Likadan

Hej, tisdag! Du var mest bara en dag som kom och gick. Inte jättebra, men inte jättedålig heller. En likadan tisdag som den i förra veckan. Eller? Jag minns inte ens vad jag gjorde då. Apropå likadan. Jag fnissar fortfarande åt den här bilden, som jag hittade sparad på min mobiltelefon:

Ikväll ger jag "Det sitter i väggarna" en ny chans. Kajsa Bergqvist verkar trots allt vara en förhållandevis sansad och otillgjord kändis. Och tisdag kväll är en bättre sändningstid än söndag, för då har man ju ändå inget bättre för sig. Blir din tisdagkväll likadan?

Hönsmamma

På jobbet tacklar jag tvära kast som ingenting. I min yrkesroll är jag flexibel och stresstålig, fattar snabba beslut och hetsar inte upp mig i onödan. Som husägare mitt uppe i en jättestor och kostsam renovering, är jag dessvärre allt annat än det där. Mitt hus är som mitt barn, och jag är som den extremt överbeskyddande och överreagerande hönsmamman, som ligger sömnlös om nätterna och grubblar. (OK, där tog jag i lite...) Byggarna tänker praktiskt och effektivt. Jag tänker estetiskt och känslomässigt. Vill att allt ska kännas rätt. När det kastas in nya bollar som jag inte är förberedd på och inte får tid att tänka igenom, blir det nästintill kortslutning i huvudet på mig. Det hände idag, då det plötsligt kom en fråga från byggarna om det var OK att plåtslagaren satte upp svarta stuprör framtill på sidorna av glasverandan. En praktisk fråga för dem, men en känslomässig fråga för mig. 

Beslutet var tvungen att fattas på stående fot, eftersom plåtslagaren redan höll på att sätta upp fästen för de nya hängrännorna och behövde veta hur han skulle göra. Det är nämligen nivåskillnad mellan hängrännorna på sidorna av verandan och hängrännorna på huset, eftersom verandataket är lägre. Vatten rinner ju som bekant inte uppåt, så den mest praktiska lösningen för att få till en bra avrinning vore helt klart att sätta upp ytterligare stuprör med utkast längst fram på hörnen på verandans långsidor. Det där fattar jag med, men hur klumpigt skulle inte det se ut på vår nätta lilla veranda? Vi har ju dessutom relativt nyligen lagt rejält med pengar på att få den renoverad efter byggvårdskonstens alla regler, så vi vill ju inte göra alltför drastiska och ogenomtänkta ändringar, som förändrar intrycket till det sämre. 

Eftersom maken satt på en buss med tre skolklasser på väg till Tyskland, föll beslutet på mig. Jag gick som vanligt på estetik och känsla, och lösningen blev att istället sätta de nya stuprören i hörnen mellan verandan och huskroppen, där de inte alls blir lika iögonfallande. Det är säkert inte alls den bästa placeringen ur ett avrinningsperspektiv, men det där med dränering går ju faktiskt att lösa praktiskt på andra sätt. Jag vet fortfarande inte om det var rätt beslut som fattades, men inatt kommer iallafall den här hönsmamman sova gott. 

P.S. Bilderna är tagna före renoveringen, men det förstod ni säkert redan. 

Man piffar där man kan

I den allmänna renoveringsvillervallan får man piffa där man kan. Om så bara i ett litet hörn av tillvaron. Idag tog jag in mitt stora paradisträd från trädgården och satte in det på det lilla vita bordet i gröna rummet. Den behöver nog komma inomhus för vinterförvaring, och nu kan den få stå här tills det är dags att fixa om inför första advent. 

Jag passade även på att flytta runt lite på tallrikshyllan och bytte ut några saker där. Min samling av grön Pyro består numera av två saker, efter att jag hittade den större av de två små byttorna på Pingstkyrkans loppis i Hässleholm förra helgen. De gröna detaljerna är betydligt blekare än på den andra, men vad gör väl det. Den lilla gröna glasvasen högst upp till höger fick jag av en norsk bloggläsare för flera år sedan. Den är gjord av glaskonstnärinnan Anne Flohr, och jag är så glad för den. 

För övrigt går jag fortfarande i pyjamasbrallor, fast klockan närmar sig lunch. Skönt med sådana söndagar. Hoppas ni också har en skön söndag. 

Målning av vindskivor och takfot

Vindskivorna har kommit på plats. De vi hade på huset tidigare bestod av enkla brädor, men nu har vi valt att ha dubbla. Det är inga krusiduller på dem eller så, men huset känns ändå mer "byggt" på något sätt. Det blev fint. Brädorna var grundmålade i vitt när de kom, men idag har vi målat om dem med Ottossons linoljefärg i nyansen 'Vit gräddton'. Maken tog på sig att klättra upp på "balkongen" och måla högst uppe i nocken, och jag hade inga som helst invändningar mot det. Vi målade även den nya takfoten, som sticker ut en bit över väggkanten. Tänk så mycket lättare att göra detta nu, medan vi har byggställningarna kvar. 

