Frosseri och fårskinnstofflor

Maken kom hem med en hel färdiggrillad kyckling till kvällsmaten, och jag ljuger inte när jag säger att jag nog satte i mig två tredjedelar av den alldeles själv. Nu ligger jag utsträckt på sängen med rejäl paltkoma och ångrar mig lite grann. Frosseri är onekligen inte en av människans mer smickrande sidor. Det värsta är att jag ligger och grunnar på om vi inte har en skvätt glass kvar i frysen...

Tidigare ikväll har jag grävt fram både en collegetröja, tjockare mysbrallor och fårskinnstofflor ur garderoben, för nu är det riktigt svalt ute. Mysigt ändå, på något sätt. Jag älskar ju mina fårskinnstofflor. 

Besök i ett utbildningsstall

Jag har ingen större erfarenhet av hästar att skryta om, men när tillfälle erbjöds att följa med på ett studiebesök på en professionell hästgård ikväll kunde jag inte tacka nej. Gården vi besökte är ett utbildningsstall, där man ägnar sig åt inridning av unghästar, utbildning av både hästar och ryttare, rehab och försäljningstjänster. Jag har aldrig sett ett så fint stall, och även om jag har en enorm respekt (som gränsar till rädsla) för hästar, så måste jag medge att det är otroligt ståtliga djur. Och det är ju ändå något otroligt fascinerande med hästmänniskor, som ofta besitter en passion och ett driv av sällan skådat slag. Människorna vi träffade ikväll utgjorde verkligen inget undantag. Jag blev så otroligt imponerad, både av anläggningen och personerna som driver den. 

Jag kan nog räkna gångerna jag har suttit på en hästrygg på ett par enstaka fingrar. Två gånger minns jag iallafall med råge, för under mitt år som au pair i USA fick jag tillfälle att rida både i klippiga bergen i Sun Valley, Idaho och på en strand vid Atlanten i Ocean Shores, Washington. Båda gångerna utan hjälm och med en ensam guide som sällskap. Man liksom bara hyrde en häst och en ledsagare och red ut. Helt vansinnigt, när jag tänker efter... But I lived to tell the story...

Tankar om trädgård, blogg och Bookbeat

Under eftermiddagen känns det som att annan luft har seglat in. Det är mer syre i luften och betydligt svalare. Imorgon ska det "bara" bli 21 grader, och det får ju ändå ses som ganska svalt efter veckor med rejäl värmebölja. Jag och min trädgård önskar oss faktiskt lite regn, för nu är det allt bra torrt i marken. Allt vissnar ju så mycket snabbare då, och jag är inte riktigt redo att ge upp trädgårdssäsongen 2025 än. Minst en månad till vill jag nog kunna njuta och bunkra trädgårdsenergi så att det räcker att leva på under vintermånaderna. 

Fram till den 24 augusti pågår Trädgårdsdagarna på Sofiero slott, men någon utflykt dit hinner jag nog inte med i år. Däremot har jag skrivit in Trädgårdsdagen på Bäckaskog slott i kalendern. Den går av stapeln söndagen den 31 augusti och brukar vara ett trevligt och lagom stort arrangemang. Dessutom är det ju inte så långt dit. Förr i tiden brukade vi vara ett gäng trädgårdsbloggare som hade bloggträff där varje år, men det var många år sedan nu. Jag tror faktiskt att det bara är jag som fortfarande bloggar. För mig personligen är det fortfarande ett intressantare media än Instagram, TikTok och YouTube, men jag börjar ju å andra sidan bli lite mossig och till åren kommen, hihi!

För övrigt har sommarens Bookbeat-träning gett gott resultat. Numera betraktar jag mig nästan som fulltränad, även om jag fortfarande håller mig till böcker som är rimligt långa. Just nu lyssnar jag på "17 juni" av Alex Schulman, som släpptes så sent som i förra veckan. Fyra timmar in i uppläsningen är jag fångad av den annorlunda historien och väntar med spänning på att se om han får ihop slutet på ett bra sätt. Jag får väl återkomma med ett utlåtande längre fram. 

