Trädgårdsdag på Bäckaskog

Bäckaskog slott tajmade helt perfekt väder för sin årliga trädgårdsdag idag. Med 23 grader i luften och en strålande varm sol från en klarblå himmel kändes det nästan lite overkligt att det faktiskt är 1 september imorgon. Inne på slottsgården var det inte så mycket folk, men ute i parken var det desto fler. På en gräsplan en bit bort från slottet är alla försäljare samlade, och det är som att gå runt på en blandning av mässa och bondens marknad. Där finns också en liten scen med evenemang, och idag var bland annat trädgårdsprofilen Gunnel Carlson där. 

Ett nytillskott för sommaren är Butik Ockra, som ligger i en av sidobyggnaderna på innergården. Där finns kurerad vintage och antik, blommor och plantor. En butik helt i min smak, både innehållsmässigt och utseendemässigt. 

Butiken drivs av en ung tjej som heter Sanna och både är florist och hemstylist. Här har hon i och för sig fantastiska lokaler att jobba med, men jag måste säga att hela butiken verkligen är en upplevelse. 

Jag handlade både i butiken och på trädgårdsmarknaden och kom hem med plommon, äppelmust, äppelglögg, en flaskljusplanta i lerkruka, en rostig svamp och två pyttesmå spillkummar i gult och grönt. Och ja, hrmmm... Det kan vara så att det slank med ett par träljusstakar också, hihi!

Årets säsong av "Stjärnorna på slottet" spelades in på Bäckaskog tidigare i sommar. I år är det Sarah Sjöström, Johan Hedenberg, E-type, Lotta Engberg och Lasse Kronér som är med. 

Det finns en jättefin restaurang på slottet, men idag fanns det också flera olika food trucks på området. Jag och mitt ressällskap slog till på varsin kycklingkebab-box innan vi körde hemåt igen. Det finns inte mycket som slår salta pommes frites när det är varmt ute. 

Tack för idag, Bäckaskog! Det är alltid lika trevligt att besöka dig. Om inte förr kommer jag helt säkert igen i augusti nästa år, när det är dags för trädgårdsdag igen.

Hemmafix

Det har varit en lördag fylld av hemmafix. Det låter kanske inte så kul, men för mig är det både vilsamt och inspirerande. Först blev det en runda till tippen med det sista skräpet från vinden och några trädgårdssäckar, och sen blev det ännu en tur till loppis med några gamla display-skåp och ett gäng stapelbara IKEA-pallar. Vi handlade surdegsbröd från vårt lokala café och lördagsgodis från affären, och när vi kom hem slängde jag in en maskin tvätt och plockade sedan in en lördagsbukett av alla dahlior som blommade i köksträdgården. På min födelsedag förärade maken mig med en bukettprenumeration om fyra buketter att hämta på byns finaste lilla blomsteraffär, men dem tänker jag inte börja tulla på än. 

Efter lunch bestämde jag mig för att städa upp ute i smatten på baksidan, där det både var grusigt och smutsigt och låg en massa grejer som skulle till andra ställen. Städningen övergick ganska snart i en spontan makeover med nya hyllor och en ny bordsskiva på det lilla sidobordet. Jag blev så himla nöjd med resultatet, fast det får jag visa en annan dag, för det hann bli mörkt innan jag var klar. Nu ska jag hoppa in i duschen och städa upp mig själv lite grann också, för morgon plockar jag upp en kollega och kör till Bäckaskog slott för att besöka den årliga trädgårdsdagen. Man kan ju iallafall vara ren, när man ska vistas ute bland så mycket folk, hihi!

Genom vindsfönstret

Efter lunch idag kom hantverkarna och påbörjade en del av förberedelserna inför den kommande isoleringen av vinden. De var kloka nog att hissa upp materialet genom ett av vindsfönstren, för frågan är om det ens hade gått att bära upp långa plankor via den trånga trappan. Vi har ju inte direkt svängrum i överflöd i vårt lilla hus, om man säger så. 