Vi har haft tur med målarvädret idag, för det har varit både soligt och hyfsat varmt. Hoppas det blir en likadan dag imorgon, så att färgen torkar snabbt. Visa av erfarenhet från målningen av glasverandan för ett par somrar sedan, hällde vi i en skvätt balsamterpentin i den första omgången färg, så det påskyndar nog också torktiden lite grann. Förhoppningsvis hinner vi måla en gång till, innan ställningarna försvinner. Det blir nog ändå inte redan imorgon, för färgen behöver torka lite först. Dessutom är det inte så mycket färg kvar i burken, som jag åkte till Folkes Byggvårdsbutik och köpte igår eftermiddag. Jag skulle ha köpt mer, men det är ju alltid svårt att beräkna hur mycket det går åt. (Läs: Men man är ju dumsnål.) 

Jag köpte även en handgjord liten knoppbräda på Folkes Bygg. Den ska få hänga på en liten väggstump på min sida av sängen, så att jag får lite fler krokar att hänga morgonrock och kläder på. Jag ska bara behandla träet först, så att det blir lite mörkare. Det får bli morgondagens projekt.

Bokmässan 2025

Kollegiet var som "Ten little Indians" (som har en betydligt mer inkorrekt svensk titel) inför avresan till Bokmässan i Göteborg igår. En efter en droppade av, och tillslut var vi bara tre som kom iväg. Men det var faktiskt inte desto mindre trevligt för det. Kanske var det till och med ännu trevligare, för nu blev vi ett tappert litet gäng som körde upp tillsammans och hängde ihop större delen av dagen. Vi kunde snabbt enas om det mesta, såsom när och var det var läge för fika och kisspaus på vägen, lunch på Seasons på Gothia Towers, gratisglass hos Book Beat och tid för hemresa framåt 17-snåret. Utöver vårt eget förträffliga sällskap träffade vi på kollegor från andra kommuner i vårt hörn av Skåne, som ingår i vårt arbetsnätverk. Ja, och så halva (om inte hela) den svenska kultureliten, förstås. 

Finast monter hade som vanligt Novellix. Där är det alltid som att komma in i en godisaffär, där man vill skopa upp både det ena och det andra och stoppa i sin påse. "En av varje, tack." Jag tycker fortfarande att det här formatet att paketera litteratur är genialt smart och på alla sätt förträffligt. Nu håller jag tummarna för att jag blir den lyckliga vinnaren i utlottningen av årets Novellix-adventskalender. Man skulle svara på frågan "Vem tycker du ska skriva en novell för Novellix?" och jag svarade Sigge Eklund. Det tror jag skulle bli en intressant läsupplevelse, för novellformatet är ju egentligen det han redan ägnar sig åt i sin podd med Alex Schulman. 

Eftersom jag numera titulerar mig själv BookBeat-lyssnare, och eftersom vi har ägnat halva sommaren åt att gallra ut böcker hemma, hade jag bestämt bestämt mig för att inte köpa på mig några nya böcker. Men det där lyckades jag naturligtvis inte hålla. Jag kom hem med både "Upprepningen" av Vigdis Hjorth och "Liken vi begravde" av Lina Wolff.

Det är ju ändå något alldeles speciellt med doften av nytryckt litteratur. Och vem vill inte få sin bok dedikerad av två av vår tids mest intressanta författare? Kanske rentav framtida nobelpristagare? "Lykke til med det utmanande livet," skrev Vigdis Hjorth. Tack!

Mässan var som vanligt full av människor, ljud och intryck. Som att befinna sig i en sensorisk torktumlare eller i ett levande kalejdoskop. Idag så här dagen efter känns det som att jag har varit på en bättre fest. Kulturell baksmälla, helt enkelt. Men det var det som vanligt värt.

Blommorna på bilden här ovanför är för övrigt gjorda av LEGO Botanicals. Kanske nästa steg i utvecklingen för att hjälpa en trädgårdsnörd att överleva vintern? 

Tre månader till jul

Idag är det exakt tre månader kvar till julafton. Det har vi firat genom att korka upp årets första flaska julmust. Jajamän, det finns på hyllorna i affären nu. Helt galet, tycker en del. Inte en dag för tidigt, tycker jag. Mer julmust åt folket! Fast den där Trocka-musten jag provade förra året var faktiskt ingen höjdare. Den köper vi nog inte hem fler gånger. 