Höstmörker och solceller

"Dagarna mörkna minut för minut," skrev Tove Jansson i sin höstvisa, och visst är det så den här tiden på året. Vid 21-snåret är det nu nästan för mörkt för att man ska kunna tassa runt i de delarna av trädgården där det inte finns någon utebelysning. På ladan lyser det iallafall fint från den solcellsdrivna ljusslingan, som jag hängde upp på väggen tidigare i sommar. Idag har den återigen fått maximalt med laddning efter ännu en högsommardag med klarblå himmel. Visst älskar man dansbanekänslan i den här sortens slingor? Det är nästan så att man vill ta sig en liten svängom. 

Hade maken fått bestämma hade vi haft riktiga solceller både på hustaket och ladutaket, men hur vassa de miljömässiga och ekonomiska argumenten än är kan jag bara inte förlika mig med tanken på hur otroligt fult det skulle vara. Jag betalar gärna dyra elräkningar bara för att slippa. Shame on me... 

Rabattrenovering

Mitt "studiebesök" på Norrvikens trädgårdar gav mersmak, för resten av helgen har ägnats åt trädgårdsrelaterade saker på hemmaplan. Igår klippte jag gräset och ansade och städade både här och där. Rabattrundeln vid uteplatsen såg delvis bedrövlig ut med överblommade nävor, vissen purpurklätt och intorkade lammöron. Runt rostornet var den verkligen läge för en rejäl renovering med nya plantor och ny jord. Varför vänta till höstrean om ett par veckor, när man kan shoppa till fullpris på momangen? (Hmmm...) Idag tog jag mig sålunda en lite shoppingrunda till Blomsterlandet i Hässleholm, där jag inhandlade perenner helt och hållet med ögonen. Det blev stäppsalvia 'Caradonna', ceriserosa solhatt och höstanemon. 

Väl hemma igen började jag med att gräva bort alla trista lammöron och jordförbättra. Sen planterade jag en halvcirkel av buxbom, som jag köpte superbilligt på Jem&Fix redan i början av sommaren. Jag tänker att den ska få bilda en rundad kant runt hörnan på rabatten, där rostornet står. Solhattar och stäppsalvia hamnade innanför. 

Den lilla gjutjärnsskulpturen fick flytta fram och står nu under hortensian istället. Där ser man den lite bättre. Jag kallar den för "Chokladpojken", fast det är uppenbart för alla med något sånär biologisk koll att det är en liten flicka. 

I framkant planterade jag höstanemonen, som är en lågväxande sort som bara blir 30-40 centimeter hög. Jag vet att man egentligen ska plantera höstanemon på våren, så att den får gott om tid att etablera sig, men det är ju nu det finns fina plantor i handeln. 

Jag älskar solhattar och hade mängder i rundeln framför köksträdgården tidigare. Men så efter en vinter för några år sedan kom de inte tillbaka. Nu gör jag ett nytt försök på en annan plats. 

Sedan tidigare har jag två mindre buxbomsklot på ett annat ställe i den här rabatten, så med den nya buxbomen blir det lite samma tema fast i annan form. Jag vet att man ska se upp med buxbomssot, men buxbom verkar trivas och hålla sig frisk i den här trädgården (peppar peppar...), så jag hoppas dessa tar sig lika fint. 

Jag var ute och grejade långt fram på kvällskvisten, så snart däckar jag väl av soltrötthet och syrechock. Vilken härlig långhelg det har varit. Jag har verkligen laddat batterierna och känner mig redo för en ny jobbvecka. Fast man borde nog unna sig semester varje fredag, hihi!

Norrvikens trädgårdar

Idag bjuder jag på en bildkavalkad från gårdagens besök på Norrvikens trädgårdar, som ligger alldeles strax utanför Båstad. Jag har kört förbi där så många gånger och tänkt att jag måste göra ett besök där någon gång, men det aldrig blivit av. Det tog jag igen med råge under fem timmar igår, och jag var helt uppfylld av min upplevelse när jag kom hem på kvällen. Varning för bildbomb, alltså. Scrolla raskt förbi, om ni inte är intresserade, hihi!

