Att avtäcka en dold skatt

En kvart innan hemgång för helgen rev snickarna bort den gamla plastmattan och de fastspikade masonitskivorna från köksgolvet. "Nu får du nog komma och titta", ropade de till mig. För oj, vilken skatt som dolde sig där under! Gedigna tjocka golvplankor, vissa uppemot 30 cenitmeter breda, i hur gott skick som helst. Jag blev helt gråtmild när jag såg dem. 

Och plötsligt flög planen på att lägga in ett nytt rakt golv ut genom fönstret. För vem behöver ett rakt golv, när man kan få tassa runt på det här resten av livet? Att göra något annat än att spara det här vore ett helgerån, det var snickarna och jag rörande överens om. Maken har inte ens kommit hem från jobbet och sett härligheten än, men jag är garanterat inte den enda som kommer att jubla av lycka resten av helgen. Helt förvånade är vi i och för sig inte, för vi har redan tagit fram liknande trägolv i tre andra rum. Men när vi renoverade hallen på baksidan för några år sedan var plankorna bortom all räddning där, och det är egentligen samma golv som fortsätter in i köket. Därför vågade vi inte hoppas.

Var inte det en höjdarstart på helgen, så säg? Tänk att vi har haft så fint köksgolv under alla 12 år vi har ägt Solhäll, utan att ha gjort något åt det tidigare. Och den där lutningen (som trots allt slår på över 5 centimeter från ena änden till den andra) är vi ju redan vana vid, så den kan vi absolut leva med. Vi kommer att fortsätta att känna oss som hemma, med andra ord.