Imorgon besökter jag Bokmässan i Göteborg. En fin liten septembertradition. Något blogginlägg blir det nog inte imorgon kväll, för man brukar vara rejält mosig när man kommer hem efter sådana där tillställningar. Jag får avlägga en liten rapport på fredag istället. 

Tvära temperaturkast

När jag körde till jobbet vid 07:15 imorse, visade biltermometern på ynka 2 grader. Jisses... Det var bara att sätta på rumpvärmen och vrida upp termostaten till max. Men kylan kändes redan igår kväll när jag gick till kören, så jag hade faktiskt varit klok och tagit på mig min höstjacka. På jobbet 1,7 mil norrut var det till och med kollegor som hade skrapat bilrutorna. Det är onekligen fascinerade så tvära kast det kan vara. Det var ju 25 grader så sent som i lördags. 

Jag har släppt greppet om trädgården helt nu. Det är ändå så rörigt i den att det inte känns lönt att ens försöka hålla efter någonting. Fast det finns ju fortfarande mycket för ögat att njuta av. Som höstanemonerna och hortensian vid uteplatsen. 

Ska det bli kalla nätter framöver, så står det väl inte på förrän de sista dahliorna i köksträdgården stryker med. Kanske bäst att gå en liten kvällsrunda och plocka in de sista blommorna ändå. Jag får ta på mig fleecejackan och fånga det sista dagsljuset innan mörkret faller på. Fast det kanske är bäst att tända utebelysningen ändå, så att jag inte slår huvudet i någon byggstång...

Fritt blås

Under dagen har eternitplattorna på husets gavelspetsar monterats ner och forslats iväg. En kostsam historia, men samtidigt väldigt skönt att slippa mecka med det själv. Eternit kräver ju som bekant hantering efter konstens alla regler, och varken maken eller jag kände att vi hade lust eller kunskap att greja med att reda ut det på egen hand. Vi var inte hemma när det gjordes, så det var extra kul att komma hem idag för att få en liten inblick i hur det faktiskt såg ut under. Jag var helt säker på att träet var rödmålat, men det visade sig faktiskt ha varit gräddvitt en gång i tiden. 

Roligt var det också att se att det har suttit ett litet fyrkantigt fönster på högkant till höger på norrgaveln. Det konstiga är att det inte verkar ha funnits ett motsvarande fönster på den vänstra sidan, så det måste ju ändå ha sett lite malplacerat ut kan man tycka. Jag tror faktiskt att det där lilla fönstret finns kvar ute i ladan. Det är grönmålat och spröjsat, och periodvis har jag haft det som dekoration på något av mina små utebord. 

Vi blev nästan lite fulla i skratt när vi såg hur gavelväggen på södersidan såg ut inifrån utan eternitskivorna. Självdrag hör förvisso gamla hus till, men här är det ju mer fritt blås som gäller. Inte konstigt att det har varit kallt på vinden om vintern och att värmen har läckt rakt ut. Här behövs det lite mer underarbete än både vi och byggarna planerade med från början, men överraskningar är ju egentligen inte några överraskningar när man renoverar gamla hus. 

Blir det för kallt i natt får vi väl flytta ner till bastustugan, men än så länge känns det faktiskt helt OK. Fleecetröja och fårskinnstofflor råder bot på det mesta.

Målarprojekt och fönstertittare

Idag har jag faktiskt mest helgat vilodagen, med undantag för ett alldeles lagom litet målarprojekt. Jag skrapade och målade det snedställda träet som sticker ut under takutsprånget längs takkanten på framsidan. Den gamla rejäla stocken har fått sitta kvar, och jag ville passa på att snygga till den innan hängrännan kommer tillbaka. Inte för att man kommer att se jättemycket av träet då, men man ser det snett underifrån när man står inne på glasverandan och jag har stört mig lite grann på den flagnande färgen. Nu blev det ett lager gräddvit linoljefärg från Ottosson, samma som träet på glasverandan är målad i. Det får bli ett lager till eller två under veckan. 

Det var faktiskt första gången jag var uppe på byggställningarna. Den snedställda trappan gjorde det väldigt smidigt att komma upp och ner, och det går liksom en liten brygga att gå på runt hela huset. Det var faktiskt inte det minsta läskigt att vara där uppe, inte ens på södersidan där det ändå är rejält långt ner till marken. Däremot gav jag mig inte på att klättra upp på "balkongerna", som sitter allra högst upp på gavlarna. Dit måste man ha stege för att komma, och det kändes inte lika lockande. 

