Att höga sig

Jaha. Här har ni den ostajlade sanningen från Solhäll idag. Högar överallt. Högar som ska bort. Högar som ska fram. Högar som vi inte vet var vi ska göra av. Och så en lamineringsmaskin på det. Ett av de mer udda julpyntisnslagen. Hur den hamnade mitt i allt kan man verkligen undra.

När vi vaknade hade vi -16 grader ute, så vi kan iallafall stanna inomhus med gott samvete idag. Jag lufsar runt och känner mig helt ostrukturerad. Plockar lite här, plockar lite där. Rätt som det är kommer jag på att det nog vore himla trevligt med en pall på toaletten. Ni vet, så att man har någonstans att lägga sitt sudoku mellan besöken. Och för att den har den där alldeles perfekta turkosa färgen. (Tur att ni inte ser hur jag tar bilden, sittandes intryckt på golvet längst inne i duschkabinen, haha!)

Jag går ut i smatten i ett ärende som jag glömmer så fort jag kommer fram. Istället inser jag att jag borde hämta en trasa i köket och damma av mina gamla plåtburkar, som står på en hylla där. Men sen faller mina ögon på en kartong med ägg, och jag tänker att jag nog genast måste lägga upp dem i luffarsmidesskålen på hyllan. Lagom till att äggen är upplagda (en sisådär tjugo sekunder senare) har jag redan glömt det där med trasan...

Istället går jag till röda rummet, där jag tittar lite planlöst på TV, spelar en omgång Farm Hero Saga på mobilen och redigerar lite bilder på datorn. Hela tiden är jag observerad av en hålögd herre på fönsterbrädan bakom TV:n. Kan det vara Zeus i egen hög person, tro? (Makens inköp på antikmarknaden i Degeberga i somras. Själv brukar jag köpa sötare saker.)

Jag reser mig för att göra något som jag plötsligt kommer att tänka på, men när jag kommer ut i hallen har jag redan glömt vad. Istället slinker jag in i badrummet igen, där jag fixar till ett heligt litet stilleben ovanpå golvhyllan med saker som egentligen redan stod där. Fuskljus är trevligt även i januari, och om det är någonstans man har tid för en liten andakt i tillvaron så är det ju faktiskt här inne. (Under förutsättning att man är klar med sitt sudoku, vill säga.)

När halva dagen har gått ser det fortfarande ut så här på Solhäll. Jag begriper det inte...

Högar överallt. Högar som ska bort. Högar som ska fram. Högar som vi inte vet var vi ska göra av. Vi högar oss, helt enkelt. Och vi är bra på det med.