Att hedra sina nyårslöften

Min franska tulpan lever verkligen sitt eget liv, men jag älskar det egensinniga växtsättet. Den struntar fullkomligt i att vara rakryggad och ståtlig tillsammans med de andra snittblommorna och hänger istället ut över kanten på krukan, som en säckig tonåring på ett familjefoto. Man blir nästan lite rörd. 

Jag hedrar inte bara mitt nyårslöfte om att unna mig nya snittblommor genom hela den tråkiga vinterperioden, utan (så långt) även löftet om bokläsning. Årets första bok blev "Klockmakarens dotter" av den australiensiska författarinnan Kate Morton. Den köpte jag på Bokmässan 2018, mest för att omslaget var så lockande (så kan man också välja böcker), men också för att det verkade vara en spännande och annorlunda historia. Boken var ganska mysig för stunden, men jag tycker nog att författaren försökte bygga upp till en slutknorr som aldrig riktigt kom, eller som iallafall inte levde upp till mina förväntningar. 

Nu tänkte jag ge mig på "Min fantastiska väninna", som är den första delen i Elena Ferrantes Neapel-trilogi. Jag är nog sist på bollen här, för det känns som att varenda kotte plöjde de här böckerna redan för ett par år sedan. Att gå in med skyhöga förväntningar brukar inte vara den bästa förutsättningen för en god läsupplevelse, men vi får väl se om även jag blir hänförd.