När vi drog upp rullgardinen tidigare idag, hade vi en fönstertittare som satt på byggställningen direkt utanför fönstret och kikade in. Tack och lov var det bara grannens nyfikna katt, hihi!

Härlig sensommardag på Hovdala

Idag var det dags för den årliga sensommarutflykten med min kära väninna från Lund. Vi fyller år med ett par dagars mellanrum i augusti, och sedan mer än 25 år tillbaka brukar vi se till att hitta på något kul tillsammans för att fira. Det är inte alltid vi hinner få till en träff i augusti, men september fungerar ju utmärkt också. Idag kom hon med tåget till Hässleholm, där jag mötte upp med bilen. Vi började med att avverka tre lokala loppisar, innan vi styrde kosan mot Hovdala slott för lunch på deras trevliga café.  

Vädret var alldeles alldeles underbart med närmare 25 grader på termometern, så vi bänkade oss på uteserveringen och smaskade i oss amerikanska pannkakor med lönnsirap, grädde, sylt och färska amerikanska blåbär. Det var lugnt och skönt på borggården idag; förmodligen på grund av att det arrangeras en stor skördemarknad här under morgondagen, så folk kommer nog då istället.

När vi var ätna och klara strosade vi runt bland de vackra byggnaderna och i köksträdgården. Så vackert med en enkel portal av bönor. Kanske något att ta efter till nästa sommar?

En av mina favoritplatser på Hovdala är det ljuvligt rosa orangeriet. Där var det öppet idag, så man kunde gå in och sätta sig på en fin gammal schäslongsoffa och vila sig lite grann och njuta av alla vackra pelargoner, blyblommor och annat fint.

Man känner ju att livet känns fattigt utan en gigantisk rumslind i terracottakruka. 

Sen körde vi tillbaka till Hässleholm, där vi drack eftermiddagskaffe på uteserveringen på charmiga caféet Madrix. Vilken härlig sensommardag det blev. Så skönt med lite utomhustid och bunkring av D-vitamin. Man får passa på så länge man kan. 

En ombytlig gammal dam

Idag har taket på Solhäll hunnit byta skepnad tre gånger inom loppet av en arbetsdag. Lite som en gammal dam som går till frissan och färgar håret. Eller köper schamponeringstoning på hyllan på mataffären, för den delen. På morgonen vaknade hon med silvergrått hår och några enstaka sommarblekta slingor. 

Framåt lunch hade hon genomgått en metamorfos och blivit blondin. 

Och vid 16-snåret var hon plötsligt svarthårig.

Och fler färger ska det bli, för hon ska bli rödhårig innan hon är helt klar. Hon är visst en ombytlig och något obeslutsam gammal dam. Men vad gör man inte för att se ung ut igen?

Den som väntar på något gott

Vi lever onekligen i renoveringskaos både utomhus och inomhus, så några nya höstbilder från Solhäll har jag inte att bjuda er på. I gröna rummet hänger en mörk presenning ner från taket och täcker fönstret på framsidan, och vi har en mur av plastlådor staplade längs hela ena sidan på bordet med sådant vi inte vågar sätta ut i ladan. Jag tittar på bilder från den här tiden förra året och njuter av när jag ska kunna göra fint igen med nystruken duk, ljus och färska blommor. Det lär nog dröja ett bra tag till. Men den som väntar på något gott... 

Jag har medvetet sparat på bukettprenumerationen, som jag fick av maken i födelsedagspresent. Dels har jag fortfarande dahlior och hortensior att plocka av i trädgården, dels vill jag vänta tills det är lite mer ordning och reda i huset. Men den som väntar på något gott...

Utomhus har jag inte höstpyntat överhuvudtaget. Byggställningarna tar nästan all plats runt huset, och den övriga delen av trädgården vistas jag ju inte så mycket i om dagarna. Jag får väl vänta till november-december istället. Men den som väntar på något gott...

Ikväll tar jag på mig morgonrocken tidigt och skopar upp en rejäl tallrik glass. Den typen av gott behöver jag iallafall inte vänta på, hihi!

Höstkänsla och deckare

Det har varit både mörkt, regnigt och ruggigt den här veckan. Jag har börjat sova i flanellpyjamas, och på jobbet sitter jag mest invirad i en stor varm ullponcho och småfryser framför datorn om dagarna. Höstdagjämningen infaller den 22 september, så det är i och för sig kanske inte så konstigt att det verkligen börjar kännas som höst. Nu börjar det iallafall kännas helt legitimt att glänta på dörren till min lilla ljusstaksgömma i allmogeskåpet, plocka fram stakar och börja tända ljus om kvällarna. Jag bunkrade stearinljus i parti och minut i vintras, så det finns fortfarande ett rejält lager i diverse storlekar och färger i mitt lilla lager i lådan i hallen. Den som spar, hon har. 