Jag kan faktiskt inte redovisa så exakt hur isoleringen ska gå till, för jag har bara lyssnat med ett halvt öra på det där. Jag är mer intresserad av hur det blir på utsidan. Byggvårdsmänniskor skriker säkert högt av fasa när de hör sådana bekännelser, men jag överlåter de tråkiga besluten åt folk som sitter på kunskapen. Jag fattar ändå inte skillnaden mellan de olika alternativen. Det ska ju dessutom fortfarande vara en vind och inte boyta. Däremot är vi överens med hantverkarna om att göra ett underarbete och en lösning som funkar, om vi någon gång i framtiden skulle vilja inreda övervåningen på riktigt. För oss är det dock viktigast i nuläget att vi får ett tak, som inte läcker ut värme och som inte släpper in regn och snö. Ser ni de små ljushålen i gavelväggen? Just nu bor vi i en schweizerost...

Det slog mig att jag aldrig har fotograferat trädgården från det där vindsfönstret på södersidan, så det gjorde jag nu ikväll. Jisses, så högt upp det är ändå. Och jisses, så torr gräsmattan är, speciellt på den vänstra sidan, där kronan på päronträdet hänger ut. Jag skrev ju så sent som igår att det fullständigt knastrar när man går på gräset, och det var verkligen ingen överdrift. 

Maken hade ärende till Lund efter jobbet, och jag hängde på lite spontant, eftersom det var så himla skönt väder och eftersom det lät som en trevlig start på helgen. Det blev inte någon långvarig utflykt, men vi hann med några butiker och en ljuvligt god vedugnsbakad tryffelpizza på trevliga restaurangen Ved vid Konsthallen. Nu blir det absolut soffläge resten av kvällen. 

Knoppar och mer sensommar

Min ofrivilligt mobiltelefonfria kväll härförleden ledde till att två saker blev gjorda: Jag hittade extranyckeln till skåpbilen i en jacka i källaren, och när jag ändå var där nere tog jag fram borrmaskinen och borrade ett hål i min loppisfyndade träknopp. Planen var att sätta upp den på en armeringspinne i trädgården, och det gjorde jag sedan också. Tja, det blev ju lite småkul ändå. Fast pinnen är lite för hög, så jag ska nog be maken ta fram bultsaxen och kapa av den lite grann.

Det finns ytterligare en ny knopp i trädgården. En stor tung terracottafärgad sådan, som jag köpte på Willab Garden i Båstad vid ett stopp på väg hem från Norrvikens Trädgårdar i förrförra veckan. Den är säkert hur massproducerad som helst, men "rinnet" upptill gör så att den ser lite hantverkad ut. Den är fin att ha på många ställen i trädgården, så för tillfället flyttar den runt lite grann.

För övrigt håller jag tummarna för att min trädgård tillhör de femtio procenten av vårt lokalområde som kommer att få regn under natten. Eller hur var det nu man skulle tolka siffrorna på väder-apparna? Det ser hur som helst ut som att det i så fall kan regna till och från under hela natten, och det behövs sannerligen. Det är så torrt i marken att det knastrar när man går på gräsmattan, och träd, buskar och perenner vissnar i rekordfart. Hösten är tillräckligt lång ändå, så jag vill gärna hålla kvar vid sensommaren ett tag till. 

"17 juni"

Det finns absolut en anledning till att Alex och Sigges podcast ligger överst på topplistan över Sveriges mest lyssnade poddar år efter år. Både Alex Schulman och Sigge Eklund är nämligen förträffliga historieberättare, och detsamma gäller för dem båda som författare. För mig bekräftades detta ännu en gång, när jag nyligen lyssnade på Alex Schulmans senaste roman "17 juni" på Bookbeat. 

