbostad. Den gamla smedjan ligger dock inte på vår tomt, utan snett mitt emot oss, på andra sidan gatan. Det är inte vi som äger den, utan Hembygdsföreningen i byn. Här inne finns arbetsredskap och andra föremål kvar från tiden då smedjan var i bruk, men idag råder inte längre någon verksamhet här, mer än att man öppnar upp för någon visning då och då. Det är en läcker gammal byggnad, som verkligen sätter sin prägel på gatan där vi bor.

Vi har varit himla dåliga på att forska djupare i Solhälls och smedjans historia, men vet iallafall att det har bott minst två smeder här. Den sista var Allan Alfredsson, som bodde här före oss. Han testamenterade både hus och smedja till Hembygdsföreningen, som i sin tur sålde Solhäll till oss. I samband med köpet fick vi den här bilden på smeden "in action" ute i sin smedja. Så roligt att ha en sådan bild! 

Alfredssons alster går att finna lite överallt här i byn; hans snirkliga och lite "blommiga" stil är lätt att känna igen. Han smidde sitt eget gravkors, som finns att beskåda på kyrkogården här i "Glesbygd" (och som faktiskt hängde ute på Solhälls glasveranda fram till den dagen han dog), och när jag var på föreläsning nere på församlingshemmet i lördags så hittade jag en av hans golvljusstakar där. När vi var på visning på Solhäll inför husköpet, så stod det en liknande ljusstake kvar på vinden, som vi frågade om vi möjligen skulle kunna få köpa, men Hembygdsföreningen ville (av förståeliga skäl) behålla den. Jag tycker den är riktigt fin! (Fast den står bak och fram på bilden.)

Förra året hittade vi Alfredssons gamla skolbetyg och arbetsbetyg i en gammal skänk som stod i ladan. Här kan man bland annat se att han gjorde en del arbeten för Wanås gods, som ligger här i kommunen. En arbetsplats som tyder på att han verkligen var en duktig smed.

I lördags, när snön började kana från plåttaket på smedjan, så hängde den ner som en vit "gardin" på långsidan. Det såg så himla roligt ut!

Hade man stått kvar tillräckligt länge, så hade man nog fått hela rasket över sig. Nästan som en lavin!

För något år sen hände det ofta att vi såg en liten kattuggla, som satt där uppe i skorstenen och sov middag. Fast nu har vi inte sett den på ett tag, så den har nog flyttat någon annanstans. Jag saknar den och hoppas att den vill komma tillbaka!

Det känns fint att bo granne med en gammal smedja. Den är himla charmig och utgör ett härligt historiskt vingslag i vår vardag. Och även om den onekligen börjar se lite gisten och skev ut, så hoppas vi att den får finnas kvar även för kommande generationer här på gatan.