För övrigt har jag nu avverkat Camilla Läckbergs senaste deckare "Gråterskan" på BookBeat. Det tog fyra dagar, och större delen av tiden var historien riktigt småputtrig, precis så där som en riktig mysdeckare ska vara. Det fanns dock lite för många övertydliga ledtrådar inplanterade, och jag associerade ganska tidigt till ett verkligt fall som var väldigt omskrivet för många år sedan, vilket visade sig vara delvis rätt när slutet väl nystades upp. Under den sista femtedelen av boken tog historien lite väl många vändningar, och slutet blev mer som säsongsfinalen på en Netflix-serie som vill hålla publiken på tårna till nästa säsong. Onödigt att göra så i en bok... Jag vet att Katarina Ewerlöfs insats som uppläsare delar Sverige i två läger, men jag tycker faktiskt att hon var den största förtjänsten med boken. Det blev nästan lite som radioteater.

Hej från 1964!

Imorse levererades morgontidningen av byggjobbarna. Ja, en hel bunt faktiskt. Det var tidningar som de hade hittat mellan takplåten och takspånet under gårdagens rivning av taket på framsidan. Baserat på datumet på tidningarna gissar vi att taket i sitt nuvarande skick är från hösten 1964. Man får nog ändå säga att det inte är konstigt att ett 61 år gammalt tak har gjort sitt. Jag frågar min kompis Chat GPT och får följande svar: "Ett plåttak från 1960 kan fortfarande vara hållbart om det underhållits väl, men dess livslängd är begränsad och det kan ha nått eller passerat sin beräknande livslängd på cirka 40-60 år för stålplåt, beroende på beläggning och klimat. Men det är viktigt att vara medveten om att underliggande tätskikt har en kortare livslängd." Ett helt år tillgodo alltså, hihi! 

Jag fiskade upp en tidning ur bunten och läste lite på måfå. Den 14 oktober 1964 pågick OS i Tokyo för fullt. Var det inte lite sent för ett sommar-OS? Jag frågar min kompis Chat GPT igen och får följande svar: "OS i Tokyo 1964 hölls i oktober istället för under sommaren som brukligt, av flera viktiga skäl - framför allt klimatrelaterade. Tokyo har mycket varma och fuktiga somrar, och det ansågs vara en hälsorisk som kunde påverka prestationerna. Sommaren sammanfaller också med tyfonsäsongen i Japan. Att hålla spelen i oktober minskade risken för väderstörningar." Det gick tydligen bra för Sveriges stafettlag i simning, som tydligen hade slagit svenskt rekord och gått till final dagen före. 

Det var helt klart inte bättre förr, för ungdomskriminalitet var tydligen ett problem även på den tiden. Fast checkbedrägeri låter ju kanske ändå inte så brutalt. 

Siw Malmkvist hade tydligen gjort succé i Tyskland och vunnit en musikfestival i Baden Baden under sommaren 1964. Nu i oktober förärades hon med en guldskiva efter att ha sålt över 750.000 exemplar av sin vinnarlåt "Liebeskummer lohnt sich nicht". Visst blir man sugen på att lyssna på låten? Den hittar ni HÄR. Och visst är det ändå kul att Siwan fortfarande är lika aktuell, nu så här 61 år senare? Stina Gardells film "Filmen om Siw" hade ju premiär så sent som bara för någon vecka sedan. 

Den här tidningen och ett 20-tal till är uppenbarligen den enda isoleringen som Solhäll har haft i taket de senaste 61 åren. Inte konstigt att vi tycker det är kallt nu när de är borta, hihi!

Glamping

Numera bor vi i ett tält. Den stora takrivningen började nämligen idag, och eftersom väderprognosen bjuder på allehanda väderlek, så har byggarna smällt upp en tältliknande konstruktion över takstolarna. Himla skönt ändå att det inte blir någon paus i bygget på grund av regn. Jag låtsas för fullt att vi är på glamping, hihi!

Vi har turen att nästan bo granne med en kille som driver en TV- och antennservice. Han var här efter ordinarie arbetstid idag och monterade upp den nedtagna parabolantennen tillfälligt direkt på byggställningarna. Så nu kan vi titta på TV i vårt lilla tält. Glamping, indeed.

Slappa på mitt vis

Köket har fått orangeröda detaljer i form av byggställningarna utanför fönstren. Kanske inte en färg jag själv hade valt, men det bidrar ju med lite hösttema iallafall. Det lilla fönstret ovanför diskbänken är för övrigt det enda fönstret i hela huset som går att öppna i sin helhet, utan att ställningen tar emot. De andra fönstren går bara att öppna lite grann. 