Huvudperson i boken är Vidar Åkerby i dubbel bemärkelse. Den ena versionen av Vidar är en 45-årig lärare, som just har blivit avstängd från sitt arbete efter en våldsam incident med en stökig högstadieelev. Händelsen ligger dold för honom i en blackout, och nu försöker han desperat pussla ihop vad det var som faktiskt hände. Den andra versionen av Vidar är en 8-årig pojke, som tillbringar sommarlovet tillsammans med sin familj i en sommarstuga vid en sjö i Värmland. En dag hittar den vuxne Vidar telefonnumret till sommarstugan, som sedan länge är borta, och ringer det lite på skoj. Plötsligt har han öppnat en tidsportal till den 17 juni 1986, där han kan prata med sitt åttaåriga jag och de andra familjemedlemmarna. Han börjar ringa en gång om dagen, och inser snart att det är samma dag som upprepas igen och igen i den andra änden av luren. Han ringer vid olika tidpunkter och får glimtar av olika händelser och skeenden som inträffar under dagen. Det dröjer inte länge förrän Vidar börjar förstå att det händer något hemskt just den här dagen, som hans vuxna jag har förträngt. Men vad? Detta blir ännu ett pussel för honom att lägga, parallellt med pusslet i nutid. 

I stilen påminner "17 juni" lite grann om Schulmans tidigare roman "Överlevarna", där läsaren också kastas in i ett pussel av händelser, där hela bilden klarnar först på slutet. Det är inte en uttalat autofiktiv roman, men har man lyssnat på Alex och Sigges podd genom åren känner man ändå igen händelser, platser och repliker från saker som Alex Schulman har berättat om sin egen barndom. Den här gången har han inte läst in boken själv, och det tycker jag faktiskt var ett bra beslut. Uppläsare är istället skådespelaren Kristofer Kamiyasu, och han gör det väldigt bra. 

Jag tycker att "17 juni" är ännu ett riktigt coolt berättarbygge, som absolut lämnar något hos mig efteråt. Man kanske skulle prova att ringa sin egen barndoms telefonnummer och se vem som svarar...

Fröken Disträ

I skrivande stund befinner sig min mobiltelefon på mitt arbetsrum på jobbet. Det gör däremot inte jag. Härommorgonen befann sig min nyckelknippa i baksätet på en bil på väg mot Älmhult. Det gjorde däremot inte jag. Före sommaren hängde det en extranyckel till skåpbilen på en krok i hallen. Det gör den däremot inte nu. Jag har alltid varit världsmästare på att slarva bort grejer, men nuförtiden slår jag alla mina egna rekord. Bloggen får snart byta namn till "Fröken Disträ"...

Nu när jag inte kan ägna kvällen åt meningslöst scrollande på mobilen, så kanske jag ska göra slag i saken och äntligen leta reda på den där extranyckeln. Jag misstänker starkt (läs: hoppas) att den ligger i någon ficka på trädgårdskläderna som hänger i källaren. Samtidigt tänker jag också att så länge jag inte letar efter den, så är den ju inte borta på riktigt. Logik när den är som bäst...

Som de älskade sin trädgård

Fram till den 28 september kan man se utställningen "Som de älskade sin trädgård" på Norrvikens trädgårdar. Genom installationer och berättelser får besökaren ta del av fyra olika kvinnors passion för sina trädgårdar och hur den lyste igenom i både deras konst och liv. I ett av de större växthusen, som fått namnet Eriks Hus, har man möblerat upp både inomhus- och utomhusinteriörer med inspiration från dessa kvinnors hemmiljöer. Det är som att man faktiskt tittar in hemma hos Frida Kahlo, Karin Larsson, Karen Blixen och May Morris (dotter till William Morris). Jag dröjde länge och väl med kameran här, vid mitt besök på Norrviken förrförra veckan. 

Frida Kahlos sovrum och innergård från Casa Azul - det blåa huset - i stadsdelen Coyoacán i Mexico City kändes välbekant. Jag besökte ju Frida Kahlo-utställningen i Malmö i början av året, och där kunde man till och med ta på sig VR-glasögon och ta sig en flygtur i hennes himmelsäng. Hennes hus omgavs av en frodig trädgård, och blommor av olika slag var också ett återkommande inslag i hennes konst. 

