Moraset fas 3

Så här i väntan på vintertid är det kul att kunna summera vad man faktiskt har åstadkommit på en trädgårdssäsong. Då är det tur att man bloggar, så att man backa tillbaka och titta efter. Sommaren 2020 gick "Projekt moraset" in i fas 3. (Fas 1 var ju när vi byggde bastustugan sommaren 2018, och fas 2 när vi byggde plank och utespa förra sommaren.) Startskottet gick under Kristi himmelsfärdshelgen, då vi körde med röjsåg och klippte ner hela "vildmarken" nere i moraset. Ser ni att vi sprayade ut konturerna av en tänkt stig? Sen blev det ju nästan precis så.  

Vi började med att lägga grus på kortsidan av stugan, och sedan jobbade vi oss vidare ifrån det. Grusläggningen fortsatte på baksidan av stugan och senare gjorde vi en gång ner till baksidan av växthuset. Sen ägnade jag hela semestern åt att gräva och gräva och gräva. Målsättningen var att kunna plantera nytt längs hela högerkanten, och jag planerade och planterade vartefter jag grävde, vilket alltid funkar bäst för mig. Det blev i första hand prydnadsbuskar av olika slag, men också en japansk pil 'Hakuro-Nishiki' (eukalyptusvide) och flytt av en japansk rönn 'Noriko' som redan fanns i köksträdgården. Stenbumlingarna grävdes upp på plats och lyftes ur sina gropar och flyttades runt med hävstång av maken. Nu får de ligga där de ligger (säger maken).

Några hortensior längs den bortre vänsterkanten blev en sensommarbonus, men i övrigt är den vänstra sidan av moraset kvar. Och som ni ser har gräs och gullris växt upp och bildat en ny "vildmark". Till våren 2021 får vi ta fram röjsågen och rensa upp igen. Då går "Projekt moraset" in i fas 4, som förhoppningsvis blir den sista. Fast klar blir man ju aldrig riktigt. Att ha trädgård är ett livsprojekt. 

Nu när hösten tar över, så älskar jag att sitta på den där flagnande bänken (som inte blev målad i år heller) och bara titta på allt. Kanske har corona haft ett finger med i spelet, men den här sommaren har det verkligen skett förändringar. Vi har verkligen fått en helt ny trädgård efter arbetet här nere. Tänk att det tog 12 år att komma så här långt. Men så måste det få bli ibland. Allting har sin tid. Känner jag mig själv rätt, så kommer det säkert fler före- och efterbilder härifrån en annan dag.