Blommande mirabell

Allra längst ner i moraset, mot grannarna på baksidan, står en gammal mirabell. Den har helt klart fått växa lite som den vill genom åren, och en del av trädet har alldeles säkert huggits ner eller gått av någon gång före vår tid på Solhäll. Trädet är allt annat än vältuktat (även om vi faktiskt har klippt av en del konstiga grenar), men jag gillar det jättemycket!

Varje år blir jag lika förvånad när jag inser att trädet håller på att gå upp i blom. Det är bara några dagar sedan jag konstaterade att grenarna helt plötsligt var fulla av knoppar. Pang, bom, bara så där! När våren väl kommer går allt så snabbt att man nästan inte hinner med.

Och idag har knopparna börjat slå ut! Finns det något ljuvare än när det blommar på bar gren? Än så länge är det bara någon enstaka blomma utslagen här och där, men redan imorgon kommer det säkert vara fler. När hela kronan sedan är full av små vita blommor kan man verkligen tala om wow-faktor.

Till hösten är trädet alldeles säkert fullt av små plommonsmakande mirabeller, men nog är det vårblomningen som är det allra bästa. När man står under kronan och tittar upp i den blommande ljuvligheten, så kan man verkligen känna livet i sig!