Norrvikens trädgårdar grundades av hortonomen och pomologen Rudolf Abelin 1905. Här bodde han med sin familj, och 1920 öppnade han sina trädgårdar för allmänheten. Han kombinerade inhemska växter med arter han samlade på sina resor och var nytänkande för sin tid. Idag ägs Norrviken av ett familjeägt fastighetsbolag, som har renoverat både trädgårdar och byggnader i Rudolfs anda. Själv ligger han begravd på ägorna på en plats som kallas Minnenas dal. 

Precis som namnet antyder finns inte bara en trädgård att beskåda på Norrvikens trädgårdar, utan flera olika stilträdgårdar. De bär namn som till exempel Romantiska trädgården, Renässansträdgården, Barockträdgården och Japanska trädgården. Min favorit var Vattenträdgården med vy upp mot det lilla vita vattentemplet på åsens sluttning. Det var en av de sista stilträdgårdarna som Rudolf Albelin anlade, och den är inspirerad av renässansens italienska vattenträdgårdar. 

Strax under det lilla templet porlar ett litet vattenfall ner i dammar, som sedan faller i rännilar ner för sluttningen. Trädkronorna bildar tak och det blir som att sitta i en magisk grön grotta. Här är små stenbänkar utplacerade, och jag lovar er att man blir sittande här länge. Så andaktsfullt och meditativt. Eftersom jag hade turen att komma lite efter högsäsong kunde jag sitta här ensam en god stund. 

Vägen upp till templet kantas av hortensia i olika blåa toner. Jag gissar att trädgårdsmästarna som jobbar här använder något slags "Färga mig blå"-preparat, för hur får man annars så här blåa hortensior?

Inne i Sagoskogen dök det upp spännande vita figurer lite här och där. Och ännu blåare hortensia. 

På flera ställen ledde små stentrappor och grusgångar ner i en slags ravin. Där nere hittar man bland annat Japanska trädgården. 

Inne i huvudbyggnaden pågår just nu utställningen "In the weave of creation" med några av Sveriges mest nyskapande formgivare. Frida Jonsvens brudklänning i återbrukat material får 10 av 10 poäng av mig. Bröllop på Norrviken verkar för övrigt vara väldigt populärt. Igår förbereddes det för fullt för en utomhusvigsel med vita stolar och fantastiska blomsterarrangemang. En stråkkvartett övade på eftermiddagen, vilket verkligen var en angenäm upplevelse när man strosade runt. 

På flera ställen finns det stora vackra viktorianska växthus, som jag tror har tillkommit på 2000-talet. I ett av dem var det dukat för bröllopsmottagning med vita dukar. Det är nog inte billigt att gifta sig här...

På den Österländska terrassen hittade jag en sval och skön stenpaviljong, där jag kunde gå in och sätta mig och vila ostört en lång stund. Stråkkvartetten övade på gräsmattan precis intill, så det kändes nästan som att få en privat konsert.  De spelade "A thousand years" från slutscenen i den första "Twilight"-filmen. Ni vet, den när Bella och Edward dansar i den lilla upplysta träpaviljongen. Det var verkligen jättefint.

En bro på ett ställe blir en spännande tunnel på ett annat ställe. 

Gröna portaler och formklippt skapar verkligen känslan av att man rör sig i en slottsträdgård. 

Norrviken är dock inte ett slott i ordets rätta bemärkelse, även om den stora byggnaden, som heter Villa Abelin, ger det intrycket. 

Dahlior i milda färger dök upp i många rabatter. 

Varje parkträdgård med självaktning måste naturligtvis ha ett eget påfågelhus. De här krabaterna satt mest och putsade fjädrarna i värmen, men nog är de vansinnigt ståtliga. Iallafall de två herrarna. 

