Höstkänsla och deckare

Det har varit både mörkt, regnigt och ruggigt den här veckan. Jag har börjat sova i flanellpyjamas, och på jobbet sitter jag mest invirad i en stor varm ullponcho och småfryser framför datorn om dagarna. Höstdagjämningen infaller den 22 september, så det är i och för sig kanske inte så konstigt att det verkligen börjar kännas som höst. Nu börjar det iallafall kännas helt legitimt att glänta på dörren till min lilla ljusstaksgömma i allmogeskåpet, plocka fram stakar och börja tända ljus om kvällarna. Jag bunkrade stearinljus i parti och minut i vintras, så det finns fortfarande ett rejält lager i diverse storlekar och färger i mitt lilla lager i lådan i hallen. Den som spar, hon har. 

För övrigt har jag nu avverkat Camilla Läckbergs senaste deckare "Gråterskan" på BookBeat. Det tog fyra dagar, och större delen av tiden var historien riktigt småputtrig, precis så där som en riktig mysdeckare ska vara. Det fanns dock lite för många övertydliga ledtrådar inplanterade, och jag associerade ganska tidigt till ett verkligt fall som var väldigt omskrivet för många år sedan, vilket visade sig vara delvis rätt när slutet väl nystades upp. Under den sista femtedelen av boken tog historien lite väl många vändningar, och slutet blev mer som säsongsfinalen på en Netflix-serie som vill hålla publiken på tårna till nästa säsong. Onödigt att göra så i en bok... Jag vet att Katarina Ewerlöfs insats som uppläsare delar Sverige i två läger, men jag tycker faktiskt att hon var den största förtjänsten med boken. Det blev nästan lite som radioteater.