I januari 2008 bodde vi fortfarande i "Storstad", som i den här bloggens barndom var mitt kodnamn på Malmö. (Vilket ni säkert har räknat ut för länge sedan.) Vi bodde i en 3,5-rumslägenhet nära Möllevångstorget, och för första gången i livet kände jag att jag var redo för hus. Jag kan bara säga att hus i Malmö med omnejd var galet dyra redan på den tiden, och eftersom vi inte ville skuldsätta oss upp över öronen övergick husplanerna ganska snart till planer på ett fritidshus. Gärna ett som man kunde vistas i året runt.
Varken maken eller jag hade någon som helst anknytning till "Glesbygd" (som ligger i den nordöstra utkanten av Skåne, vilket ni säkert också redan har räknat ut), mer än att vi brukade köra igenom byn när vi körde till Ryd i Småland (som maken har familjeanknytning till). De gånger svärmor var med i bilen så kommenterade hon alltid att hon tyckte det såg så charmigt och välordnat ut här. Och det gjorde det ju. Någonstans där började ett frö att gro. Dessutom kändes naturen väldigt nära, vilket var viktigt för min man.
Jag hängde mycket på Hemnet på den tiden, och det tog inte lång tid för mig att upptäcka vad man faktiskt fick för pengarna i den här delen av Skåne. Det är nästan lite pinsamt att erkänna det, men Solhäll var bara det andra huset vi tittade på. Det hade stått tomt i över 1,5 år, men maken och jag klev in i det skruttiga huset och bara bestämde oss: "Det här tar vi!" Spontanitet var bara förnamnet, och det var nog en och annan som tyckte att vi var helt galna. Men eftersom prislappen var galet låg, och eftersom det inte handlade om ett permanentboende utan ett fritidshus, så kände vi att vi inte hade något att förlora. Vi lade ett bud och var husägare några timmar senare. Och så började vår kärlekshistoria med Solhäll.
Det som var tänkt att bli ett fritidshus blev så mycket mer. I två år pendlade vi fram och tillbaka mellan Malmö och Solhäll så gott som varje veckoslut. Vi jobbade i stan om vardagarna, men så fort det blev fredag kastade vi oss i bilen och körde de 12 milen upp till "Glesbygd". När det var dags att återvända till stan på söndagkvällen kändes det tyngre och tyngre för varje gång, och när vi hade hållit på så i 2,5 år fattade vi beslutet att flytta hit permanent. Det har vi aldrig ångrat!
Under 10 år har det hänt mycket med Solhäll. Idag är vårt skruttiga lilla hus inte fullt så skruttigt. En hel del renoveringar har det blivit genom åren, men stugkänslan finns fortfarande kvar. När vi flyttade hit permanent var jag rädd att den där känslan av total förälskelse skulle försvinna, men det har den inte gjort. Snarare tvärtom! "Dig får de bära ut med fötterna före!" sa vår hantverkare skämtsamt en gång, och han hade så rätt.
Vi flyttade från en lägenhet på 85 kvadratmeter till ett skevt litet hus på 76, vilket man väl ändå får kalla downsizing. Det är ett faktum att vi aldrig hade köpt det här huset om vi hade vetat att vi skulle bo här permanent. Tänk vilken tur att vi inte visste det!
