Längtan efter amaryllis

Hela den här hajpen som har uppstått de senaste åren med "novent" är faktiskt inget jag har anammat. (Om man inte räknar julmust dit, för det har vi druckit sedan i början av oktober.) Här kommer inget pynt upp förrän fredag-lördag före första advent. Inte för att jag är traditionalist på något sätt, utan för att jag tänker att det faktiskt är fint att få gå och längta lite. För mig handlar advent inte bara om längtan efter ljus, utan även om längtan efter amaryllis. De sista åren har jag unnat mig färska snittamaryllisar från första advent och hela vägen fram till jul. Jag börjar alltid med en färg som inte är så "julig", som laxrosa till exempel. 

Eller sobert vita:

Eller vackert tvåfärgade i krämvitt, limegrönt och rostrosa:

Eller mer karamelligt rosa med stråk av vitt och limegrönt: 

Närmare jul smyger jag gärna in lite rödare toner, som den här polkagrisrandiga sorten: 

Under julveckan köper jag alltid hem varmt tomteröda amaryllisar:

Ett år hängde jag dem till och med på väggen ovanför kökssoffan:

Amaryllis, ändå. Är det inte en helt fantastisk blomma, så säg? Och så många otroligt vackra nyanser det finns. Det bästa med snittblommor är att man inte behöver välja, för man kan köpa sig en ny sort varje vecka. Kanske inte lika ekonomiskt som att köpa dem på lök, men vad man väljer att lägga sina pengar på är ju alltid relativt. Nästnästa helg är det äntligen dags för säsongens första val. Jag längtar redan.