Vårskrik

Så grönt det har blivit, bara de senaste dagarna! Träden och buskarna, där grenarna var alldeles nakna bara för en vecka sen, är nu så där skirt gröna som det blir precis när bladen slår ut. Det är den här tiden på året jag förvandlas till Ronja Rövardotter: "Håll för öronen nu, för nu kommer mitt vårskrik: Aaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!"

I år mer än någonsin är jag så evigt lycklig över att jag har min trädgård. Om man inte kan planera och drömma om så mycket annat inför sommaren, så kan jag iallafall fantisera om alla härliga trädgårdsdagar jag har framför mig. För nu ligger de ju helt orörda framför mig, som pärlor på en lång tråd.

Jag hittar nya saker som har slagit ut i trädgården varje dag. Som längs husgrunden på framsidan, där klockhyacinterna blommar för fullt. Jag har lärt mig att skillnaden mellan engelsk och spansk klockhyacint är att på den första varianten sitter blommorna i klasar på ena sidan stjälken, medan den senare varianten (som uppenbarligen är den jag har) har blommor som sitter runt hela stjälken. Hos oss är de en kvarleva från trädgårdens historiska dagar. Som en hälsning från den tid som flytt. Så fint. 

Och titta där! Vid kopparbaljan i "boomerangrabatten" (som är mer långsmal än vad det ser ut som på bilden) vid uteplatsen kommer minsann tulpanerna jag satte hösten 2018, som aldrig riktigt blev något våren 2019. Jag har redan glömt vad det var jag satte, så färgen blir en överraskning när blommorna slår ut. Jag får ta en ny bild och visa er då. 

Min trädgård, min trädgård. Vilken lisa för själen ändå. Och vilken trygg plats att vara på dagar som dessa. I ärlighetens namn planerar och drömmer jag ju aldrig om att vara på så många andra ställen på min semester, så för mig kanske sommaren 2020 ändå inte blir så annorlunda.