Maken var iväg på möte större delen av dagen. Själv hade jag bestämt mig för att ta det lugnt hela dagen, men oftast kopplar jag av som bäst när jag får gå och dra i något litet hemmaprojekt. Idag grejade jag i flera timmar i köket. Strax efter lunch utspelade sig följande SMS-konversation: 

Jag: "Jag skurar lite i köket."

Maken: "Skulle du inte slappa idag?"

Jag: "Det är ju det jag gör. Fast på mitt vis.😊"

Aldrig är man väl så lycklig som när diskbänken är blankputsad och trägolven doftar linoljesåpa. Och som en bonus har jag "läst" hundratals sidor av "Gråterskan" samtidigt. Kanske städningen rentav var ett svepskäl för att få tid att göra det, hihi!

Med ögon i Karlskrona och öron i Fjällbacka

Idag har jag kört tur och retur till Karlskrona, för att tillbringa dagen med mina föräldrar. Det har varit en skön och vilsam dag med god fika och god mat, som alltid när min mor trollar i köket. Även bilresan dit och hem (cirka 1,5 timme i vardera riktningen) blev vilsam och skön, eftersom jag lyssnade på Camilla Läckbergs senaste bok "Gråterskan" på Bookbeat samtidigt. Jag har läst alla tidigare böcker i Fjällbacka-serien och känner till det återkommande persongalleriet väl. Det är skönt med böcker man kommer in i snabbt. 

Det här blir min tolfte bok i år, och i och med det kommer jag faktiskt uppfylla mitt nyårslöfte om att läsa minst 12 böcker under året. Det blir första gången sedan 2020, minsann. Att jag har lärt mig lyssna på skönlitteratur har verkligen varit en av sommarens höjdpunkter. I den bästa av världar hade jag kanske hellre läst med ögonen, men det kräver helt andra tidsmässiga förutsättningar, vilket leder till att det inte blir av. Nu när jag kan lyssna, kan jag slå två flugor i en smäll och "läsa" skönlitteratur samtidigt som jag gör andra saker. Som just nu till exempel, när jag läslyssnar och bloggar samtidigt. Hur bra är inte det?

Fredagsflex

Jag jobbar alltid in ett par timmar genom att komma tidigt och gå lite senare under veckans fyra första arbetsdagar. Det innebär att jag bunkrar upp tid på flexkontot, som jag sedan kan ta ut på fredagseftermiddagen. Hur mycket tidigare jag kan sluta då, beror på hur mycket jag har att göra i slutet av veckan. Idag var jag klar strax efter lunch, och då bestämde jag mig lite spontant för att köra in till köpområdet Härlöv i Kristianstad för att titta på vattentäta trekkingskor på någon av alla outletbutiker som finns där. Jag ska nämligen ut på lite äventyr i oktober, och då behöver jag något rejälare än vanliga gympadojjor på fötterna. Mer om det får jag berätta när det närmar sig, men jag hittade iallafall ett riktigt skönt par i GoreTex till halva priset, som jag slog till på. De blir även användbara till vardags, när höstrusket sätter in.

På vägen in till Kristianstad körde jag förbi Ing-Maries fina lilla antikaffär vid Prästgården i Färlöv, och eftersom det visade sig att det var öppet så stannade jag en snabbis. Det blev inga inköp idag, men ett besök här är alltid en njutning. 

I Härlöv passade jag även på att slinka in på både Jysk, Mio och Rusta, när jag ändå var i farten. Det blev inga större inköp, men på Rusta kan man ju alltid bunkra balsam, rengöringsmedel och avfallspåsar, så det gjorde jag. Det slank även med ett kuddfodral, som blev fint på kudden i stolen på verandan. 

Är det ikväll jag tänder höstens första stearinljus? Jag stod och pillade på alla fina färger som de har för fem kronor styck på Mio, men sen tänkte jag att jag nog minsann får elda upp de ljus jag redan har hemma, innan jag bunkrar nya. Förvisso är de vita, men det är ju fint det med. 

Imorgon kör jag till Karlskrona en sväng för att hänga lite hemma hos mina föräldrar. Min mor har utlovat både nygräddad toscakaka och en middagslur på kammaren, och det låter ju som en alldeles förträfflig lördag. Trevlig helg till er också! 💚

11 september

Den 11 september är ju ett ödesdigert datum på många sätt och vis. Vad som hände i USA dagens datum 2001 minns vi alla som var med på den tiden med smärtsam skärpa. Själv befann jag mig på jobbet och höll som bäst på att avsluta arbetsdagen, då skolans fritidsledare kom springande och uppmanade alla att komma till uppehållsrummet och titta på TV omedelbart och bums. Vi kom in lagom för att se det södra World Trade Center-tornet kollapsa 15:59. Den dagen förändrades onekligen världen som vi kände den då.