På Norrviken finns det både en inredningsbutik, en chocolateria, ett café och en restaurang. Jag åt dagens fångst på Orangeriets uteservering. Kolja med bönor, syrad silverlök, kapris och rökt smör, och därtill kokt potatis, hembakat bröd och vispad färskost och mousserande äppelmust med rabarber. Det smakade himmelskt, kan jag lova. 

Hasse "Kvinnaböske" Andersson (som bor nästgårds) har fått ge namn till en speciell trädgårdsdel för barn. Kanske är det rentav så att han har varit med och utformat den också. Jag övervägde att ta en selfie som morot, men avstod. 

I bigården bor bina ståndsmässigt i vackert snickrade bikupor. Lokala företag kan sponsra en bikupa, som ett led i arbetet mot biologisk mångfald. Belöningen blir 25 burkar honung att ge till medarbetare och samarbetspartners. En kul idé. 

Vilken otroligt härlig dag jag fick. Jag tror det var bra tajming att komma dagtid en vardag i augusti, för det var faktiskt inte alls speciellt mycket folk. Kanske var det också det varma vädret som bidrog till det. Folk låg nog på stranden istället. 

Norrvikens trädgårdar besöker jag väldigt gärna igen, kanske andra tider på säsongen för att se hur det ser ut då. Jag tror det är väldigt fint på våren, när rhododendron och alla fruktträd blommar. Och vet ni, jag åker gärna ensam nästa gång också. Det var så otroligt fint att bara få ägna sig åt sin egen upplevelse, utan att behöva ta hänsyn till andra. Det borde man göra oftare. 

Spontan semesterdag

Jag tog en spontan semesterdag idag. Jag tänkte tanken redan i början på veckan och bestämde mig igår. Värmeböljan fortsätter, och jag vill passa på att fånga sommaren medan jag kan. En alldeles egen liten utflykt kändes som ett roligare alternativ än att stanna hemma och göra sådant jag alltid gör. Jag hade flera tänkbara utflyktsmål på min önskelista, och när jag vaknade imorse lät jag väderprognosen avgöra. 30-grader och gassande sol på Österlen kändes inte så lockande, men det gjorde däremot 23 grader och havsbris i Båstad. Och så kom det sig att jag äntligen fick tillfälle att besöka Norrvikens trädgårdar. 

Oj, vilket ställe! Den finaste trädgården jag har besökt hittills, tror jag alldeles bestämt. Och vilken härlig dag jag hade. Spontansemester borde man helt klart ta lite oftare. Jag ska redigera lite bilder ikväll, så att jag kan bjuda er på ett matigare inlägg imorgon. 

Vattning, rosor och stjärnfall

Högsommarvärmen är tillbaka, och jag har ägnat kvällarna i veckan åt att vattna. I första hand är det alla krukor som behöver vatten dagligdags, och det gör jag med hjälp av vattenkannor. Ikväll räckte det dock inte med det, så jag drog ut slangen och vattnade på riktigt. Jag har ju en del nyplanterat som behöver lite stöd nu så här i början, och även pallkragarna var i akut behov av en riktig genomvattning. Att vattna när det är knastertorrt är inte så lätt, för jorden tar inte åt sig vattnet om man vattnar för ytligt. Ikväll fick jag börja med att slå på den allra hårdaste strålen för att liksom piska ner vattnet i jorden runt plantorna, och först när det hade sjunkit ner gick det att vattna med duschmunstycket. Det tog en hel timme, innan jag var klar på alla ställen. 

Mycket börjar se visset och tråkigt ut i trädgården nu, men det finns också en del trevliga höjdpunkter kvar att glädjas åt. Som min 'Climbing Bonica'-ros, som har svingat sig upp på träportalen och bildat ett stort grönt virrvarr fyllt av rosa rosor två och en halv meter upp i luften. Vad gör väl det att man får böja nacken rejält bakåt för att se härligheten. 

