"Blekjorden"

Jag ligger bra till med mitt nyårslöfte om att läsa/lyssna på minst tolv böcker under året. En i månaden ska väl ändå inte vara så svårt att få till, tänker jag. Årets femte bok avslutade jag redan under första maj-helgen: "Blekjorden" av Ulrika Lagerlöf. Det är en direkt fortsättning på "Hjortronmyren", som jag lyssnade på som bok nummer fyra, och man behöver läsa dem i ordning. 

I "Blekjorden" får jag träffa Siv och Eva igen. I Sivs liv har det gått mer än tio år sedan händelserna i förra boken. Det är 1949 och hon återvänder till skogshuggarkojan för att lära upp en ny ung flicka till kokerska. Hon har inte fyllt 30 än, men känner sig redan gammal. Hela hennes liv är uppbyggt kring en illa dold hemlighet från handlingen i förra boken. I nutid har det bara gått ett par månader sedan jag lämnade Eva i den förra boken. Hon återvänder till Djupsele med sin tonårsson Vilgot för att sköta ett ärende kring den bit skog hon själv har fått ärva, och för att gräva vidare i sina egna rötter. De två kvinnornas berättelser vävs samman, samtidigt som var och en får sin egen historia. Berättelsen känns trovärdig, och det beror till stor del på författarens gedigna kunskaper om skog och skogsavverkning, och det faktum att hon har sina egna rötter i den trakt och de människor hon skriver om. 

Som berättelse håller "Blekjorden" ändå inte riktigt samma klass som "Hjortronmyren". Bitvis känns boken rentav som något av en transportsträcka inför den sista delen i trilogin, som kommer ut den 10 juni i år. Men samtidigt är det så himla trevligt att återse de båda huvudpersonerna, som blivit som kära vänner. Även flera av bikaraktärerna är spännande att följa. Jag vill ju veta hur det går för dem, och vad som egentligen hände med Evas pappa/Sivs son, som försvann spårlöst 1977. När jag avslutar boken är många frågor fortfarande obesvarade, så jag kommer alldeles säkert att läsa den tredje boken också.