Historien om ett hörn

Vi väntar på snön som ska komma in över södra Sverige ikväll. SMHI har utfärdat en gul varning över vårt område, men vi har inga planer på några kvällsutflykter, så vi oroar oss inte så mycket. Jag har just tänt en brasa i spisen i gröna rummet och njuter av värmen som sprids i stugan. Vi har så lågt i tak, så det krävs inte många vedträn för att det ska bli varmt. Himla ekonomiskt, får man säga. 

Den uppmurade spisen ser ut som den alltid har stått där, men så är inte fallet. När vi tog över Solhäll i januari 2008 fanns det ingenting i det där hörnet mer än märkliga märken i golvet. Nog såg det ut som att det hade stått något där tidigare, men är det inte en lite konstig form på en kamin eller spis? Och var det inte en konstig placering att den i så fall nästan hade stuckit ut framför dörröppningen in till köket?

Vi slipade golvplanken och tapetserade väggarna, och de två första åren fick hörnet härbärgera min gamla gungstol. Det var i och för sig mysigt det med, men en gungstol tar oändligt mycket plats om man ska kunna gunga i den, och den platsen har vi inte riktigt i det här lilla huset. Dessutom drömde vi om möjligheten att sätta in en kamin i huset, och det här hörnet kändes bäst lämpat för det. 

Våren 2010 kom vi i kontakt med en lokal firma som installerade olika typer av eldstäder. Tillsammans med dem kom vi fram till att det mest lämpliga var att mura upp en murspis och sätta in en braskassett. Lycklig blev jag, som inte ens hade fattat att man kunde få en sådan. Eldsäkra skivor sattes upp på väggarna, ett hål togs upp för en rökgång via en städskrubb in till murstocken och själva spisen murades upp av lecablock. 

Det tog bara några dagar, och vips så hade vi en öppen spis. Ett av våra bättre projekt, om ni frågar mig. Den passar in i huset som handen i handsken, och som pricken över i fick jag en spiselkrans att dekorera efter årstid. Det känns också tryggt och bra att veta att man kan värma upp hela huset även om strömmen går. Vedförvaring har vi i kallfarstun under smatten och den når vi inifrån källaren, så vi behöver inte klä på oss och gå ut för att hämta ved. 

"När vi blir gamla och frusna får vi göra om gröna rummet till sovrum," säger maken, fast där är vi inte riktigt än. Men det händer ganska ofta att jag drar fram en pall och sätter mig framför glasrutan och håller elden sällskap. Inte för att jag fryser alla gånger, utan för att det är så mysigt.