Ingen jul utan tomtar

Jag tillhör falangen som hävdar att "utan tomtar är det ingen riktig jul". Det kanske inte alltid är så stilfullt, men för mig är tomtarna alldeles för förknippade med barndomens jular för att jag ska kunna välja bort dem helt. Min yngre kusin och jag brukade roa oss med att gå runt hemma hos mormor och räkna alla hennes tomtar. Vi brukade tappa räkningen när vi kom över 200, och så fick vi börja om. Ett effektivt sätt att döda den där tråkiga tiden i väntan på att den riktiga tomten skulle komma, hihi!

Själv plockar jag inte fram 200 tomtar till jul, men några favoriter har jag, som alltid får komma fram. Jag brukar "gömma" dem lite här och där i den redan befintliga inredningen, så att det inte alltid blir så uppenbart att de är där. I år kikar till exempel den här lilla rackaren med grön tomteluva fram ur en låda på hyllan ovanför spisen. Han kommer från någon loppis, tror jag. 

Mina gula kryddgubbar i kökshyllan har fått åka på vintersemester, för att istället lämna plats för två gråa små tomtar, som jag köpte på Hantverksmässan i Båstad för många år sedan. De är ovanligt diskreta för att vara tomtar hemma hos mig, men jag tycker väldigt mycket om dem. Tyvärr har jag tappat namnet på vem som har gjort dem, men det var en kvinna vill jag minnas. 

I år fick maken och jag ett par jättesöta små tomteljusstakar i julklapp av svärmor. De kommer från makens farföräldrahem, och i sann återvinningsanda hade svärmor plockat dem ur i sin egen jullåda. Superbra julklapp i alla avseenden! 

Ovanpå vitrinskåpet i gröna rummet står det en hel parad av gamla tyska tomtar från Gräfenroda. Varför sprida ut dem lite här och där, när man kan ställa alla på samma ställe? (Som ett klassfoto, hihi! Eller som ett koreanskt pojkband.) Fem av dem är min mormors och en kommer från min farmor. Ser ni att det är två tvillingpar? Fast eftersom de är handmålade är de olika ändå. 

I sängen (de dagar den är bäddad...) sitter farmors gamla juldocka, som åtminstone är lika gammal som jag. Det är inte det snyggaste man har sett i tomteväg, men det bor väldigt mycket barndomsnostalgi i den.

Till och med i badrummet har jag smugit in en pytteliten tomte, som står på marmorbrickan bland bomullsrondeller, fluorskölj och vitaminer. Ibland när jag kommer in har han vänt sig och står med ansiktet inåt. Jag bara säger det. 

Och vid dörrarna på glasverandan har den här lille nissen dröjt sig kvar. Jag får nog sjasa iväg honom snart, så att han hinner med Julexpressen tillbaka till Nordpolen. 

Jag lever inte efter några fasta principer kring när det är dags att städa bort tomtarna, utan gör lite olika år från år. Vi får se när de försvinner den här gången. Till syvende och sist handlar allt om när jag orkar masa mig upp ur soffan och ta tag i det, hihi!