Mmmmmm som i must

Dricker ni julmust? Själv hävdar jag å det bestämdaste att ett glas iskall must är något av det allra godaste man kan få. Här hemma har vi inga som helst traditionella hämningar, utan kastar oss över flaskorna så snart de dyker upp på hyllan i affären på hösten. Det smakar mmmmmm som i must! Fast jag är medveten om att smaken verkligen är en vattendelare. Jag undervisar vuxna invandrare, och mitt bidrag till lussefikat är alltid några flaskor julmust. Svenskare än så kan det ju nästan inte bli, för både saffran, russin och kanel är trots allt smaker som finns i alla länder. Lussekatter och pepparkakor bjuder inte på någon större kulturell chock, med andra ord. Men julmust... Mina elever häller artigt upp i sina pappersmuggar och dricker med försiktiga klunkar, men hittills har jag faktiskt inte träffat en enda förstagångsdrickare som har brutit ut i positivt jubel. De flesta tycker att det rentav smakar alldeles förfärligt. Jag begriper det inte. 

Som ni ser på bilden dricker vi sockerfri must här hemma. Maken är nämligen diabetiker, och med tanke på mängderna jag själv bälgar i mig, skulle nog mina tänder fräta bort helt om jag drack den sockrade varianten. Den sockerfria varianten är rentav godare i många fall. Dilemmat är bara att affärerna inte tycks fatta varför den sockerfria musten alltid tar slut först. Det är nämligen ganska många som tänker som vi. Maken var på etablissemang och åt jultallrik härförleden, och där hade de inte heller fattat att även folk utan diabetes vill dricka sockerfritt. För att inte riskera att bli utan, bunkrar vi flaskor i parti och minut varje gång vi åker och handlar. Mmmmmmm som i must, som sagt. Vad säger ni?