'Schneewalzer'

En av mina äldsta rosor är den storblommiga klätterrosen 'Schneewalzer', som jag planterade när jag fick det fina rostornet av min pappa för åtta år sedan. Redan från början visste jag att jag ville ha en vit ros mot det faluröda tornet. Egentligen var planen att jag skulle ha en honungsros här, men i efterhand är jag glad att jag valde en ros som remonterar. 

'Schneewalzer' har ett väldigt upprätt växtsätt, och som klätterros tycker jag att den egentligen är lite för grov och styv i stjälken. Försöker man lirka in grenarna i själva rostornet, så går det inte så bra. Jag har dessutom fått klippa mitt exemplar ganska hårt genom åren, eftersom den har tagit ganska mycket stryk under ett par riktigt kalla vintrar, fast den ska visst vara härdig upp till zon 3. Nu ser den nästan ut som en stamros!

Kronbladen är nästan crèmefärgade, eller så där som hårt vispad grädde blir, när den håller på att övergå i smör. Doften är ganska mild; någonstans läste jag att den doftar som ananas, men det vete tusan om den gör. En fördel med rosen är att den är väldigt frisk och sköter sig mer eller mindre själv. En nackdel är att blommorna blir väldigt "grötiga" och fula när det regnar. 

2019 är verkligen ett riktigt rosår, får man säga. Så fina rosor som jag har i år, har jag aldrig haft tidigare. Jag är så sugen på att plantera ännu fler! Men bara friska, snälla sorter, som jag inte behöver fjäska för. Frågan är bara var jag ska sätta dem...