Blomsterglädje och omskakande dokumentär

Sommarens mesta och längsta glädjespridare har onekligen varit amplarna jag köpte för 70 kronor styck hos en blomsterbonde i Oppmanna precis efter midsommarhelgen. Jag har väl aldrig sett på maken till blomstervilliga petunior. Och vilken underbart glödande rosa färg, sen. Ampeln utanför dörren på baksidan har hängt kvar ända till i förrgår, då frosten tog de sista blommorna. Var inte det valuta för pengarna, så säg? Jag måste alldeles bestämt göra ett återbesök hos den där blomsterbonden nästa sommar. Då ska jag köpa ännu fler amplar och fylla varenda kruka på uteplatsen också. 

Ikväll har jag tittat på "The Perfect Neighbor" på Netflix, och jag känner mig fortfarande helt omskakad. Jag har sett många true crime-dokumentärer genom åren, men jag har nog faktiskt aldrig reagerat lika känslomässigt som nu. En ung svart fyrabarnsmamma blir ihjälskjuten av sin granne; en vit äldre kvinna som ringer polisen i tid och otid och klagar på att barnen på gatan är för högljudda när de leker. Händelserna före och efter skildras genom ihopklippta scener från polisernas kroppskameror, och man är bokstavligt talat där i realtid två minuter efter att skottet har avlossats och ambulansen inte ens har hunnit komma. Det är fullständigt hjärtskärande... Filmen vann pris på filmfestivalen i Sundance tidigare i år, och jag förstår varför. Men just nu önskar jag nästan att jag inte hade sett den.