Drömmiga dahlior

Jag svär över mina dahliaknölar när jag ska börja förplantera dem på våren. Det är mycket jobb med det. Och jag svär ännu mer över mina dahliaknölar när jag ska dra upp dem för vinterförvaring på hösten. Det är ännu mer jobb med det. Men nu när de blommar som bäst är jag himla glad över att jag har gjort allt det där jobbet. För oj så fina de är, och vilka ljuvliga buketter jag kan plocka. 

Sniglarna har gått hårt åt alla dinner plate-dahlior, så av dem ser det tyvärr inte ut att bli så himla mycket i år. Däremot levererar de nya sorterna, som jag beställde från en nätshop i våras. Även om de tallriksstora blommorna bidrar med wow-effekt, så får jag säga att de mindre varianterna faktiskt är mer lätthanterliga och användbara. Jag har planterat ut nästan alla i pallkragar i köksträdgården, som mer är en blomstergård i år. Låt oss ta en närmare titt på några av favoriterna. 

'Jowey Nicky' är en pompondahlia som får ljuvligt runda blommor med dragning åt det laxrosa hållet. Mittpartiet är violett. Stjälkarna är stadiga och långa, och det vill man ju gärna ha i sina buketter. 

Mest perfekt honeycomb-formad av dem alla är 'Cornel Bronze'. Kanske är detta rentav den finaste av allihop. Den är varmt aprikosfärgad och också mycket stadig. 

Jag är glad att jag skaffade en gul sort, som kontrast mot de mer rosa tonerna. Den heter 'Sweet Suzanne' och producerar flest blommor av alla just nu. Tvestjärtarna har tyvärr gått hårt åt bladen...

En härlig kontrast är också de mörkröda dahliorna, som jag fick av en bekant förra sommaren. Jag vet inte vad den här sorten heter, men den är också ytterst blomvillig. Stjälkarna är lite tunnare och behöver stöttas för att inte vika sig i pallkragen. 

'Linda's Baby' är ny för i år. Jag såg den i buketter redan förra året och kände instinktivt att jag måste ha den, och nu när den blommar förstår jag ju varför jag kände så. Den är faktiskt inte helt olik tidigare nämnda 'Jowey Nicky', om man ska vara ärlig, men inte lika violett i mitten.

'Wine-eyed Jill' är en övervintrad favorit från förra året. Hon är både rosa och gul, men tyvärr inte så blomstervillig hemma hos mig i år. Det blir bara en blomma åt gången, vilket jag i och för sig tror beror på att jag var dålig på att toppa plantorna under tillväxtfasen. 

'Salmon runner' är lika chockrosa som min Takano-overall var på 80-talet, hihi! Den har tjockast stjälkar av allihop och är verkligen en riktig show-stopper i köksträdgården. 

En nackdel med att ha dahlior i pallkragar och inte en och en i krukor är att det är lite svårare att hålla koll på bevattningen, särskilt när det både är varmt och blåsigt ute. Det är svårare att blöta igenom jorden i en torr pallkrage än i en torr kruka. Jag har ett par sorter till, men de blommar inte än. Men det räcker gott och väl ändå, kan man ju lugnt säga. 

I oktober står jag väl där och svär över mina dahliaknölar igen. För att inte tala om i mars-april nästa år, när det är dags att börja väcka liv i dem igen. Men jag får bara bita ihop. Utan blommande dahlior på sommaren vill jag ju absolut inte vara.