Karin Larssons hem är ju väldigt välbekant för oss svenskar, både genom Carl Larssons tavlor och genom den ikoniska inredningsstilen. Allmogefärgerna är ju dessutom en färgskala som jag själv älskar. Särskilt den gröna.

Tänk att vittvätt på en tvättlina kan vara så vackert. Och terracottakrukor, flätade korgar, gröna trädgårdsmöbler, små pallar och pelargoner kan man ju helt enkelt inte få för mycket av. 

Vackrast genom kameralinsen var faktiskt Karen Blixens hem på det danska godset Rungstedlund, som var inrett med tydliga influenser från hennes tid i Kenya. 

Det sägs att Karen Blixen arrangerade sina blommor med samma omsorg som hon skrev sina berättelser, och idag är både huset och trädgården öppet för besökare. 

I May Morris hem tog jag bara en endaste bild, och den blev inge' bra. Tänka sig. Det var faktiskt det minst inspirerande hemmet av de fyra. Det var inte så "morriskt", om man tänker på tapeterna hennes pappa gjorde. Men åk för all del till Norrviken och titta, för summa summarum var det en himla fin och sevärd utställning. Ni har en månad till på er.

Flyttade bord och trädgårdstragik

Det har varit riktigt skönt väder idag, så jag passade på att vara ute i trädgården ett par timmar. Jag passade på att flytta bort allt löst runt huset, som vi behöver få bort innan byggarna kommer med byggställningarna. De var här och tittade i fredags och kommer förhoppningvis tillbaka mot slutet av veckan som kommer. Jag behöver inte gräva upp några växter, och det är ju skönt. 

Det gamla symaskinsbordet och stallfönstret flyttade jag från hörnan vid uppfarten ner till innergården vid bastustugan. Där står det inte i vägen. Det blev faktiskt riktigt trevligt där, när jag hade fixat till det lite grann. 

Här hamnade krukan jag köpte på Kronomagasinet igår. Jag planterade en stor rund penningträdplanta i den. Jag skrev nog penningblad i gårdagens inlägg, men det menade jag ju inte. Paradisträd kan man väl också säga. 

Mina stenkulor från slutet på 1970-talet får ligga framme på ett terracottafat. Jag var faktiskt Fröken Grön redan då och har varit det sedan dess. 

Pumporna i stengods har fått komma fram från mitt rekvisitaförråd ute i ladan. Tekniskt sett är det ju faktiskt höst om en vecka. Dem köpte jag på trädgårdsdagen på Bäckaskog för ett par år sedan, och jag tycker det är så fint att de ser ut att vara gjorda i rostigt gjutjärn. Undra om samma hantverkare är där i år? Då kanske jag slår till på fler. 

Ett annat bord hamnade på baksidan av planket, där vi har zinkbadkaret. Typiskt mig att piffa till det på en plats man egentligen inte ser, hihi! Fast man ser det ju om man går dit, så det får jag väl börja göra. 

För övrigt var det lite tragik i köksträdgården idag, där en av grannens hönor hade lyckats flaxa upp och fastna med huvudet mellan två brädor i planket. Den lilla stackaren hade blivit hängande med halsen mot den övre regeln, och när jag hittade den var den död. Så ledsamt... 😢

Besök på Kronomagasinet

I förmiddags drog vi till Hässleholm, där det var öppet på Kronomagasinet. Det är ett second-hand-ställe som är öppet varannan lördag på sommarhalvåret, och där finns alltid hur mycket trevliga grejer som helst. Utbudet består av en blandning av antikviteter, retroprylar och byggnadsvård. Allt är så ordningsamt och välkurerat, och det plockas fram nya grejer inför varje öppet tillfälle. Det är alltid kö utanför innan de öppnar, men när man kommer in känns det ändå som att folk beter sig väldigt sansat. Prissättningen är inte på loppisnivå, men känns ändå väldigt rimlig. Folk shoppar loss, men det är inte huggsexa om grejerna. Man hinner gå runt och titta i lugn och ro, och det är ju alltid trevligt.

