Lång och ranglig zinnia

I år var jag Bror Duktig och försådde mina zinniafrön inomhus. Jag såg framför mig hur tråget nere i köksträdgården skulle svämma över av knalliga färger, men den ärliga sanningen är att det ser bedrövligt tråkigt ut. Plantorna står väldigt glest och är både långa och rangliga. I år testade jag även att så zinniafrön av sorten Peach, för blommorna såg så himla härliga ut på bilden på påsen. Av alla frön blev det fem stackars plantor, varav fyra är uppätna sedan länge. EN blomma är ju inget vidare bra facit. Well, well, vad är väl en bal på slottet...

Nu börjar de iallafall slå ut, och blommorna är det faktiskt inget fel på. De är precis så där ljuvligt karamelliga som jag tycker så mycket om. Igår knipsade jag av de första sju och gjorde en liten minibukett att ta in i stugan. Jag får njuta av dem så istället, helt enkelt. Precis som den lilla bladlusen som kom med på bilden. Eller är det en linslus, månne?

Det blev världens minsta bukett att stoppa ner i en av mina små Upsala Ekeby-vaser. Liten, men naggande god. Jag råkade bryta av en kvist på Million Bells-petunian utanför dörren, så den stoppade jag också ner. Här är en ovanligt städad vy inifrån gröna rummet. Vissa dagar är jag extra glad över att jag inte har ett vidvinkelobjektiv, hihi!

Det lönar sig uppenbarligen inte att vara Bror Dukig, iallafall inte om man egentligen heter Fröken Grön. Nästa år återgår jag till att stoppa ner mina zinniafrön direkt på odlingsplatsen, för det brukar faktiskt bli bättre. För zinnia MÅSTE jag ha på sommaren!