Men det är faktiskt fler historiska händelser som har inträffat den 11 september genom åren. Här är några av dem: 

Den 11 september 490 f.Kr. fick perserna på moppo av grekerna i slaget vid Marathon. 

Den 11 september 1609 upptäckte den engelska sjöfararen Henry Hudson Manhattan. Föga anade han väl då att han skulle få en flod i det som idag är New York uppkallad efter sig.

Den 11 september 1676 erkände Annika Tomsdotter i rätten att hon aldrig hade varit på Blåkulla, vilket var dödsstöten för den svenska häxförföljelsen. 

Den 11 september 1789 utsågs Alexander Hamilton till USA:s första finansminister. Hans liv ligger till grund för en av vår nutids mest populära musikaler. 

Den 11 september 1850 hade vår svenska sångfågel Jenny Lind sin första konsert i USA, närmare bestämt på Castle Clinton på södra spetsen av Manhattan i New York. 

Den 11 september 1946 ringdes världshistoriens första mobila långdistanssamtal från en bil till en annan bil. Undra om folk anade då vilka scrollande zombies mänskligheten skulle komma att förvandlas till i framtiden. 

Den 11 september 1961 grundades Världsnaturfonden (WWF).

Den 11 september 1962 spelades Beatles in "Love Me Do", som blir deras första riktiga singel. 

Den 11 september 1973 ledde Augusto Pinochet en militärjunta i Chile och störtar den dåvarande presidenten Salvador Allende.

Den 11 september 1978 avled den svenske formel 1-föraren Ronnie Peterson i sviterna av en operation efter en olycka på Monza-banan i Italiens Grand Prix dagen innan. Jag gick i första klass på Hågadalsskolan i Uppsala, och jag och mina klasskompisar sörjde tillsammans i gungorna på förmiddagsrasten. 

Den 11 september 1988 gjorde det svenska rockbandet Imperiet sin sista spelning. Den ägde rum på Ritz i Stockholm. 

Den 11 september 1997 röstade Skottland för att inrätta ett delegerat parlament och erhöll i och med det visst självstyre.

Den 11 september 2003 avled Anna Lindh av de skador hon åsamkats i samband med knivattentatet på NK i Stockholm dagen innan. Själv låg jag sju hemma på soffan och följde Göran Perssons direktsända presskonferens. Det var så overkligt...

Den 11 september 2009 landade Christer Fuglesang på jorden efter sitt uppdrag ombord på rymdfärjan Discovery.

Den 11 september 2025 lär väl knappast kvala in i historieböckerna. Det är förvisso några timmar kvar av dagen, men låt oss hoppas att den slutar lika obemärkt som den började. 

Tandställning

Så kom byggställningarna på plats. Det känns lite grann som att huset har fått tandställning. Ovant och inte helt bekvämt, men nödvändigt för att det ska kunna bli en positiv förändring på sikt. Vill man vara fin får man lida pin, helt enkelt. Och den där lilla balkongen på gaveln blir man ju faktiskt lite sugen på att besöka. Hur man ska komma upp dit är dock oklart, så jag lovar att inte ens försöka. Jag ser rubrikerna framför mig i lokaltidningen...

Nu blir det nog ändå lite byggstopp resten av veckan, för det ska regna ganska rejält i "Glesbygd" de kommande dagarna. Tänk så typiskt, när det har varit så torrt så länge. Men ett hus utan tak i ösregn är ju inte något man drömmer om direkt, så det är bara att gilla läget. Och ni blir säkert inte ledsna om bloggen bjuder på något annat än renoveringsbilder ett tag framöver. 

Gult och blått blir grönt

På vinden är det numera reglat, inplastat och uppstagat med stödben mot takstolarna nere längs golvet. För alla utomstående är detta säkert inget som imponerar, men för maken och mig är det faktiskt lite wow-känsla. I den här renoveringsrundan ingår det ju inte alls någon budget för snygga ytskikt, men plötsligt inser vi vad vi faktiskt skulle kunna göra här uppe. Det är ju hur mycket utrymme som helst. Blå plast är kanske inte vad man drömmer om, men absolut nödvändigt för att de ska kunna lyfta av taket utifrån utan att fuktskada hela huset undertill, om det börjar regna. "När den gula isoleringen kommer på plats på andra sidan plasten, så blir det iallafall grönt," skojar snickaren med mig. Tänk, vilken tur. 

