Juvelrabatten som försvann

Fördelarna med trädgård känns ju uppenbara och behöver nog inte direkt räknas upp, men samtidigt det ett faktum att ingenting man rensar upp, planterar och gör fint varar för evigt, om man sedan inte underhåller det. Ett bra exempel på detta är kantrabatten mellan moraset och gräsmattan på baksidan, som jag grävde ur och planterade upp 2016 och sedan lite smått förmätet gav namnet "juvelrabatten". (Självklart med Monty Dons The Jewel Garden som förebild.) 

De två första somrarna var det verkligen jättefint här, med prydnadsbuskar och perenner i mustiga ädelstensfärger, men efter den extrema torkan sommaren 2018 har det just inte varit någonting här som har hämtat sig igen. Förra sommaren brydde jag mig inte om att göra något åt det. Framåt hösten hade det som var kvar i rabatten växt igen, och gräsmattan (läs: mossmattan) hade ätit upp den prydliga stenkanten. Och så här i mars ser det ju dystrare ut än någonsin. Förvisso av förklarliga skäl, men ändå. Den enda roliga förändringen i bilden från idag är att det numera ligger ett litet hus när nere i bakgrunden.

Kanske ger jag min juvelrabatt en ny chans under 2020. Kanske flyttar jag idén till en helt annan plats i trädgården. Nu längtar jag iallafall efter att börja klippa ner och rensa upp i alla mina rabatter. Kan man få beställa lika fin sol till helgen, som vi har haft idag, tack!