Vi har ju av förklarliga skäl (= garage- och vindsröjning) varit sparsmakade med loppisbesök i sommar, så jag hade helt klart ett uppdämt behov och lyckades stoppa ner både det ena och det andra i min korg. Det blev bland annat en terracottakruka i mittemellanstorlek och en gammal fotoram i metall. I krukan har jag redan planterat ett stort penningblad, men vad jag ska ha i ramen återstår att se. 

Jag gick förbi en stor knopp i trä och pillade på den varje gång jag passerade. Den tredje gången åkte den ner i korgen. Är det en gammal flaggstångsknopp, tro? Den får nog bli trädgårdsdekoration på en pinne i någon rabatt här hemma. Den är både maskäten och flagnar i färgen, men vad gör väl det. Det bärnstensgula lerkruset är märkt Sjöbo i botten. Skånsk keramik, alltså. Jag är svag för den här typen av krus, men när jag kom hem kände jag att det ändå inte var den rätta gula färgen. Vi får se om det kommer till användning. 

En stor tallrik med grönsaksmönster för fem kronor kan man väl alltid ha till något. Grönsaker, till exempel. 

Och ingen loppisrunda är ju komplett utan att man kommer hem med ett par ljusstakar, hihi! Den här gången blev det ett par handsnickrade sådana i vit-, guld- och grönmålat trä. Lite hemmagjord empir, så där. Jag ser dem framför mig på årets julbord, men det där hinner säkert ändra sig. Det är ju flera månader kvar dit, och jag hinner säkert släpa hem nya ljusstakar. 

Igår blev det visst inget blogginlägg, vilket jag inte kom på förrän imorse. Det kan vara så att jag däckade i TV-soffan istället, så där som man lätt gör en fredagkväll efter en intensiv arbetsvecka. Fast å andra sidan hade jag kanske inte direkt något att skriva om heller. Ibland blir det tillfälligt avbrott, helt enkelt.  

Frosseri och fårskinnstofflor

Maken kom hem med en hel färdiggrillad kyckling till kvällsmaten, och jag ljuger inte när jag säger att jag nog satte i mig två tredjedelar av den alldeles själv. Nu ligger jag utsträckt på sängen med rejäl paltkoma och ångrar mig lite grann. Frosseri är onekligen inte en av människans mer smickrande sidor. Det värsta är att jag ligger och grunnar på om vi inte har en skvätt glass kvar i frysen...

Tidigare ikväll har jag grävt fram både en collegetröja, tjockare mysbrallor och fårskinnstofflor ur garderoben, för nu är det riktigt svalt ute. Mysigt ändå, på något sätt. Jag älskar ju mina fårskinnstofflor. 

Besök i ett utbildningsstall

Jag har ingen större erfarenhet av hästar att skryta om, men när tillfälle erbjöds att följa med på ett studiebesök på en professionell hästgård ikväll kunde jag inte tacka nej. Gården vi besökte är ett utbildningsstall, där man ägnar sig åt inridning av unghästar, utbildning av både hästar och ryttare, rehab och försäljningstjänster. Jag har aldrig sett ett så fint stall, och även om jag har en enorm respekt (som gränsar till rädsla) för hästar, så måste jag medge att det är otroligt ståtliga djur. Och det är ju ändå något otroligt fascinerande med hästmänniskor, som ofta besitter en passion och ett driv av sällan skådat slag. Människorna vi träffade ikväll utgjorde verkligen inget undantag. Jag blev så otroligt imponerad, både av anläggningen och personerna som driver den. 

