Jag har suttit runt en hel del lägereldar i min ungdom, eftersom många i mitt kompisgäng på den tiden var scouter, men allt det där praktiska med friluftsliv intresserade mig aldrig riktigt. Jag brukade komma lagom till korvgrillningen och sen åka hem igen när det var dags för de andra att krypa in i vindskyddet för några timmars sömn. (Stadsjänta, ni vet!)
Nu på äldre dar har jag upptäckt att det faktiskt är riktigt kul att göra upp eld, och jag tränar allt som oftast i spisen här hemma. Med hjälp av tidningspapper och några färdigsplintade braspinnar (man får 4 stora säckar för 99 kronor på Blomsterlandet) tar sig elden på nolltid. Riktigt fina är pinnarna med, där de ligger i en gammal näverkorg.
Jag är riktigt mallig över min nya göra-upp-eld-talang! Dessutom är det riktigt fascinerande att sitta där och titta på när draget sätter fart på lågorna. Nu kan jag ju låtsas att jag har gått och blivit scout på gamla dar. Eller så kanske det bor en liten pyroman i mig, hihi!
Fröken Grön kommer i gryningen...
SvaraRaderaBra att kunna, man vet ju aldrig när det kan behövas göra upp eld.
SvaraRaderaMysigt att sitta och njuta av en sprakande brasa...........
Kramen till dig,
Anneli.
Jodå, det är lätt att bli lite biten av elden...!
SvaraRaderaKänner igen mej i det du säjer! Har också kommit på en liten teknik här och sparar de smala spintpinnarna för själva tändningen!
Så...tänt va´re här också - eldar för fullt nu!:)
Lisa
Att göra upp eld är nog något basalt, djupt rotat i våra människosinnen. Jag bara älskar att elda jag med!
SvaraRaderaMen scout, nej.
Kram.
Söt tändsticksask!
SvaraRaderaBraselden är mysig och hypnotiserande tycker jag.
SvaraRaderaKram
"På äldre dar"...*fniss* Själv är jag kass på att göra upp eld, jag överlåter det gärna till min sambo. ;o)
SvaraRaderaKramar
Där vi bodde förut hade vi vedspis och kaminer och sånt och nu har vi ingenting....jag saknar det, men håller helt med dig, det kan vara hopplöst att göra upp eld ibland. viss övning och teknik behövs!
SvaraRaderaAgneta kram