Vem orkar vänta i 100 år?

Hur nöjda vi än är med vårt nylagda furuplankgolv i hallen, så kommer man inte undan att det ser skrikande nytt ut. I stora delar av det övriga huset har vi såpskurade grova plankgolv från 1800-talet, som har fått den där alldeles perfekta patinan. Så kommer väl det nya golvet också att se ut med tiden, men vem orkar vänta i 100 år? 

Vi har funderat mycket på vad vi ska göra med golvet för att få det att passa in i resten av huset. Måla det? Lasera det? Olja det? Såpskura det? Lösningen för vår del blir att lasera golvet med ett tunt lager transparent dekorvax, och sedan försegla det hela med hårdvaxolja. Det är ju ändå ett hallgolv, så det måste kunna tåla en del smuts och blöta. Och det där med tjusiga vitoljade golv är i ärlighetens namn inte riktigt vår grej.

När man har laserat golvet ska det torka, och när man sedan oljat golvet efter det ska det torka igen. Man får alltså inte gå på golvet på ett par dagar. Då uppstår ett delikat litet problem: Hur kommer man till husets enda toalett? Det enklaste blir väl att lämna en bräda eller två kvar tills allt är klart. Annars får det minsann bli ett nattkärl vid sängen. Eller så kanske jag äntligen får användning för min P-mate, som mannen köpte hem halvt på skoj (?) för ett tag sen. Och i yttersta nödfall (bokstavligt talat) så har vi ju faktiskt grannarnas extranyckel, hehe!