Jag kan nog räkna gångerna jag har suttit på en hästrygg på ett par enstaka fingrar. Två gånger minns jag iallafall med råge, för under mitt år som au pair i USA fick jag tillfälle att rida både i klippiga bergen i Sun Valley, Idaho och på en strand vid Atlanten i Ocean Shores, Washington. Båda gångerna utan hjälm och med en ensam guide som sällskap. Man liksom bara hyrde en häst och en ledsagare och red ut. Helt vansinnigt, när jag tänker efter... But I lived to tell the story...

Tankar om trädgård, blogg och Bookbeat

Under eftermiddagen känns det som att annan luft har seglat in. Det är mer syre i luften och betydligt svalare. Imorgon ska det "bara" bli 21 grader, och det får ju ändå ses som ganska svalt efter veckor med rejäl värmebölja. Jag och min trädgård önskar oss faktiskt lite regn, för nu är det allt bra torrt i marken. Allt vissnar ju så mycket snabbare då, och jag är inte riktigt redo att ge upp trädgårdssäsongen 2025 än. Minst en månad till vill jag nog kunna njuta och bunkra trädgårdsenergi så att det räcker att leva på under vintermånaderna. 

Fram till den 24 augusti pågår Trädgårdsdagarna på Sofiero slott, men någon utflykt dit hinner jag nog inte med i år. Däremot har jag skrivit in Trädgårdsdagen på Bäckaskog slott i kalendern. Den går av stapeln söndagen den 31 augusti och brukar vara ett trevligt och lagom stort arrangemang. Dessutom är det ju inte så långt dit. Förr i tiden brukade vi vara ett gäng trädgårdsbloggare som hade bloggträff där varje år, men det var många år sedan nu. Jag tror faktiskt att det bara är jag som fortfarande bloggar. För mig personligen är det fortfarande ett intressantare media än Instagram, TikTok och YouTube, men jag börjar ju å andra sidan bli lite mossig och till åren kommen, hihi!

För övrigt har sommarens Bookbeat-träning gett gott resultat. Numera betraktar jag mig nästan som fulltränad, även om jag fortfarande håller mig till böcker som är rimligt långa. Just nu lyssnar jag på "17 juni" av Alex Schulman, som släpptes så sent som i förra veckan. Fyra timmar in i uppläsningen är jag fångad av den annorlunda historien och väntar med spänning på att se om han får ihop slutet på ett bra sätt. Jag får väl återkomma med ett utlåtande längre fram. 

Höstmörker och solceller

"Dagarna mörkna minut för minut," skrev Tove Jansson i sin höstvisa, och visst är det så den här tiden på året. Vid 21-snåret är det nu nästan för mörkt för att man ska kunna tassa runt i de delarna av trädgården där det inte finns någon utebelysning. På ladan lyser det iallafall fint från den solcellsdrivna ljusslingan, som jag hängde upp på väggen tidigare i sommar. Idag har den återigen fått maximalt med laddning efter ännu en högsommardag med klarblå himmel. Visst älskar man dansbanekänslan i den här sortens slingor? Det är nästan så att man vill ta sig en liten svängom. 

Hade maken fått bestämma hade vi haft riktiga solceller både på hustaket och ladutaket, men hur vassa de miljömässiga och ekonomiska argumenten än är kan jag bara inte förlika mig med tanken på hur otroligt fult det skulle vara. Jag betalar gärna dyra elräkningar bara för att slippa. Shame on me... 

Rabattrenovering

Mitt "studiebesök" på Norrvikens trädgårdar gav mersmak, för resten av helgen har ägnats åt trädgårdsrelaterade saker på hemmaplan. Igår klippte jag gräset och ansade och städade både här och där. Rabattrundeln vid uteplatsen såg delvis bedrövlig ut med överblommade nävor, vissen purpurklätt och intorkade lammöron. Runt rostornet var den verkligen läge för en rejäl renovering med nya plantor och ny jord. Varför vänta till höstrean om ett par veckor, när man kan shoppa till fullpris på momangen? (Hmmm...) Idag tog jag mig sålunda en lite shoppingrunda till Blomsterlandet i Hässleholm, där jag inhandlade perenner helt och hållet med ögonen. Det blev stäppsalvia 'Caradonna', ceriserosa solhatt och höstanemon. 