Böja på nacken har vi även gjort för att spana på stjärnfall ett par kvällar i rad den här veckan. Maken och jag har legat raklånga på solstolar i trädgården, fast vi har inte lyckats se så mycket. Däremot kom det en fladdermus flygande igår kväll, och det var ju förvisso också lite spännande. Vi gör kanske ett nytt försök någon av kvällarna som kommer. Om vi inte får nackspärr...

Att fylla åren med liv

Idag lägger jag ännu ett år till handlingarna och öppnar upp ett sprillans nytt. Fyller femtiofyra och påbörjar mitt femtiofemte. Som vanligt sitter jag mest och undrar vart tiden tar vägen. Var jag inte 32 nyss?! Insikten kommer till mig vad verbet "fylla år" verkligen innebär. Man ska ju inte bara fylla livet med år, utan åren med liv. Och det får jag nog ändå säga att jag har varit ganska duktig på så här långt. 

Dagen idag har innehållit både sång på sängkanten, presenter och uppvaktning, härliga hurrarop både analogt och digitalt, födelsedagsfika på jobbet, sushimiddag med maken och en ljuvlig bukett från min alldeles egna köksträdgård. Tänk, vilket bra start på mitt nya år. 💚

Silverpäron och tomatfiasko

Mitt spontanköpta silverpäronträd ser ut att ha klarat sig fint i sin tunna i sommar. Jag har stödvattnat det någon gång då och då, men periodvis har det ju faktiskt regnat en del också, och tunnan är tillräckligt bred för att regnet ska hamna på rätt ställe och göra nytta. Jag har inte bestämt mig för om jag ska beskära kronan på trädet för att få ett tätare grenverk, eller om jag bara ska låta den vara lite vild och växa precis som den är. Det är ju ändå vackert som det är. 

Jag är den första att erkänna att jag är en värdelös odlare, men aldrig har jag väl misslyckat så fatalt med mina tomatplantor som i år. Det ser faktiskt inte ut att bli en enda tomat, och det känns ju nästan som en bedrift i sig. Jag sådde inga egna frön i år, utan köpte lite olika färdiga plantor på diverse växtmarknader och planterade dem i stora krukor och hinkar inne i växthuset. Jag ser flera tänkbara förklaringar. Jag har helt säkert vattnat dem alldeles för ojämnt, och det kan också vara så att pollineringen inte har fungerat som den ska. Kanske är det dessutom så att växthuset står lite för skuggigt där det står, med både en uppväxt hassel och en hög mirabell alldeles bakom. Men plantorna är iallafall gröna och fina, så jag får väl betrakta dem som krukväxter istället, hihi! 

'Invincibelle'

Hortensian 'Pinky Winky' fick ju ett helt eget inlägg häromdagen, och mina vita 'Annabelle' fick hänga med lite på ett hörn. Däremot fastnade inte min rosa 'Invincibelle' på bild då, trots att den växer alldeles intill 'Pinky Winky' fast på andra sidan. Den har surat lite grann över bristen på uppmärksamhet, så det är väl bäst att förära den med ett helt inlägg idag. Man vill ju hålla sig på god fot med sina växter, hihi!

'Invincibelle' är alltså en rosa 'Annabelle', och går ibland helt sonika under det ganska fantasilösa namnet 'Pink Annabelle'. Jag gillar 'Invincibelle' bättre, för det är ju en slags ordvits som innehåller adjektivet "invincible", som motsvaras av "oövervinnerlig" översatt till svenska. Den egenskapen gillar man ju hos en växt. Hos mig står den i halvskugga, och precis som med mina andra hortensior är den lite styvmoderligt behandlad och får klara sig mer eller mindre på egen hand. Det klarar den med den äran. 

Nu när jag tänker på det är det faktiskt konstigt att jag inte har skaffat fler hortensior av just den här sorten. Men man är ju inte sämre än att man kan ställa det till rätta i framtiden. 

