Loppisfynd från Älmhult

På loppisrunda i Älmhult i sällskap av två riktiga loppisrävar var det ju lögn i helsike att ens försöka komma hem tomhänt. (Som om jag kan skylla ifrån mig på någon annan...) Det faktum att det var billigt underlättade ju inte heller. Det som är bra med att gå på loppis med mina väninnor är att vi tittar efter helt olika saker. Ingen konkurrens om grejerna, alltså. Min vana trogen ställde jag in min loppisradar på grönt och den där rätta smutsgula nyansen. Det resulterade i en gul vas från Upsala Ekeby och en grön porslinsgrunka som ser ut som en stor frökapsel. 

Vad den sistnämnda har för användningsområde vet jag inte riktigt, men jag tyckte den var lite småkul. Jag gissar att det är en ganska nyproducerad grej, för saker i den stilen har varit ganska poppis de senaste åren. Upptill har den hål, så man kan nog använda den som vas om man vill. Fast jag tänker nog mest bara låta den stå som den är. Jag anar redan nu att den kommer att hamna i en loppiskasse framöver, hihi!

Egentligen har jag belagt mig själv med tallriksförbud, men fyra små assietter kan man ju alltid smuggla in i något skåp. Motivet var ju så bedårande med krokusar och videkissar. Om jag någon gång ska göra en tatuering (vilket jag inte ska), så ska den se ut så här. 

Och min vana trogen kommer jag alltid hem med något småtramsigt. Den här gången förälskade jag mig i en saltströare i form av en liten dam i grön hatt. Kan det vara en liten Goebel-figur, tro? Hon passar iallafall fint in i Oktoberfest-temat, eller hur?

Ja, så blev det. Nya loppisfynd igen, alltså. Jag är obotlig, helt enkelt. Fast jag har  faktiskt alltid en loppiskasse stående här hemma, där jag stoppar ner saker som jag tröttnar på. De kanske kan bli fina loppisfynd för någon annan sen. För nog är det sant som det är sagt: Den enes skräp är någon annans skatt.