Väl hemma igen började jag med att gräva bort alla trista lammöron och jordförbättra. Sen planterade jag en halvcirkel av buxbom, som jag köpte superbilligt på Jem&Fix redan i början av sommaren. Jag tänker att den ska få bilda en rundad kant runt hörnan på rabatten, där rostornet står. Solhattar och stäppsalvia hamnade innanför. 

Den lilla gjutjärnsskulpturen fick flytta fram och står nu under hortensian istället. Där ser man den lite bättre. Jag kallar den för "Chokladpojken", fast det är uppenbart för alla med något sånär biologisk koll att det är en liten flicka. 

I framkant planterade jag höstanemonen, som är en lågväxande sort som bara blir 30-40 centimeter hög. Jag vet att man egentligen ska plantera höstanemon på våren, så att den får gott om tid att etablera sig, men det är ju nu det finns fina plantor i handeln. 

Jag älskar solhattar och hade mängder i rundeln framför köksträdgården tidigare. Men så efter en vinter för några år sedan kom de inte tillbaka. Nu gör jag ett nytt försök på en annan plats. 

Sedan tidigare har jag två mindre buxbomsklot på ett annat ställe i den här rabatten, så med den nya buxbomen blir det lite samma tema fast i annan form. Jag vet att man ska se upp med buxbomssot, men buxbom verkar trivas och hålla sig frisk i den här trädgården (peppar peppar...), så jag hoppas dessa tar sig lika fint. 

Jag var ute och grejade långt fram på kvällskvisten, så snart däckar jag väl av soltrötthet och syrechock. Vilken härlig långhelg det har varit. Jag har verkligen laddat batterierna och känner mig redo för en ny jobbvecka. Fast man borde nog unna sig semester varje fredag, hihi!

Norrvikens trädgårdar

Idag bjuder jag på en bildkavalkad från gårdagens besök på Norrvikens trädgårdar, som ligger alldeles strax utanför Båstad. Jag har kört förbi där så många gånger och tänkt att jag måste göra ett besök där någon gång, men det aldrig blivit av. Det tog jag igen med råge under fem timmar igår, och jag var helt uppfylld av min upplevelse när jag kom hem på kvällen. Varning för bildbomb, alltså. Scrolla raskt förbi, om ni inte är intresserade, hihi!

Norrvikens trädgårdar grundades av hortonomen och pomologen Rudolf Abelin 1905. Här bodde han med sin familj, och 1920 öppnade han sina trädgårdar för allmänheten. Han kombinerade inhemska växter med arter han samlade på sina resor och var nytänkande för sin tid. Idag ägs Norrviken av ett familjeägt fastighetsbolag, som har renoverat både trädgårdar och byggnader i Rudolfs anda. Själv ligger han begravd på ägorna på en plats som kallas Minnenas dal. 

Precis som namnet antyder finns inte bara en trädgård att beskåda på Norrvikens trädgårdar, utan flera olika stilträdgårdar. De bär namn som till exempel Romantiska trädgården, Renässansträdgården, Barockträdgården och Japanska trädgården. Min favorit var Vattenträdgården med vy upp mot det lilla vita vattentemplet på åsens sluttning. Det var en av de sista stilträdgårdarna som Rudolf Albelin anlade, och den är inspirerad av renässansens italienska vattenträdgårdar. 

Strax under det lilla templet porlar ett litet vattenfall ner i dammar, som sedan faller i rännilar ner för sluttningen. Trädkronorna bildar tak och det blir som att sitta i en magisk grön grotta. Här är små stenbänkar utplacerade, och jag lovar er att man blir sittande här länge. Så andaktsfullt och meditativt. Eftersom jag hade turen att komma lite efter högsäsong kunde jag sitta här ensam en god stund. 

