Mellandagar i gröna rummet

Mellandagarna är alltid så härligt långa. Det känns nästan som att tiden står stilla, men å andra sidan behöver man ju inte bry sig om tid överhuvudtaget när man är ledig och har helt oplanerade dagar. Man lufsar runt och plockar lite. Äter lite. Läser lite. Fikar lite. Tittar lite på TV. Scrollar lite på mobilen. Plockar lite med sina blommor. Tänder lite ljus. Viftar lite på tårna. Så skönt och så välbehövligt. 

Eftersom jag är som jag är, så går jag naturligtvis också runt och fnular på nya projekt. Nackdelen med att renovera delar av huset är ju att andra delar plötsligt blir så uppenbart slitna. Under 2022 skulle till exempel gröna rummet behöva få sig en välbehövlig makeover. Ytskikten är väldigt ledsna här inne, i synnerhet övergången mellan väggar och tak. Om vi hade kunnat sätta taklister på ett vettigt sätt hade det nog kunnat vara en bra quick fix, men det är inte så lätt eftersom sladdarna går där. Det finns dessutom inga raka linjer att förhålla sig till, om man inte ska bygga om väggar och tak helt. Fast å andra sidan skulle jag inte bli ledsen över att få ett riktigt trätak här inne. En del golvtiljor skulle också behöva repareras. Vi får väl se hur det blir, och om det blir överhuvudtaget.

När vi har många matgäster brukar vi dra fram matbordet och ställa det mitt på golvet. Då får man plats med stolar på kortsidorna också, och det blir gott om plats för åtta matgäster. En del regniga midsomrar har vi faktiskt varit ännu fler (ibland upp till det dubbla) här inne, men då får man stå ut med att klämma ihop sig rejält. Kanske blir 2022 året då vi hittar det perfekta gamla lantbordet att ställa här. I det bruna väggvitrinskåpet (som är ett loppisfynd) har vi alla finglas, och i den gamla kistan (från makens farmors barndomshem i Jämtland) har vi filtar, extrakuddar och täcken. Den sistnämna slukar hur mycket som helst och är ett utmärkt ställe att "gömma" saker på när man städar, hihi!

Det gråa golvskåpet (som vi fick vi "ärva" av våra grannar när vi var helt nya husägare) gömmer finporslin, uppläggningsfat, bordssilver och diverse "spirituella" drycker som vi är allmänt dåliga på att inmundiga. (Hur ofta dricker man punsch?) Ibland drömmer jag om att hitta ett stort gammalt allmogeskåp som slukar ännu mer, men jag tycker väldigt mycket om det här gråa skåpet, så chansen är stor att det faktiskt blir kvar även framöver. Jag ska bara fixa till ett extra hyllplan i nederdelen, för att få ännu mer förvaringsyta. Sanningen att säga skulle jag lätt kunna fylla hur många skåp som helst...

På det lilla gröna blombordet står min barndoms adventskyrka nu under julen. Jag målade tornet och taket grönt för några år sedan (knallrött tak med sprayat silverglitter kändes ganska svårplacerat), och sedan dess har det fått komma fram nästan varje jul. Den inbyggda lampan fungerar inte längre, men jag lägger in en batteridriven ljusslinga istället och det fungerar ju faktiskt minst lika bra. Speldosan i klocktornet fungerar fortfarande hur bra som helst och spelar "Stilla natt". 

Uppe på det vita väggvitrinskåpet (som är ett gammalt köksskåp inropat på auktion) står min lilla samling av mormors tyska Gräfenroda-tomtar. Jag vet att många plockar bort sina tomtar snabbt som attan efter julhelgen (om man har haft några framme överhuvudtaget), men jag låter mina stå kvar ett tag till. De är mina absoluta julfavoriter och står högt upp på listan över saker jag skulle rädda om huset (gud förbarme) började brinna. 

Ser ni gottebordet där ute i hallen? Det är något mystiskt med det, för hur mycket man än äter, så fylls det hela tiden på med nya godsaker. Lite som sagan om grötgrytan, om ni minns den. Det är nog helt enkelt ett förtrollat bord. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Tänk om man kunde trolla bort kalorierna lika lätt...

Idag har vi dragit tillbaka bordet mot fönstret igen. Jag ska faktiskt gå en snabb runda med dammsugaren, och sen ska jag försöka stryka bort lite stearin från bordsduken. Det får bli dagens enda vettiga aktivitet, innan jag hamnar i soffan igen. Fast först måste jag ju passera det där förtrollade gottebordet. Vilken osis...