I stockrosornas tid

Nu är det stockrosornas tid. De senaste somrarna har det ploppat upp stockrosor lite överallt i trädgården, och jag är så himla glad över det. Det tog nämligen ganska många år och försök innan det verkligen blev så, och stockrosor vill man ju verkligen ha när man bor i ett gammalt hus längs en byväg i Skåne. Flest stockrosor har vi på framsidan av huset, men det växer också en och annan på södersidan och några i köksträdgården. Ibland ploppar det till och med upp självsådda plantor i gruset på uppfarten, men dem brukar jag gräva upp och flytta till andra platser. 

Jag vet inte riktigt vilken planta som till slut blev ursprunget till dem jag har nu och vilken färg den i så fall hade, men nu dyker det upp alla möjliga färgställningar. Det är svårt att välja vilken man gillar bäst, för alla är så himla fina. Det finns blommor i persikorosa, ceriserosa och ljusrosa...

... och gräddvita med rosalila mitt...

... och sådana som är så mörklila att de nästan är svarta.  I love them all! (Kolla in den härliga kurvan på husgrunden, hihi!)

Det enda tråkiga jag kan komma på med stockrosor är att de väldigt lätt får rost på bladen, speciellt under torra och varma somrar. Rosten är en slags svampsjukdom som tyvärr övervintrar i bladrosetten och som vaknar till liv på våren och angriper bladen. Man får försöka plocka bort alla angripna växtdelar så att rosten inte sprider sig, och man får vara noga med att städa bort alla blad som faller till marken på hösten. Hos mig har rosten aldrig påverkat blomningen, men om den gör det kan man nog lika gärna gräva bort hela plantan. Det lär dock finnas sorter som är mer eller mindre resistenta mot rost, så ska man köpa stockrosor på plantskolan kan man ju alltid fråga efter det.