Det är lätt att bli hemmablind och glömma hur saker och ting har sett ut tidigare. Då är det tur att man har sitt bloggarkiv, så att man kan backa i tid och erinra sig om de förändringar som faktiskt har skett och det jobb man faktiskt har lagt ner. Igår roade jag mig med att titta igenom gamla blogginlägg från coronasommaren 2020, då vi lade hela semestern på att göra iordning baksidan och norra kortsidan av bastustugan. Norrsidan av stugan vette mot det som vi kallade "moraset", eftersom det bara växte sly och annat mög där. Gullris, till exempel, och kirskål. Åh, all denna kirskål...
Vi röjde och grävde, röjde och grävde. Med sprayfärg sprayade vi upp en ungefärlig kontur för hur stor yta vi skulle gruslägga, men sen freestylade vi ändå lite vart eftersom. Lutningen på slänten fick liksom bestämma hur det blev.
Några små nivåskillnader i marken justerade vi med kantsten, och maken baxade dit ett gäng jättestora stenbumlingar som legat "på vänt" sedan vi rev den gamla kökstrappan på baksidan 2013. Sedan lade vi markduk med gårdsgrus från husväggen och en bit ut. Grus är verkligen världens bästa quick fix för den otålige trädgårdsarkitekten. (Undertecknad tillhör ju som bekant den sorten.)
Sommaren 2023 såg samma vy onekligen ganska annorlunda ut. Det här gattet är nästan min favoritplats i hela trädgården idag. Jag älskar att sitta på den nya röda bänken med en kopp kaffe och bara insupa hur fint allt har växt till sig.
Nog är det lite vemodigt ändå att sommaren 2023 har nått sitt slut. Man har gått där och väntat och längtat så länge, och plötsligt är det bara över. Men det är ju det som är det bitterljuva med att ha trädgård. Och innan man vet ordet av sitter man där på bänken med sitt kaffe igen.
Vilken förändring. Massor av hårt jobb men det är det värt ibland. Jag skulle också gilla att sitta där, vilken växtlighet. Kram Pia
SvaraRadera