Vägen upp till templet kantas av hortensia i olika blåa toner. Jag gissar att trädgårdsmästarna som jobbar här använder något slags "Färga mig blå"-preparat, för hur får man annars så här blåa hortensior?

Inne i Sagoskogen dök det upp spännande vita figurer lite här och där. Och ännu blåare hortensia. 

På flera ställen ledde små stentrappor och grusgångar ner i en slags ravin. Där nere hittar man bland annat Japanska trädgården. 

Inne i huvudbyggnaden pågår just nu utställningen "In the weave of creation" med några av Sveriges mest nyskapande formgivare. Frida Jonsvens brudklänning i återbrukat material får 10 av 10 poäng av mig. Bröllop på Norrviken verkar för övrigt vara väldigt populärt. Igår förbereddes det för fullt för en utomhusvigsel med vita stolar och fantastiska blomsterarrangemang. En stråkkvartett övade på eftermiddagen, vilket verkligen var en angenäm upplevelse när man strosade runt. 

På flera ställen finns det stora vackra viktorianska växthus, som jag tror har tillkommit på 2000-talet. I ett av dem var det dukat för bröllopsmottagning med vita dukar. Det är nog inte billigt att gifta sig här...

På den Österländska terrassen hittade jag en sval och skön stenpaviljong, där jag kunde gå in och sätta mig och vila ostört en lång stund. Stråkkvartetten övade på gräsmattan precis intill, så det kändes nästan som att få en privat konsert.  De spelade "A thousand years" från slutscenen i den första "Twilight"-filmen. Ni vet, den när Bella och Edward dansar i den lilla upplysta träpaviljongen. Det var verkligen jättefint.

En bro på ett ställe blir en spännande tunnel på ett annat ställe. 

Gröna portaler och formklippt skapar verkligen känslan av att man rör sig i en slottsträdgård. 

Norrviken är dock inte ett slott i ordets rätta bemärkelse, även om den stora byggnaden, som heter Villa Abelin, ger det intrycket. 

Dahlior i milda färger dök upp i många rabatter. 

Varje parkträdgård med självaktning måste naturligtvis ha ett eget påfågelhus. De här krabaterna satt mest och putsade fjädrarna i värmen, men nog är de vansinnigt ståtliga. Iallafall de två herrarna. 

På Norrviken finns det både en inredningsbutik, en chocolateria, ett café och en restaurang. Jag åt dagens fångst på Orangeriets uteservering. Kolja med bönor, syrad silverlök, kapris och rökt smör, och därtill kokt potatis, hembakat bröd och vispad färskost och mousserande äppelmust med rabarber. Det smakade himmelskt, kan jag lova. 

Hasse "Kvinnaböske" Andersson (som bor nästgårds) har fått ge namn till en speciell trädgårdsdel för barn. Kanske är det rentav så att han har varit med och utformat den också. Jag övervägde att ta en selfie som morot, men avstod. 

I bigården bor bina ståndsmässigt i vackert snickrade bikupor. Lokala företag kan sponsra en bikupa, som ett led i arbetet mot biologisk mångfald. Belöningen blir 25 burkar honung att ge till medarbetare och samarbetspartners. En kul idé. 

Vilken otroligt härlig dag jag fick. Jag tror det var bra tajming att komma dagtid en vardag i augusti, för det var faktiskt inte alls speciellt mycket folk. Kanske var det också det varma vädret som bidrog till det. Folk låg nog på stranden istället. 

Norrvikens trädgårdar besöker jag väldigt gärna igen, kanske andra tider på säsongen för att se hur det ser ut då. Jag tror det är väldigt fint på våren, när rhododendron och alla fruktträd blommar. Och vet ni, jag åker gärna ensam nästa gång också. Det var så otroligt fint att bara få ägna sig åt sin egen upplevelse, utan att behöva ta hänsyn till andra. Det borde man göra oftare.