Traditionen som försvann

I mångt och mycket finns det ändå ett tydligt före och efter corona. Ett exempel för min del är Luciafirandet. Före pandemin var Luciadagen verkligen en av årets absoluta höjdpunkter. Då deltog min damkör alltid i en stor luciakonsert i kyrkan i byn tillsammans med musikskolans barn- och ungdomskörer. Det var något att se fram emot hela hösten, för det var alltid så himla stämningsfullt och gav så mycket energi och glädje till både oss som sjöng och till dem som lyssnade. I pandemins kölvatten har konserterna ställts in de två senaste åren, som så många andra kulturevenemang i samhället, och mer än så krävdes det tyvärr inte för att traditionen skulle rinna ut i sanden. Ungdomarna som var ungdomar för två år sedan har blivit stora och flyttat från byn, och barnkören har inte hunnit ha någon direkt tillväxt heller. 

Många i den äldre generationen i min kör har också lagt körnoterna på hyllan, men vi är forfarande ett gäng som är still going strong och träffas och övar varje vecka. Fast någon Luciakonsert blir det alltså inte i år. Kanske är den traditionen borta för alltid nu. Så tråkigt... Ikväll gläds jag istället över mitt eget lilla luciatåg i form av Lisa Larsons adventsbarn, som står på fönsterbrädan ovanför diskbänken. De sjunger förvisso inte så bra, men väger upp sin bokstavliga tondövhet med charm.