Det är mycket man måste ta ställning till, när man bygger om. Byggarna ställer så konstiga frågor. Det finns nämligen lagar och regler att förhålla sig till, som man som lekman inte hade någon som helst aning om. Som att vi bör förbereda för en taklucka någonstans i det sänkta innertaket, så att Anticimex och försäkringsbolaget kan inspektera takets insida och isolering efter eventuella fuktskador och skadedjur i framtiden. Och var ska den i så fall sitta? Eller att sotaren kommer att vilja ha en annan takstege än den gamla vi har, och dessutom en liten "platå" att stå på alldeles under skorstenen. Och hur ska det i så fall se ut? Hujedamej... Ska man ens behöva ha åsikter om sådana trista grejer? Jag vill helst bara välja färg och form på vindskivorna, hihi!

Våga vägra kändisar

Den elfte säsongen av "Det sitter i väggarna" har börjat sändas, den här gången på söndagskvällar. Jag tycker fortfarande att det är en sådan genialt bra programidé i all sin enkelhet. Storyn i varje avsnitt liksom sköter sig själv, och Rickard Thunér och Erika Åberg är så himla jordnära och befriande oförställda. I tio säsonger har detta varit en underbar kontrast till alla flåshurtiga kändisprogram, som TV producerar i tid och otid. Jag är så evinnerligt trött på alla dessa ointressanta kändisar, som hela tiden känner att de måste leverera framför kameran. "Titta, vilken skojfrisk och genuint trevlig person jag är." 

Därför känns det så otroligt tråkigt att det helt plötsligt är kändisar som ska besökas även i "Det sitter i väggarna". Plötsligt är det inte längre husen och de människor som har bott där tidigare som tillåts att vara huvudpersoner, för programtiden ska också läggas på att låta Bingo Rimér visa hur härligt spexig han är. Som om det inte redan fanns tillräckligt många sådana program redan. Hur i allsin dar tänkte SVT där? Det kan ju knappast råda brist på underlag för att göra program med "vanliga människor", då hela Instagram är en aldrig sinande källa av helt fantastiska gamla hus med helt fantastiska okända ägare. Man kan bara konstatera att någon på SVT hade otur när de tänkte, och att de tänker om till säsong 12.

Änglapelargoner och söndagslunk

Änglapelargonerna jag köpte i våras har fått stå utomhus hela sommaren. Jag planterade om dem i två rejäla terracottaurnor, och där har de växt till sig rejält och blivit täta och fina. Däremot har de faktiskt inte blommat om förrän alldeles precis nu. Jag lyfte in den ena av dem och satte på bordet ute på glasverandan. Det är ju fint att kunna njuta av fägringen både inomhus och utomhus. 

För övrigt har det varit en lugn söndag på Solhäll. Jag har dristat mig till lite småplock här och där och en och annan omgång tvätt, men annars inga större projekt. Ja, och så bastu förstås. Söndagslunken när den är som bäst. 

Marknadsdag och runda till tippen

Det sägs att vår lilla by både inleder och avslutar marknadssäsongen i Skåne. Vi har en marknad första lördagen i juni och en första lördagen i september. Redan vid niotiden imorse traskade morgonpigga besökare uppför backen utanför vårt hus för att besöka marknadsplatsen. Det är alltid lite kul att sitta på verandan och glo på myllret ute på trottoaren. Det tillhör inte vanligheterna, om man säger så. Själv tog jag mig en liten runda efter lunch, för att inhandla höstens första cyklamen. Det föll sig så att jag även spontanköpte två armbandsur i roliga färger, ett grönt och ett senapsgult. Numera använder jag mest klockan på mobilen, men jag har faktiskt kikat lite grann efter en rolig grön klocka. Den gula, som är lite nättare, slank med mer eller mindre på köpet. Inga dyrbarheter på något sätt, men säkerligen helt användbara. 

Marknadsgodis i form av jordgubbsmandlar och päronmandlar slank visst också med hem. Dem sitter jag som bäst och mumsar på nu. Riktigt goda, men söta. Man kan inte trycka i sig hur många som helst på en gång, och det är ju i och för sig bara bra. Tur att jag även köpte baconsnacks för att balansera upp med något salt, hihi!

En snabb runda till tippen har det faktiskt också blivit idag. Vi tänker att det finns saker vi enkelt kan bidra med själva för att hålla renoverigskostnaderna nere, som till exempel att hålla innehållet i containrarna sorterat. Det blir mest trä och plåt, men det har även rivits ner en del gammal isolering från innerväggarna i det provisoriska masonitrummet och några riktigt äckliga gamla täcken och fårskinn som det gamla expansionskärlet var inlindat i. Det har vi kört iväg med idag. På sikt ska vi även måla vindskivor själva, och kanske något mer. Fint ändå att vi kan bidra på ett litet hörn.