Som ni vet har jag en förmåga att komma hem med diverse saker från loppis, som jag egentligen inte vet var jag ska göra av. Men ibland springer man ju på fin kvalitet, fint hantverk och fin patina för nästan inga pengar alls, och då tänker jag alltid att "det är ju kriminellt att låta bli att köpa den här". Nu senast släpade jag hem ett litet piedestalbord i gediget trä för ynka 90 kronor, som varken får plats någonstans eller kan ersätta något annat här hemma. Men det är ju så fint! Och billigt! Sa jag att det är gediget också?
Vissa grejer vet jag inte ens vad det är. Till exempel de här två gamla "medarna" i trä, som jag grävde fram ur en låda under ett bord på Pingstkyrkans Second Hand i Hässleholm härförleden. När jag kom hem, åkte de rakt ut i ladan, utan att passera "Gå", men nog borde man kunna hitta på något kreativt med dem? Lägga på några gamla brädor och göra en liten blomsterbänk, kanske? Eller en fotpall? Möjligheterna är ju otaliga, hihi!
Hade jag varit antikhandlare hade jag förmodligen kommit undan med det här beteendet (ja, då kanske det till och med hade varit en tillgång), men när jag är en helt vanlig människa, som bor i en redan proppfull liten stuga med tillhörande proppfull lada, ja då blir det ju bekymmer. Hur botar man sig från det här syndromet, månntro?
Känner igen mig, haha
SvaraRadera