En film och en bok

Vi såg en film på Netflix igår, som både var annorlunda, snyggt fotograferad, skrämmande och engagerande: "Civil War" från 2024. Den handlar om en grupp journalister som reser från New York till Washington D.C. för att dokumentera Vita Husets fall i slutskedet av ett långvarigt amerikanskt inbördeskrig. Kriget rasar för fullt mellan en auktoritär statsmakt och flera olika rebellgrupper; ett framtidsscenario som tyvärr inte känns helt långsökt. Kirsten Dunst spelar en luttrad krigsfotograf, som bemästrar konsten att koppla bort känslor i den ständiga jakten på den perfekta bilden. Dunst är som alltid fantastisk, men det är även skådespelarna i de övriga rollerna. För manus och regi står Alex Garland, som skrev kultromanen "Beach" på 90-talet Han regisserade för övrigt även den superintressanta science fiction-filmen "Ex Machina" med Alicia Wikander i huvudrollen för några år sedan. Båda filmerna får högt betyg av mig. 

Medan jag stod och strök veckans arbetskläder idag, lyssnade jag färdigt på sommarens tionde bok: "Nora eller Brinn Oslo brinn" av Johanna Frid. Det här var en ganska omtalad bok när den kom 2018, och jag minns att den nominerades till flera olika litteraturpriser. Boken är autofiktiv och handlar om Johannas uppslukande besatthet över sin danska pojkväns före detta flickvän, den vackra unga societetstjejen Nora från Oslo. Trots att hon aldrig har träffat Nora i verkligheten, blir svartsjukan snart en konstant följeslagare i Johannas liv. Noras mammas frikostiga Instagram-konto blir hennes drog, och hon bryr sig inte ens om att dölja sitt missbruk för den förtvivlade pojkvännen. Jag hade svårt att känna sympati med huvudpersonen (fast det var nog kanske inte meningen heller) och undrade mest hur hennes stackars pojkvän stod ut med henne. Men språknörden i mig fängslades verkligen av språket, inte minst författarens sätt att helt naturligt skifta mellan svenska, norska och danska, beroende på vem replikerna tillhör. Det blev onekligen en extra krydda i ljudboken, där Johanna Frid själv läser. Fast det var nog ändå tur att det var en förhållandevis kort bok, för annars hade jag nog inte orkat slutföra den. 

Jag konstaterar att jag numera är en läsare som klarar av att lyssna på ljudböcker. Hurra, vad bra! Nu kanske jag till och med kan våga ge mig på lite längre böcker. Vi får väl se vad det kan tänkas bli härnäst. 

'Pinky Winky' år fem

För fem år sedan planterade jag en 'Pinky Winky'-vipphortensia på stam nere vid bastustugan. Det var ett ganska spinkigt litet träd jag satte då, och den är fortfarande ganska mager om bena, tillika om armar och hals. Men jag vill nog ändå säga att den har lagt på sig lite hull under åren. Den börjar trots allt kännas ganska stadig, och den är väldigt snäll och trevlig att ha att göra med. 

I början av blomningen är kronbladen gräddvita, men vartefter säsongen fortskrider så ändrar de färg till ljusrosa och sedermera mörkt ceriserosa. Härligt att man får uppleva alla färger. Blommar länge gör den också; från juli till långt in i september. Jag älskar konformen på blommorna, som nästan ser ut som mjukglass. 

Bredvid sig har den sällskap av några 'Annabelle'-hortensior, som är planterade betydligt senare. Det är ganska torrt längs hela den här kanten just nu, och det är ju inte ultimata förutsättningar för hortensior, som gillar när det är lite fuktigt i jorden. Men jag försöker undvika vattning så långt det går, för jag vill inte skämma bort mina växter för mycket. Det är bättre att de vänjer sig vid att klara sig på egen hand. Förhoppningsvis är rötterna tillräckligt djupa för att hitta vatten längre ner. 

Jag har hortensior på fler ställen i trädgården, för det är verkligen en av mina absoluta favoriter. Det finns ju så många olika sorter att välja på, och även om blomningen är det man längtar efter är de även trevliga som gröna frodiga buskar tidigare på säsongen. Det kan alldeles säkert bli fler hortensior här hemma, när jag gräver på nya ställen framöver.