På återbesök bakom växthuset

Även idag tittar jag tillbaka på gamla bilder, för att minnas och inspireras av vad som hände i trädgården förra året. Ett av de större projekten var att fixa till lite grann bakom växthuset, nere i den mer otuktade delen av trädgården, a.k.a. moraset. Här hade jag börjat gräva så smått, planterat några buskar och gjort en rosportal redan sommaren 2015, och maken hade baxat dit några tunga stenblock för att göra några trappsteg, men längre än så kom vi inte då.

Av goda vänner i Åkarp fick jag en hel trave gamla betongplattor, som jag tänkte att jag kunde använda här. Grässvålen och en massa annat gammalt mög grävdes bort, och sen byggde jag ut en liten sittplats med plattorna från baksidan av växthuset. Markduk använder jag alltid, men i övrigt gick jag som vanligt helt ovetenskapligt tillväga. Det brukar liksom bli bra på något sätt ändå.

En självsådd liten mirabell fick vara kvar så länge, och jag flyttade runt lite perenner i rabatten längs trappan. Sen fick jag gräva, gräva och gräva ännu mer för att få bort den trista grässvålen.

Markduk och naturgrus kom till. Tänk, vilket enkelt sätt att få till en snabb förändring! För att begränsa projektet tills vidare (här nere skulle man nämligen kunna gräva bort hur mycket som helst) så lade jag en stenkant så att det liksom blir en rundad "landningsplats" nedanför trappan.

Sen planterade jag in lite buskar även på den högra sidan av grusremsan, för att skapa lite mer rumskänsla. Det blev spireor av olika slag, några konvaljbuskar och en låg rhododendron allra längst in mot häcken in till grannarna. Mellan plattorna pillade jag ner lite kryptimjan, som jag hoppas tar sig och bildar en mjuk gosig matta i sommar.

Så här funkar jag alltid när det gäller projekt i trädgården. Det börjar som en idé om någonting, men jag har aldrig någon plan eller ritning eller så. Jag börjar i en ände och sen hittar jag på vartefter. Det ena leder till det andra; lite dominoeffekt så där. Det är ju det som är så kul, att allt inte blir klart på en gång, utan att man får gå och fnula lite grann, testa sig fram och se vad det blir. Och som ni ser finns det en helt oavslutad kant att fortsätta ifrån. Vad som ska hända där jag står och fotograferar har jag ingen aning om, men det hittar säkert sin lösning så småningom. To be continued... I år eller något annat år.