Det är nu det händer. Det där man har gått och väntat på hela den långa och dystra vintern. Att trädgården ska spricka ut i grönska och blom. Det märkliga i kråksången är att trots att man har gått och väntat så länge, så är man ändå aldrig riktigt beredd när det händer. Man blir lika hänförd varje år. Och plötsligt inser man att det är just det här med skiftande årstider som gör att man står ut med att bo i Sverige under vintermånaderna. Känslan när knoppar brister vill man ju bara inte vara utan.
När jobbdagen var över tog jag på mig regnjackan och klafsade ut i trädgården en stund. Jag stod länge och betraktade våra mirabellträd längst ner i trädgården. Nu blommar de nakna grenarna, om än inte alla på en gång än. Det är ett ljuvligt skådespel.
Mirabellträdet allra längst ner mot vår östra tomtgräns är nog nästan mitt favoritträd i hela trädgården. Det är knotigt och flerstammigt, och som alla våra andra gamla träd lutar det betänkligt. Här ska jag gräva bort kirskålen i sommar (wish me luck...) och plantera in skuggtåliga växter och buskar. Ormbunkar närmast trädstammen, kanske? Det vore trolskt.
Ett annat stort mirabellträd står precis utanför köksträdgården, snett bakom växthuset. Jag kan inte minnas att det här trädet fanns alls för 15 år sedan, men när vi fällde en gammal alm och röjde upp efter det, så började det plötsligt växa. Nu är det jättehögt, men så är det växtkraft i mirabellträd också.
Den mörkt kopparfärgade och blanka barken på stammarna är som ett smycke i sig. Jag drömmer ju om ett flerstammigt prydnadskörsbärsträd, men inser att barken på mirabellerna nästan är lika fin. I grenarna på trädet bakom växthuset har jag hängt amplar med penséer.
Mirabellen är liksom startskottet som får alla övriga knoppar att brista. När jag står där i regnet kommer jag på mig själv att börja nynna på en känd radiodänga. För det är så sant som det är sagt: "Vi har allt det vackra framför oss."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag blir så glad för att du vill lämna en kommentar!