I väntan på att dagen ska svalna strosar jag runt barfota i min trädgård och gör absolut ingenting mer än att känna gräset mellan tårna och prata med grannens gula katt. Snart är det dags att dra fram vattenslangen och gå min vanliga runda. Det är som meditation, ett mönster, ett mantra. Så rogivande, så energigivande, så ljuvligt! Kan livet inte alltid vara så här?
Annars har nyheterna från Manchester lagt sordin på dagen. Finns det ingen ände på grymhet och galenskap? Om två dagar trampar jag själv brittisk mark och kommer alldeles säkert att röra mig på platser med stora folkmassor, men jag vägrar låta ondskan så frön av oro och rädsla i min hjärna och få mig att avstå från saker jag vill göra, få mig att avstå från saker jag vill uppleva, få mig att avstå från att LEVA. Då har ju ondskan vunnit, och det kan vi inte tillåta. Aldrig någonsin!
Håller med. Vi kan inte välja annat än att leva livet levandes. Vad man än kan oroa sig för.
SvaraRaderaKram